Hemmafödslar – det heligas sista utpost

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN

Under hösten har en långdragen debatt pågått om kvinnor som väljer att föda barn hemma och utanför vårdens trygga hägn. Nu har frågan väckts på nytt. Den här gången av Karin Peterson i Expressen (18/12 2023) som i en klok text resonerar kring dessa mödrar och hur de söker styrka i ”den heliga urmoderns kraft”. Jag tror att Peterson är något på spåren när hon nämner det heliga. För kanske har denna hemmafödartrend ytterst med en längtan efter helighet att göra. Det handlar om en återkomst, eller förflyttning, av det mytiska och sakrala i en till synes avförtrollad tid.

Filosoferna Max Horkheimer och Theodor W. Adorno ville i skriften Upplysningens dialektik (1947) varna för mytens återkomst och en återförtrollad värld. De menade att upplysningen hade försökt göra sig av med gudarna, men ersatt dem med människor som nu på ett gudalikt sätt försökte styra över och ge mening åt naturen. Det mytiska tänkandet försvann inte i och med upplysningen och det moderna projektet. Det heliga förflyttades bara, från den religiösa sfären till den sekulära.

Även Max Weber, som anses ha myntat begreppet avförtrollning, var inne på något liknande när han skrev att många av de gamla gudarna hade ”återuppstått ur sina gravar” i moderniteten. Han såg dem ta ny gestalt i sekulära institutioner, i den byråkratiska staten eller kapitalismen.

För Weber var myt en primitiv form av symboliskt tänkande som till sist skulle ge vika för det rena förnuftet. Något som visade sig vara omöjligt. Med gudarna uppstod också myterna ur sina gravar. De gamla religiösa myterna ersattes av nya sekulära versioner. Människan tycks med andra ord till sin natur vara en meningsskapande och narrativt tänkande varelse. Hon kan inte leva utan en myt, utan berättelse. Denna aspekt av människans natur kan aldrig, som många upplysningstänkare föreställde sig, reduceras eller ersättas av något universellt förnuft. Människan lever, rör sig och är till i en narrativ värld.

Kanske handlade dock det vi svepande brukar kalla för modernitetens avförtrollning av världen ytterst om kontroll. I och med den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet föddes också en ny syn på naturen. Om den förmoderna världsbilden, såväl den kristet sakramentala som den pre-kristet mytiska, förhöll sig till naturen som något alltigenom levande och besjälat började man i den tidiga moderniteten, med stöd i naturvetenskapens upptäckter, betrakta naturen som en själlös maskin. Och en maskin går, till skillnad från ett fritt levande väsen, att manipulera efter egen vilja. Framförallt går den att kontrollera.

Det går att förstå hela det moderna projektet i ljuset av denna vilja till kontroll; den mänskliga strävan att behärska tillvarons nyckfullhet och befria sig från gudarnas och naturens tyranni. Idag är nästan varje aspekt av våra liv präglade av denna kontrollerande impuls. Ändå skulle jag vilja hävda att det, för de flesta av oss, är just de ögonblick då vi upplever oss förlora kontrollen som vi uppfattar som mest meningsfulla. Det kan handla om förälskelse, den sexuella extasen eller bara att förlora sig själv i ett stycke musik. Ingenstans blir väl dock denna kombination av kontrollförlust och djup upplevelse av mening så tydlig som när ett barn kommer till världen?

Även om en förlossning i dag i vår del av världen, i de flesta fall, är ett mycket kontrollerat skeende så är det alltjämt något i denna erfarenhet som sätter den födande i kontakt med de okontrollerbara urkrafterna i världen. En erfarenhet där liv snuddar vid död och som väcker i oss lika mycket vördnad och rädsla som fascination och glädje. Det är, kort sagt, ett möte med det heliga. Det är en erfarenhet som också genast förvandlas till myt, som blir berättelse som gång på gång återberättas och vars tradering skapar ny riktning och mening i livet.

Den rörelse i tiden, som vill föda ”naturligt” tror jag måste förstås utifrån denna längtan efter helighet och dess envisa vägran att försvinna, hur sekulariserad och avförtrollad vår kultur än har blivit. I en värld där nästan allt kan kontrolleras har barnafödandet blivit det heligas sista utpost. Det kan tyckas dåraktigt. Men i en kultur som länge och alltför ensidigt betonat det kontrollerande förnuftet är det kanske inte så underligt att det rena oförnuftet till sist slår tillbaka.

