Hållfasthet för världen och bortom

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULLA GUDMUNDSON

När jag var åtta år bodde vi på Fastlagsvägen 28 på Hägerstensåsen. Jag var med i Ansgarsflickorna, svenskkyrkliga scouter. Vi träffades i en lokal en bit bort på gatan och broderade korsstygn. Men det som bränt sig fast är skräcken när det var dags att gå hem. Att far eller mor skulle hämta fanns inte på kartan. Det var ingen fara, det var bara att gå raka vägen. Men jag var vettskrämd. Det var så mörkt. Och bara skog på ena sidan.

Jag höll moralen uppe, på mitt vis. Jag sjöng, för full hals, ”Fädernas kyrka i Sveriges land”. Verserna räckte hela vägen hem. Varför just den, kan man undra. Varför inte ”Trygga räkan”? Nej. Jag behövde något hållfastare, något rejält beskyddande.

Minnet kommer för mig nu, när jag fördjupar mig i Joseph Ratzingers stormiga relation till befrielseteologin. Jag tror han såg på sin kyrka som jag på min psalm. Något hållfast. Det fanns hos honom en rädsla för kaos och upplösning som, när han fick makt, tog sig uttryck i ett starkt kontrollbehov. Utan tvekan grundlades det under hans uppväxt i Hitlertyskland. Kyrkan blev ett fort, dess gränser måste försvaras. Den sekulära världen, och politiken, var något kyrkan skulle ha distans till.

Det skapade blinda fläckar hos den vuxne teologen. Jag är inte teolog, men jag tycker mig se en rad punkter där Ratzinger och befrielseteologerna borde ha kunnat mötas. Kanske var det geografiska avståndet och brist på tid en faktor. ”Med Ratzinger kunde vi resonera”, sade i alla händelser jesuit­provinsialen jag mötte i Bogotà 2014. Men naturligtvis var det framför allt det ojämlika maktförhållandet, mellan Troskongregationens prefekt och latinamerikanerna, som hindrade ett ”herraväldesfritt samtal” (Jürgen Habermas).

För Ratzinger stod korsets vertikala axel i centrum, den enskilda människans förhållande till Kristus som Guds son och till den yttersta sanningen. För befrielseteologerna den horisontala, människors förhållande till varandra. Den historiske Jesus var för dem vägvisaren i att börja bygga Guds rike här på jorden. Kyrkan måste i deras ögon göra just det som den enligt Ratzinger inte skulle göra: engagera sig i världen.

Men det är ju inget antingen-eller. Det var och är en fråga om perspektiv och fokus. I avsnittet om Jesu korsfästelse och nedstigning i dödsriket i Ratzingers Introduktion till kristendomen hittar jag mitt lilla skräckslagna barn. Det är en text med djup existentiell resonans. Och naturligtvis var den dimensionen relevant också för fattiga latinamerikaner. I Peru berättade Salomon Lerner, före detta rektor för Limas katolska universitet, för mig om hur kyrkan för kämpande männi­skor blev en tillflykt och en viloplats. En paraguayansk fackföreningsledare har skrivit om hur han i fängelset fick kraft av att läsa rosenkransen.

Franciskus har som påve lyft fram optionen för de fattiga, befrielseteologernas sociala perspektiv. Kanske blir det efterträdarens uppgift att hitta en syntes mellan det perspektivet och det kontemplativa, existentiella, som Joseph Ratzinger i sina bästa stunder stod för.

 

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen 2008–2014.

Ur Signum nr 6/2023.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULLA GUDMUNDSON

När jag var åtta år bodde vi på Fastlagsvägen 28 på Hägerstensåsen. Jag var med i Ansgarsflickorna, svenskkyrkliga scouter. Vi träffades i en lokal en bit bort på gatan och broderade korsstygn. Men det som bränt sig fast är skräcken när det var dags att gå hem. Att far eller mor skulle hämta fanns inte på kartan. Det var ingen fara, det var bara att gå raka vägen. Men jag var vettskrämd. Det var så mörkt. Och bara skog på ena sidan.

Jag höll moralen uppe, på mitt vis. Jag sjöng, för full hals, ”Fädernas kyrka i Sveriges land”. Verserna räckte hela vägen hem. Varför just den, kan man undra. Varför inte ”Trygga räkan”? Nej. Jag behövde något hållfastare, något rejält beskyddande.

Minnet kommer för mig nu, när jag fördjupar mig i Joseph Ratzingers stormiga relation till befrielseteologin. Jag tror han såg på sin kyrka som jag på min psalm. Något hållfast. Det fanns hos honom en rädsla för kaos och upplösning som, när han fick makt, tog sig uttryck i ett starkt kontrollbehov. Utan tvekan grundlades det under hans uppväxt i Hitlertyskland. Kyrkan blev ett fort, dess gränser måste försvaras. Den sekulära världen, och politiken, var något kyrkan skulle ha distans till.

Det skapade blinda fläckar hos den vuxne teologen. Jag är inte teolog, men jag tycker mig se en rad punkter där Ratzinger och befrielseteologerna borde ha kunnat mötas. Kanske var det geografiska avståndet och brist på tid en faktor. ”Med Ratzinger kunde vi resonera”, sade i alla händelser jesuit­provinsialen jag mötte i Bogotà 2014. Men naturligtvis var det framför allt det ojämlika maktförhållandet, mellan Troskongregationens prefekt och latinamerikanerna, som hindrade ett ”herraväldesfritt samtal” (Jürgen Habermas).

För Ratzinger stod korsets vertikala axel i centrum, den enskilda människans förhållande till Kristus som Guds son och till den yttersta sanningen. För befrielseteologerna den horisontala, människors förhållande till varandra. Den historiske Jesus var för dem vägvisaren i att börja bygga Guds rike här på jorden. Kyrkan måste i deras ögon göra just det som den enligt Ratzinger inte skulle göra: engagera sig i världen.

Men det är ju inget antingen-eller. Det var och är en fråga om perspektiv och fokus. I avsnittet om Jesu korsfästelse och nedstigning i dödsriket i Ratzingers Introduktion till kristendomen hittar jag mitt lilla skräckslagna barn. Det är en text med djup existentiell resonans. Och naturligtvis var den dimensionen relevant också för fattiga latinamerikaner. I Peru berättade Salomon Lerner, före detta rektor för Limas katolska universitet, för mig om hur kyrkan för kämpande männi­skor blev en tillflykt och en viloplats. En paraguayansk fackföreningsledare har skrivit om hur han i fängelset fick kraft av att läsa rosenkransen.

Franciskus har som påve lyft fram optionen för de fattiga, befrielseteologernas sociala perspektiv. Kanske blir det efterträdarens uppgift att hitta en syntes mellan det perspektivet och det kontemplativa, existentiella, som Joseph Ratzinger i sina bästa stunder stod för.

 

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen 2008–2014.

Ur Signum nr 6/2023.