Gemenskap, uppdrag, delaktighet

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

– Arbetsdokumentet för synoden om synodalitet.

Det i juni publicerade arbetsdokumentet (instrumentum laboris) för synoden om synodalitet uttrycker att ”gemenskap och uppdrag/mission är sammanvävda och speglar varandra”, med hänvisning till Johannes Paulus II: ”gemenskapen är både källan till och frukten av missionen”. Därför är gemenskapen och uppdraget två av de tre prioriterade områdena för diskussion och fördjupning. Det tredje området, delaktigheten, ska förstås som en frukt av de båda andra.

Med det publicerade arbetsdokumentet har vi till slut nått den första delen av synodens universella fas. Dokumentet sammanfattar huvudsakligen insikter och frågeställningar från de kontinentala rapporterna, vilket i praktiken innebär att om bis­kopskonferenser, stift och enskilda anser att saker fallit bort på vägen – vilket är oundvikligt – så får man vända sig till sina representanter vid synoden i oktober, eller vänta in den andra delen av den universella fasen. Det är redan sagt att inga som helst slutgiltiga slutsatser ska dras vid årets session. I synnerhet som tiden mellan sessionerna bland annat ska ägnas åt teologisk och kyrkorättslig djupanalys av det som framkommer vid första sessionen. Kritiker, kanske inte minst i amerikansk katolsk press, har påtalat att teologerna i hög grad saknats under den synodala processen, men det verkar som att de ska sättas i arbete under 2024.

Deltagare vid synoden

I oktober samlas synoden i Vatikanen för sin första session i den universella fasen. 363 delegater har rösträtt, varav 120 är handplockade av påven. Övriga är där genom sina kyrkliga funktioner eller genom beslut av biskopskonferenserna. 54 av de röstberättigade är kvinnor. Utöver de röstande finns det ytterligare 75 deltagare, såväl deltagare med expertkunskaper som assistenter och samtalsledare. Norden representeras av Nordiska biskopskonferensens generalsekreterare syster Anna Mirjam Kaschner och dess ordförande biskopen av Köpenhamn Czeslaw Kozon.

Att tala om rösträtt kan lätt leda tankarna till parlamentarism och majoritetsbeslut, men i synodsammanhanget behöver man komma ihåg att det slutgiltiga beslutet alltid ligger hos påven, som har att ta hänsyn till mer än vad som uttrycks av synoddelegaterna. Denna gång, då synoden är uppdelad på två sessioner med nära ett år för fortsatt arbete under mellantiden, kan omröstningar ge indikationer på om en fråga är någorlunda färdigbehandlad eller om det för större samsyn behövs mer omfattande arbete.

Det saknas inte åsiktsspänningar bland delegaterna. Bland påvens särskilt inbjudna finns såväl jesuitpater James Martin, som av många betraktas som kontroversiell på grund av sin öppna attityd gentemot katoliker som inte identifierar sig som heterosexuella eller som lever med könsdysfori, men även kardinal Gerhard Müller som är öppet kritisk mot hela den synodala processen. Intrycket är att påven Franciskus anser det vara viktigt att bredden i kyrkan finns representerad.

Underlaget för sessionen i oktober 2023 är som sagt i huvudsak en sammanställning av det som kommit fram i de kontinentala rapporterna och vid den digitala samling som genomfördes under vårvintern 2023. Vid den digitala samlingen möttes enskilda som av väldigt olika skäl inte kunnat delta i sina respektive församlingar eller stift, men som anmält intresse för digitalt deltagande. Dit hör exempelvis personer med fysiska eller psykiska funktionshinder som legat i vägen för deltagande, men även sådana som helt enkelt haft för stora avstånd till lokala träffar eller som – upplevt eller faktiskt – är exkluderade ur sina församlingar av olika skäl. Vid den digitala synoden deltog även icke-katoliker och rentav intresserade ateister, och bidrog med sina perspektiv på kyrkan och kyrkans mission. Rapporten från den digitala synoden går att finna på sidan www.synodresources.org och är i positiv mening intressant läsning, i synnerhet som deltagarna var personer hemtama i digitala medier. Dokumentet innehåller idéer och reflektioner avseende kyrkans närvaro och gemenskap i digitala miljöer, inte utan problematiseringar av gränslandet mellan fysiskt och digitalt, och av skillnader avseende vad som ger auktoritet i olika typer av medier. I rapporten finns det också förslag som rör digital gemensam bön och liturgi.

