av CHARLES CÂMARA
Atombombningen av Hiroshima den 6 augusti 1945 är en historisk händelse som bör uppmärksammas för dagens människor och kommande generationer. Minnesdagen är också ett tillfälle att förse sig med kunskap och kraft i arbetet för att förbjuda samtliga former av kärnvapen. Kyrkorna och alla samhälleliga aktörer bör eftersträva att dessa fruktansvärda vapen aldrig används igen. Nedrustning av kärnvapen bör vara en av samhällets viktigaste frågor för att skapa en fredlig värld.
Årligen uppmärksammas Hiroshimadagen världen över. På denna dag fälldes atombomben över staden och tre dagar senare fälldes ytterligare en atombomb över Nagasaki, båda städer belägna i södra Japan. De amerikanska bomberna detonerades över 500 meters höjd för att uppnå maximal effekt av antal döda. Omedelbart dog över hundratusen människor och sedan dess har hundratusentals dött av följderna, främst genom olika former av cancer. Än i dag, nästan åtta decennier senare, påverkas nyfödda barn av den radioaktivstrålningen som deras mor-och-farföräldrar utsattes för i augusti 1945.
En som upplevde atombomben på plats var jesuitpatern Pedro Arrupe, sedermera Jesuitordens generalföreståndare. Han befann sig i jesuiternas hus i Hiroshimas utkant när bomben föll. I en av sina skrifter beskriver han hur han och medbröderna omedelbart satte i gång hjälparbetet med att ta hand om de flådda, brännskadade och traumatiserade. Jesuiternas hus omvandlades till sjuklokal för att ta hand om de många drabbade. Staden var också fylld av tusentals förvridna lik. ”För att undvika farsot och spridning av sjukdomar bland de överlevande var vi tvungna att bränna kroppar genom att sätta eld på dem”, skriver pater Arrupe. Den fasansfulla händelsen av bombernas följder påverkade pater Arrupe resten av livet.
Här i Sverige sker uppmärksammandet av denna skräckinjagande händelse i Hiroshima och Nagasaki i begränsade former, främst av Svenska Läkare mot Kärnvapen, Svenska FN-förbundet samt ett och annat kyrkligt samfund. Dock borde denna händelse ständigt uppmärksammas och vara aktuell. Nu har frågan om bomber och eventuella kärnvapen på nytt blivit aktuell i samband med Sveriges ansökan om medlemskap i NATO. Men nog borde vi i Sverige och världen i övrigt ständigt uppmärksamma atombombens och kärnvapens förrädiska existens, vare sig dessa ska finnas på svensk mark eller inte: kärnvapens närvaro i sig i världen är en fara för mänskligheten och för allt levande.
Flera studier visar att det finns betydliga risker med blotta existensen av kärnvapen. Ty ett kärnvapenkrig kan utlösas också av misstag eller rentav slarv. Sedan 1945 har det hänt flertal gånger att kärnvapen har hanterats på ett felaktigt sätt. Och ibland har det varit väldigt nära att den farliga knappen var på väg att tryckas. I sin bok Två nycklar krävs till fredens värld (1984) antyder den förre amerikanske presidenten Richard Nixon, att han var på väg att ge grönt tecken för att använda kärnvapen vid åtminstone två tillfällen, men avstod i sista minuten, och sakfrågan kunde lösas diplomatiskt. Politiska ledare också i andra länder med kärnvapen har varit på väg att trycka på den farliga knappen, skriver den undersökande journalisten Eric Schlosser i sin bok Command and Control: Nuclear Weapons, the Damascus Accident and the Illusion of Safety (2013), dock kom också dessa ledare till insikt innan det blev alltför sent. Troligen är den mesta kända händelsen Kubakrisen 1962 då världen var bara enstaka dagar från ett tredje världskrig mellan de två kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen. I sista stund kom presidenterna Kennedy och Chrusjtjov överens och en katastrof kunde avvärjas. Händelsen ledde bland annat till att den förre diplomaten påven Johannes XXIII – som i det dolda agerade som medlare mellan de två presidenterna – året därpå publicerade sin banbrytande encyklika Pacem in Terris (”Fred på jorden”, 1963) för att ge världssamfundet vägledning i hur internationell fred skulle kunna uppnås genom att främja mänskliga rättigheter för alla folk, genom utveckla internationell lag (folkrätten) och förstås genom den goda viljan att skapa ett rättvist samt fredligt samhälle byggd på kristen tro, hopp och kärlek.
