Har du sagt det jag har hört?

av SYSTER INGRID OSB

”Jag ser det som min livsuppgift att lära världen att lyssna.”

Orden är Dame Evelyn Glennies, en fenomenal musiker, världens första heltidssolist på slagverk, och med uttrycksförmåga som få. Från marimbans mjukt smeksamma toner till det mäktiga ljudsvallet från en arsenal av slagverk. Lyssnaren blir bländad av fulländad teknisk kontroll, men än mer av en oerhörd lyhördhet. Något hon självklart inte är ensam om, bådadera är nödvändiga för den verkligt skicklige musikern. Dock, en egenskap skiljer Glennie från merparten av hennes kollegor – hon är döv. Och ställer med andra ord frågan till oss; vad är det att lyssna? Om den som är döv kan bli en musiker i världsklass, då måste lyssnande vara långt mer än det vi vanligen tänker oss. Höra och lyssna tycks helt enkelt inte vara samma sak. Kanske kan den som har utmärkt hörsel till och med vara döv, utan förmåga att lyssna?

Yttrandefrihet har debatterats oräkneliga gånger den senaste tiden. Oerhört viktigt, och ändå kan jag inte låta bli att undra om det räcker. Behöver vi lära oss lyssnandefrihet likaväl som yttrandefrihet? Vad hjälper det med friheten att uttrycka sig om vi inte är beredda att försöka lyssna på varandra och låta det sagda beröra. Då (för)blir vi individer med rätten att hävda vår syn på saker och ting men utan vare sig gemenskap eller förmågan att se det som binder oss samman. Lyssnande är en undflyende egenskap, knappast något som kan regleras med lagstiftning, och inte heller så enkel att definiera. Däremot har vi alla säkert erfarenheten av att ett verkligt lyssnande kan verka förvandlande. Att bli lyssnad på tycks skapa något nytt inombords, tankar och insikter som inte fanns tidigare får plötsligt form. Som om den andres lyssnande föder något inom mig, ger liv.

Glennie säger: ”Att definiera lyssnandet till öronen är begränsande, men att definiera det genom vår närvaro är förvandlande. Vi kan bilda broar av lyssnande, från början av våra liv till dess slut. Tänk vilken förvandling av tillvaron vi skulle åstadkomma.” Hon talar, likt sociologen Hartmut Rosa, om lyssnande som att vara resonanta för varandra. Att låta en annan människas ord, liv och varande få resonans inom oss själva, ta oss i anspråk och ljuda (engelska: resonate) i oss. Slagverkaren illustrerar det genom sina instrument – om bastrummans inre fylls med stoff eller marimbans klangrör täcks över hörs endast ett stumt ljud, snabbt övergående. Men när tomrummet får vara just tomt och öppet ljuder klangen och vibrationerna långt och länge.

Överrabbinen Jonathan Sacks menade att hebreiskans ord för att lyssna, shema, är omöjligt att översätta, så mångbottnad är betydelsen. Att höra, lyssna, förstå, integrera, svara, lyda… På en och samma gång en passiv och en aktiv handling. Och, skulle jag säga, något som förutsätter tid och ett mått av tystnad. Tystnaden – inte enbart frånvaro av ord utan en inre hållning av öppenhet, beredskap, ödmjukhet – skapar ett utrymme där omvärlden får möjlighet att ge återklang i den egna personen. En musiker som förstår att spela pauserna väl kan göra att ett välkänt musikstycke plötsligt klingar pånyttfött. På samma sätt när vi blir lyssnade på. Dock, tid och tystnad, pauserna, utmanar oss, ja, kan till och med göra oss obekväma. Vårt ego har svårt att vila så länge att någons ord och handlingar får klinga ut och vi verkligen kan höra. Den helige Benedikt, vars klosterregel börjar med just uppmaningen att lyssna, ber oss att böja vårt hjärtas öra. Ett lyssnande som sker underifrån och berör hela personen – en livslång uppgift.

Virtuosen Glennie beskriver att ju hårdare hon håller i trumpinnen, desto mindre kontakt med själva instrumentet uppstår. Och ju hårdare hon håller, desto mer kraft krävs. Men ett lätt grepp låter handen och armen bli nästintill ett med slagverkets vibrerande yta, ja med ljudet självt. Närvaron uppstår när hon vågar släppa taget. Om tystnaden är utmanande för oss – hur mycket mer är då inte detta att släppa taget om de egna uppfattningarna det.

Yttrandefriheten ställer krav på oss att visa omdöme och mognad i vad som kan och ska sägas. Lyssnandefriheten är det som kan ge oss just dessa egenskaper. Om vi är modiga nog. ”Folkmassor rörs av stora talare, men liv förändras av storartade lyssnare. Oavsett om det är mellan oss och Gud, eller mellan oss och andra människor är lyssnandet kärlekens preludium.” (Rabbi Sacks.) Att förändra liv – det egna och andras – på det viset kan vi alla bidra till, alla kan vi bli levande stenar i lyssnandets bro.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-08-16

Detta är en opinionstext.

Evelyn Glennie, TED-talk, via länken här

Glennie om resonans och att släppa taget, via länken här

Om att spela pauserna oändligt lyssnande, via länken här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB

”Jag ser det som min livsuppgift att lära världen att lyssna.”