Dokumentets struktur

Arbetsdokumentet för synoden är uppdelat i två avsnitt, efter ett kortare förord. Den första delen är mer teoretisk, och skissar en möjlig förståelse av vad en synodal kyrka är och hur den bäst levs. Den andra delen är konkret: den har tre huvudprioriteringar – gemenskap (communion), uppdrag (mission) och delaktighet (participation) – som vardera presenteras på fem arbetsblad med frågeställningar för synoddelegaterna att diskutera. Detta med färdiga frågeformulär är en ständig fråga för var och en som vill ha krea­tiva samtal i smågrupper: å ena sidan behövs någon typ av underlag och struktur för att det över huvud taget ska bli konstruktiva samtal, å andra sidan är det lätt hänt att grupperna pliktskyldigt betar av frågeställningarna med enkla, tydliga och inte särskilt kreativa svar. Den risken tror jag finns även här, och det har tydligt betonats att det inte ska betraktas som någon typ av läxförhör, utan att frågorna snarare ska leda till nya, fördjupande, frågor.

Liksom tidigare underlag och rapporter är det utskrivet att arbetsdokumentet inte är ett lärodokument, inte presenterar färdig, genomarbetad teologi och inte heller är någon typ av sociologisk rapport om katolikers åsikter och önskemål. Det är ett försök att utifrån lokala och regionala rapporter försöka vaska fram vad som egentligen rör sig i kyrkan, vilka problem som vanliga katoliker lever med lokalt i en del av världen eller i hela kyrkan. Dokumentet, som den här gången inte riktar sig till var och en utan främst till delegater som förväntas lägga tid på att läsa in sig ordentligt, ska läsas i ljuset av lära och tradition och kanske i synnerhet av Andra Vatikankonciliet, det första koncilium som på allvar tog sig an lekfolkets roll bortom det som pejorativt har kallats pay, pray and obey-kyrkan (huvudsakligen just för att förändrade omvärldsförhållanden gör att det sättet att vara kyrka helt enkelt inte fungerar – när kyrkan på allt fler ställen är en minoritet snarare än samhällsbärande har hon inte råd att inte ta vara på lekfolkets kompetens fullt ut).

När processen började saknade undertecknad uppmaningar till gemensam bön inför och efter diskussioner. Under processens gång har rapporter främst på stiftnivån lyft fram just hur mycket bättre samtalen blir om man låter bön och tystnad vara en del av samtalet, och detta har letat sig in i arbetsdokumentet. Vart och ett av de femton arbetsbladen innehåller underlag (hämtat från de kontinentala rapporterna), en huvudfråga och slutligen ”frågor för bön och förberedande reflektion” som ska hjälpa delegaterna att tränga djupare in i huvudfrågan. Detta kan, beroende på personlighet, förstås antingen som en hjälp att bättre förstå komplexiteten i frågeställningen, eller som försök att styra tanken i viss riktning. För egen del gläds jag över att arbetsdokumentet så tydligt lyfter fram den kontinuerliga bönen som en viktig del av samtalet.

Slutligen

Innehållsligt finns det inte mycket nytt att säga, arbetsdokumentet följer de kontinentala rapporterna. Ett möjligt resultat av synoden är att kyrkans mångfald kan få bli synligare; från flera kontinenter riktas mer eller mindre direkt kritik mot kyrkans eurocentrism, med önskan om att lokal kultur i högre grad ska få komma till uttryck inte minst i liturgin.

En viktig utveckling från de tidiga faserna är att arbetsdokumentet inte endast talar om medansvar och lekfolkets roll utan har särskilda arbetsblad för fördjupning i frågan om relationen mellan det allmänna prästadömet och det särskilda. Det räcker inte att betona lekfolkets värdighet, kyrkan behöver nå en större förståelse för rollfördelning och relation mellan lekfolk, ordensfolk och prästerskap, och särskilt biskopens roll.