John Sjögren 2023-12-20

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN

Under hösten har en långdragen debatt pågått om kvinnor som väljer att föda barn hemma och utanför vårdens trygga hägn. Nu har frågan väckts på nytt. Den här gången av Karin Peterson i Expressen (18/12 2023) som i en klok text resonerar kring dessa mödrar och hur de söker styrka i ”den heliga urmoderns kraft”. Jag tror att Peterson är något på spåren när hon nämner det heliga. För kanske har denna hemmafödartrend ytterst med en längtan efter helighet att göra. Det handlar om en återkomst, eller förflyttning, av det mytiska och sakrala i en till synes avförtrollad tid.

Filosoferna Max Horkheimer och Theodor W. Adorno ville i skriften Upplysningens dialektik (1947) varna för mytens återkomst och en återförtrollad värld. De menade att upplysningen hade försökt göra sig av med gudarna, men ersatt dem med människor som nu på ett gudalikt sätt försökte styra över och ge mening åt naturen. Det mytiska tänkandet försvann inte i och med upplysningen och det moderna projektet. Det heliga förflyttades bara, från den religiösa sfären till den sekulära.

Även Max Weber, som anses ha myntat begreppet avförtrollning, var inne på något liknande när han skrev att många av de gamla gudarna hade ”återuppstått ur sina gravar” i moderniteten. Han såg dem ta ny gestalt i sekulära institutioner, i den byråkratiska staten eller kapitalismen.

För Weber var myt en primitiv form av symboliskt tänkande som till sist skulle ge vika för det rena förnuftet. Något som visade sig vara omöjligt. Med gudarna uppstod också myterna ur sina gravar. De gamla religiösa myterna ersattes av nya sekulära versioner. Människan tycks med andra ord till sin natur vara en meningsskapande och narrativt tänkande varelse. Hon kan inte leva utan en myt, utan berättelse. Denna aspekt av människans natur kan aldrig, som många upplysningstänkare föreställde sig, reduceras eller ersättas av något universellt förnuft. Människan lever, rör sig och är till i en narrativ värld.

Kanske handlade dock det vi svepande brukar kalla för modernitetens avförtrollning av världen ytterst om kontroll. I och med den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet föddes också en ny syn på naturen. Om den förmoderna världsbilden, såväl den kristet sakramentala som den pre-kristet mytiska, förhöll sig till naturen som något alltigenom levande och besjälat började man i den tidiga moderniteten, med stöd i naturvetenskapens upptäckter, betrakta naturen som en själlös maskin. Och en maskin går, till skillnad från ett fritt levande väsen, att manipulera efter egen vilja. Framförallt går den att kontrollera.

Det går att förstå hela det moderna projektet i ljuset av denna vilja till kontroll; den mänskliga strävan att behärska tillvarons nyckfullhet och befria sig från gudarnas och naturens tyranni. Idag är nästan varje aspekt av våra liv präglade av denna kontrollerande impuls. Ändå skulle jag vilja hävda att det, för de flesta av oss, är just de ögonblick då vi upplever oss förlora kontrollen som vi uppfattar som mest meningsfulla. Det kan handla om förälskelse, den sexuella extasen eller bara att förlora sig själv i ett stycke musik. Ingenstans blir väl dock denna kombination av kontrollförlust och djup upplevelse av mening så tydlig som när ett barn kommer till världen?

Även om en förlossning i dag i vår del av världen, i de flesta fall, är ett mycket kontrollerat skeende så är det alltjämt något i denna erfarenhet som sätter den födande i kontakt med de okontrollerbara urkrafterna i världen. En erfarenhet där liv snuddar vid död och som väcker i oss lika mycket vördnad och rädsla som fascination och glädje. Det är, kort sagt, ett möte med det heliga. Det är en erfarenhet som också genast förvandlas till myt, som blir berättelse som gång på gång återberättas och vars tradering skapar ny riktning och mening i livet.

Den rörelse i tiden, som vill föda ”naturligt” tror jag måste förstås utifrån denna längtan efter helighet och dess envisa vägran att försvinna, hur sekulariserad och avförtrollad vår kultur än har blivit. I en värld där nästan allt kan kontrolleras har barnafödandet blivit det heligas sista utpost. Det kan tyckas dåraktigt. Men i en kultur som länge och alltför ensidigt betonat det kontrollerande förnuftet är det kanske inte så underligt att det rena oförnuftet till sist slår tillbaka.

John Sjögren 2023-12-20

Detta är en opinionstext.