Orden är Dame Evelyn Glennies, en fenomenal musiker, världens första heltidssolist på slagverk, och med uttrycksförmåga som få. Från marimbans mjukt smeksamma toner till det mäktiga ljudsvallet från en arsenal av slagverk. Lyssnaren blir bländad av fulländad teknisk kontroll, men än mer av en oerhörd lyhördhet. Något hon självklart inte är ensam om, bådadera är nödvändiga för den verkligt skicklige musikern. Dock, en egenskap skiljer Glennie från merparten av hennes kollegor – hon är döv. Och ställer med andra ord frågan till oss; vad är det att lyssna? Om den som är döv kan bli en musiker i världsklass, då måste lyssnande vara långt mer än det vi vanligen tänker oss. Höra och lyssna tycks helt enkelt inte vara samma sak. Kanske kan den som har utmärkt hörsel till och med vara döv, utan förmåga att lyssna?

Yttrandefrihet har debatterats oräkneliga gånger den senaste tiden. Oerhört viktigt, och ändå kan jag inte låta bli att undra om det räcker. Behöver vi lära oss lyssnandefrihet likaväl som yttrandefrihet? Vad hjälper det med friheten att uttrycka sig om vi inte är beredda att försöka lyssna på varandra och låta det sagda beröra. Då (för)blir vi individer med rätten att hävda vår syn på saker och ting men utan vare sig gemenskap eller förmågan att se det som binder oss samman. Lyssnande är en undflyende egenskap, knappast något som kan regleras med lagstiftning, och inte heller så enkel att definiera. Däremot har vi alla säkert erfarenheten av att ett verkligt lyssnande kan verka förvandlande. Att bli lyssnad på tycks skapa något nytt inombords, tankar och insikter som inte fanns tidigare får plötsligt form. Som om den andres lyssnande föder något inom mig, ger liv.

Glennie säger: ”Att definiera lyssnandet till öronen är begränsande, men att definiera det genom vår närvaro är förvandlande. Vi kan bilda broar av lyssnande, från början av våra liv till dess slut. Tänk vilken förvandling av tillvaron vi skulle åstadkomma.” Hon talar, likt sociologen Hartmut Rosa, om lyssnande som att vara resonanta för varandra. Att låta en annan människas ord, liv och varande få resonans inom oss själva, ta oss i anspråk och ljuda (engelska: resonate) i oss. Slagverkaren illustrerar det genom sina instrument – om bastrummans inre fylls med stoff eller marimbans klangrör täcks över hörs endast ett stumt ljud, snabbt övergående. Men när tomrummet får vara just tomt och öppet ljuder klangen och vibrationerna långt och länge.

Överrabbinen Jonathan Sacks menade att hebreiskans ord för att lyssna, shema, är omöjligt att översätta, så mångbottnad är betydelsen. Att höra, lyssna, förstå, integrera, svara, lyda… På en och samma gång en passiv och en aktiv handling. Och, skulle jag säga, något som förutsätter tid och ett mått av tystnad. Tystnaden – inte enbart frånvaro av ord utan en inre hållning av öppenhet, beredskap, ödmjukhet – skapar ett utrymme där omvärlden får möjlighet att ge återklang i den egna personen. En musiker som förstår att spela pauserna väl kan göra att ett välkänt musikstycke plötsligt klingar pånyttfött. På samma sätt när vi blir lyssnade på. Dock, tid och tystnad, pauserna, utmanar oss, ja, kan till och med göra oss obekväma. Vårt ego har svårt att vila så länge att någons ord och handlingar får klinga ut och vi verkligen kan höra. Den helige Benedikt, vars klosterregel börjar med just uppmaningen att lyssna, ber oss att böja vårt hjärtas öra. Ett lyssnande som sker underifrån och berör hela personen – en livslång uppgift.

Virtuosen Glennie beskriver att ju hårdare hon håller i trumpinnen, desto mindre kontakt med själva instrumentet uppstår. Och ju hårdare hon håller, desto mer kraft krävs. Men ett lätt grepp låter handen och armen bli nästintill ett med slagverkets vibrerande yta, ja med ljudet självt. Närvaron uppstår när hon vågar släppa taget. Om tystnaden är utmanande för oss – hur mycket mer är då inte detta att släppa taget om de egna uppfattningarna det.

Yttrandefriheten ställer krav på oss att visa omdöme och mognad i vad som kan och ska sägas. Lyssnandefriheten är det som kan ge oss just dessa egenskaper. Om vi är modiga nog. ”Folkmassor rörs av stora talare, men liv förändras av storartade lyssnare. Oavsett om det är mellan oss och Gud, eller mellan oss och andra människor är lyssnandet kärlekens preludium.” (Rabbi Sacks.) Att förändra liv – det egna och andras – på det viset kan vi alla bidra till, alla kan vi bli levande stenar i lyssnandets bro.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-08-16

Detta är en opinionstext.

Evelyn Glennie, TED-talk, via länken här

Glennie om resonans och att släppa taget, via länken här

Om att spela pauserna oändligt lyssnande, via länken här