Synodprocessen har mycket handlat om medansvar, och det har upprepats att vi ska gå från ”jag” till ”vi”. Gott så, i vår individualistiska tid, men två saker gnager i mig. Det ena är att det inte skrivs ut ordentligt att vi också behöver gå från ”de” till ”vi”: inkludera och lyssna till varandra över åsiktsgränserna i stället för att tala om varandra. Det andra är att det personliga ansvaret, och den personliga relationen till Gud och andra, försvinner i vi:et. Troligen är detta vi en reaktion på den starka individualismen i västvärlden (och trots allt har fortfarande väst och Europa någon sorts problemformuleringsprivilegium ännu i denna fas, trots det globala samtalet), men det tenderar att slå över för långt åt andra hållet. Även om det är viktigt att sträva efter ett starkt och inkluderande ”vi” i den kyrkliga gemenskapen, kräver ett sådant ”vi” att jag och du relaterar till varandra (och andra).

Under arbetet med dokumentets första del, om vad som egentligen utmärker den synodala kyrkan och hur det i praktiken ska fungera, får vi som inte deltar i mötet i oktober innerligt hoppas att man tar vara på erfarenheter från de stift där många ”vanliga katoliker” deltagit i diskussionerna, och att i synnerhet Latinamerika – där man har mer än tio års erfarenhet av synodala arbetssätt – får utrymme att berätta om metoder och implementering.

Arbetsdokumentet är främst skrivet för delegater till synoden i oktober, men frågor om hur församlingen ska finnas till och missionera i sitt närområde, hur kyrkan bäst tar till vara varje troendes gåvor och kompetens, och andra frågor i dokumentet är fortfarande relevanta att diskutera även vid församlingsmöten, kyrkkaffen och på kyrktorget. Flera av dem borde vara stående samtalsämnen i våra församlingar.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 6/2023.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

– Arbetsdokumentet för synoden om synodalitet.

Det i juni publicerade arbetsdokumentet (instrumentum laboris) för synoden om synodalitet uttrycker att ”gemenskap och uppdrag/mission är sammanvävda och speglar varandra”, med hänvisning till Johannes Paulus II: ”gemenskapen är både källan till och frukten av missionen”. Därför är gemenskapen och uppdraget två av de tre prioriterade områdena för diskussion och fördjupning. Det tredje området, delaktigheten, ska förstås som en frukt av de båda andra.

Med det publicerade arbetsdokumentet har vi till slut nått den första delen av synodens universella fas. Dokumentet sammanfattar huvudsakligen insikter och frågeställningar från de kontinentala rapporterna, vilket i praktiken innebär att om bis­kopskonferenser, stift och enskilda anser att saker fallit bort på vägen – vilket är oundvikligt – så får man vända sig till sina representanter vid synoden i oktober, eller vänta in den andra delen av den universella fasen. Det är redan sagt att inga som helst slutgiltiga slutsatser ska dras vid årets session. I synnerhet som tiden mellan sessionerna bland annat ska ägnas åt teologisk och kyrkorättslig djupanalys av det som framkommer vid första sessionen. Kritiker, kanske inte minst i amerikansk katolsk press, har påtalat att teologerna i hög grad saknats under den synodala processen, men det verkar som att de ska sättas i arbete under 2024.

Deltagare vid synoden

I oktober samlas synoden i Vatikanen för sin första session i den universella fasen. 363 delegater har rösträtt, varav 120 är handplockade av påven. Övriga är där genom sina kyrkliga funktioner eller genom beslut av biskopskonferenserna. 54 av de röstberättigade är kvinnor. Utöver de röstande finns det ytterligare 75 deltagare, såväl deltagare med expertkunskaper som assistenter och samtalsledare. Norden representeras av Nordiska biskopskonferensens generalsekreterare syster Anna Mirjam Kaschner och dess ordförande biskopen av Köpenhamn Czeslaw Kozon.

Att tala om rösträtt kan lätt leda tankarna till parlamentarism och majoritetsbeslut, men i synodsammanhanget behöver man komma ihåg att det slutgiltiga beslutet alltid ligger hos påven, som har att ta hänsyn till mer än vad som uttrycks av synoddelegaterna. Denna gång, då synoden är uppdelad på två sessioner med nära ett år för fortsatt arbete under mellantiden, kan omröstningar ge indikationer på om en fråga är någorlunda färdigbehandlad eller om det för större samsyn behövs mer omfattande arbete.

Det saknas inte åsiktsspänningar bland delegaterna. Bland påvens särskilt inbjudna finns såväl jesuitpater James Martin, som av många betraktas som kontroversiell på grund av sin öppna attityd gentemot katoliker som inte identifierar sig som heterosexuella eller som lever med könsdysfori, men även kardinal Gerhard Müller som är öppet kritisk mot hela den synodala processen. Intrycket är att påven Franciskus anser det vara viktigt att bredden i kyrkan finns representerad.

Underlaget för sessionen i oktober 2023 är som sagt i huvudsak en sammanställning av det som kommit fram i de kontinentala rapporterna och vid den digitala samling som genomfördes under vårvintern 2023. Vid den digitala samlingen möttes enskilda som av väldigt olika skäl inte kunnat delta i sina respektive församlingar eller stift, men som anmält intresse för digitalt deltagande. Dit hör exempelvis personer med fysiska eller psykiska funktionshinder som legat i vägen för deltagande, men även sådana som helt enkelt haft för stora avstånd till lokala träffar eller som – upplevt eller faktiskt – är exkluderade ur sina församlingar av olika skäl. Vid den digitala synoden deltog även icke-katoliker och rentav intresserade ateister, och bidrog med sina perspektiv på kyrkan och kyrkans mission. Rapporten från den digitala synoden går att finna på sidan www.synodresources.org och är i positiv mening intressant läsning, i synnerhet som deltagarna var personer hemtama i digitala medier. Dokumentet innehåller idéer och reflektioner avseende kyrkans närvaro och gemenskap i digitala miljöer, inte utan problematiseringar av gränslandet mellan fysiskt och digitalt, och av skillnader avseende vad som ger auktoritet i olika typer av medier. I rapporten finns det också förslag som rör digital gemensam bön och liturgi.

Dokumentets struktur

Arbetsdokumentet för synoden är uppdelat i två avsnitt, efter ett kortare förord. Den första delen är mer teoretisk, och skissar en möjlig förståelse av vad en synodal kyrka är och hur den bäst levs. Den andra delen är konkret: den har tre huvudprioriteringar – gemenskap (communion), uppdrag (mission) och delaktighet (participation) – som vardera presenteras på fem arbetsblad med frågeställningar för synoddelegaterna att diskutera. Detta med färdiga frågeformulär är en ständig fråga för var och en som vill ha krea­tiva samtal i smågrupper: å ena sidan behövs någon typ av underlag och struktur för att det över huvud taget ska bli konstruktiva samtal, å andra sidan är det lätt hänt att grupperna pliktskyldigt betar av frågeställningarna med enkla, tydliga och inte särskilt kreativa svar. Den risken tror jag finns även här, och det har tydligt betonats att det inte ska betraktas som någon typ av läxförhör, utan att frågorna snarare ska leda till nya, fördjupande, frågor.

Liksom tidigare underlag och rapporter är det utskrivet att arbetsdokumentet inte är ett lärodokument, inte presenterar färdig, genomarbetad teologi och inte heller är någon typ av sociologisk rapport om katolikers åsikter och önskemål. Det är ett försök att utifrån lokala och regionala rapporter försöka vaska fram vad som egentligen rör sig i kyrkan, vilka problem som vanliga katoliker lever med lokalt i en del av världen eller i hela kyrkan. Dokumentet, som den här gången inte riktar sig till var och en utan främst till delegater som förväntas lägga tid på att läsa in sig ordentligt, ska läsas i ljuset av lära och tradition och kanske i synnerhet av Andra Vatikankonciliet, det första koncilium som på allvar tog sig an lekfolkets roll bortom det som pejorativt har kallats pay, pray and obey-kyrkan (huvudsakligen just för att förändrade omvärldsförhållanden gör att det sättet att vara kyrka helt enkelt inte fungerar – när kyrkan på allt fler ställen är en minoritet snarare än samhällsbärande har hon inte råd att inte ta vara på lekfolkets kompetens fullt ut).

När processen började saknade undertecknad uppmaningar till gemensam bön inför och efter diskussioner. Under processens gång har rapporter främst på stiftnivån lyft fram just hur mycket bättre samtalen blir om man låter bön och tystnad vara en del av samtalet, och detta har letat sig in i arbetsdokumentet. Vart och ett av de femton arbetsbladen innehåller underlag (hämtat från de kontinentala rapporterna), en huvudfråga och slutligen ”frågor för bön och förberedande reflektion” som ska hjälpa delegaterna att tränga djupare in i huvudfrågan. Detta kan, beroende på personlighet, förstås antingen som en hjälp att bättre förstå komplexiteten i frågeställningen, eller som försök att styra tanken i viss riktning. För egen del gläds jag över att arbetsdokumentet så tydligt lyfter fram den kontinuerliga bönen som en viktig del av samtalet.

Slutligen

Innehållsligt finns det inte mycket nytt att säga, arbetsdokumentet följer de kontinentala rapporterna. Ett möjligt resultat av synoden är att kyrkans mångfald kan få bli synligare; från flera kontinenter riktas mer eller mindre direkt kritik mot kyrkans eurocentrism, med önskan om att lokal kultur i högre grad ska få komma till uttryck inte minst i liturgin.

En viktig utveckling från de tidiga faserna är att arbetsdokumentet inte endast talar om medansvar och lekfolkets roll utan har särskilda arbetsblad för fördjupning i frågan om relationen mellan det allmänna prästadömet och det särskilda. Det räcker inte att betona lekfolkets värdighet, kyrkan behöver nå en större förståelse för rollfördelning och relation mellan lekfolk, ordensfolk och prästerskap, och särskilt biskopens roll.

Synodprocessen har mycket handlat om medansvar, och det har upprepats att vi ska gå från ”jag” till ”vi”. Gott så, i vår individualistiska tid, men två saker gnager i mig. Det ena är att det inte skrivs ut ordentligt att vi också behöver gå från ”de” till ”vi”: inkludera och lyssna till varandra över åsiktsgränserna i stället för att tala om varandra. Det andra är att det personliga ansvaret, och den personliga relationen till Gud och andra, försvinner i vi:et. Troligen är detta vi en reaktion på den starka individualismen i västvärlden (och trots allt har fortfarande väst och Europa någon sorts problemformuleringsprivilegium ännu i denna fas, trots det globala samtalet), men det tenderar att slå över för långt åt andra hållet. Även om det är viktigt att sträva efter ett starkt och inkluderande ”vi” i den kyrkliga gemenskapen, kräver ett sådant ”vi” att jag och du relaterar till varandra (och andra).

Under arbetet med dokumentets första del, om vad som egentligen utmärker den synodala kyrkan och hur det i praktiken ska fungera, får vi som inte deltar i mötet i oktober innerligt hoppas att man tar vara på erfarenheter från de stift där många ”vanliga katoliker” deltagit i diskussionerna, och att i synnerhet Latinamerika – där man har mer än tio års erfarenhet av synodala arbetssätt – får utrymme att berätta om metoder och implementering.

Arbetsdokumentet är främst skrivet för delegater till synoden i oktober, men frågor om hur församlingen ska finnas till och missionera i sitt närområde, hur kyrkan bäst tar till vara varje troendes gåvor och kompetens, och andra frågor i dokumentet är fortfarande relevanta att diskutera även vid församlingsmöten, kyrkkaffen och på kyrktorget. Flera av dem borde vara stående samtalsämnen i våra församlingar.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 6/2023.