Har världen gjort sin läxa sedan dess och har våra politiska världsledare kommit till insikt om att kärnvapen är av ondo, samt att allt bör göras för att avskaffa dem? För närvarande tyder inte mycket på det. Senaste årsrapporten från Stockholm International Peace Research Institute, SIPRI Yearbook 2023, visar att den globala säkerheten har försämrats jämfört med ett decennium sedan. Minst nio länder innehar fullt utvecklade kärnvapen och ett par länder är i process att införskaffa eller utveckla egna kärnvapen. Och genom det senaste årets Rysslands anfallskrig mot Ukraina, samt Nordkoreas ständiga provskjutningar av kärnvapenmissiler i japanska havet, har världen knappast blivit säkrare.
Nyligen förnyades frågan om kärnvapens existens genom att den ryska krigsledningen ånyo hotar med att använda kärnvapen om Ukraina utsträcker sina anfall in i Ryssland. Liknande sas det för ett halvt år sedan, adresserat till västvärlden att sluta förse Ukraina med vapen och annan krigsutrustning. Även om en del analytiker anser att sådana uttalande är mest skrämselpropaganda och desperat retorik finns det andra, exempelvis Hiroshimas borgmästare Hidehiko Yuzaki, som menar att det ändå finns risker med sådana uttalanden och därför bör tas på allvar. Skulle Ryssland känna sig alltför mycket trängd i ett hörn finns det risk att ledarskapet kan ta till kärnvapen för att både försvara sitt land och som anfallsvapen gentemot Ukraina.
Just nu tycks freden vara långt borta, inte enbart för att det pågår krig i Ukraina utan också för att det pågår minst femtiosex väpnade konflikter och krig på andra håll i världen, exempelvis i Myanmar, Nigeria och Colombia. Man kan fråga sig vad som bör ske för att det ska bli fred på jorden? En viss fingervisning får vi av påven Franciskus. Under sin apostoliska resa till Japan november 2019 besökte Franciskus Hiroshima Peace Memorial och Nagasaki Park of the Hypocenter där han höll minnesandakter för att minnas förintelsen av de många människoliv och de två städerna.
Året därpå, i samband med 75-årsdagen av den första atombomben som exploderade i Hiroshima, skrev påven ett brev till Hiroshimas guvernör Yuzaki, där han understryker att ”kärnvapen är inte förenliga med fredens blomstring; endast utan kärnvapen kan världen sträva efter fred”. Franciskus påpekar att ”det aldrig har varit tydligare att för att freden ska blomstra måste alla människor lägga ner krigsvapnen, och särskilt de mest kraftfulla och destruktiva vapnen: kärnvapen som kan lamslå och förstöra hela städer, hela länder”. Vägen till beständig världsfred är genom ett totalförbud mot kärnvapen, tycks påven mena.
Franciskus ställer sig också kritisk till de som anser att innehav av kärnvapen ger skydd gentemot eventuella angripare. Påven har öppet fördömt det fortsatta innehavet av kärnvapen av olika stater, i vad som verkar vara ett avsteg från den romersk-katolska kyrkans tidigare acceptans av det kalla krigets globala system av kärnvapenavskräckning och ömsesidigt säkerställd förstörelse. En sådan hållning var artikulerad av påven Johannes Paulus II som i ett meddelande till FN i juni 1982 ansåg att systemet med avskräckning kunde bedömas som ”moraliskt acceptabelt” och som ”ett steg på vägen mot en progressiv nedrustning”. Fransiskus är mer radikal i denna fråga. I november 2017 klargjorde han att ”massförstörelsevapen, särskilt kärnvapen, skapar inget annat än en falsk känsla av säkerhet. De kan inte utgöra grunden för fredlig samexistens mellan medlemmar av den mänskliga familjen”.
Också frågan om brukande av atomenergi för fredliga ändamål har fått en förnyad aktualitet i samband med klimat- och energikrisen i världen. När världens behov av energi/elektricitet ökar, samtidigt som världen bör minska användning av olja, kol och naturgas för att motverka global uppvärmning, ställs frågan varifrån ska vi få denna behövliga energi. Förnybara energikällor, som exempelvis solkraft och vindkraft, ses som möjligheter. Dock anser kritiker att det kommer att ta alltför lång tid innan alternativa energikällor kan fullt ut täcka dagens och kommande energibehov. Därav anser en del aktörer att användning av kärnkraft för att producera elektricitet kan vara den lämpligaste vägen framåt.
Dock kan man fråga sig om all form av atomenergi är av ondo, inklusive dess civila användning. Anhängare av exempelvis produktion av elektricitet genom kärnkraft anser att det visst går att använda atomenergi på ett fredlig och konstruktivt sätt. Motståndarna däremot anser att människan går på farlig mark genom att experimentera med atomenergi och att det lätt kan gå över styr. Påven Franciskus, som själv är utbildad kemist, är mest bekymrad över de som vill använda atomenergin till annat än välmenade ändamål, då det inte alltid i förväg går att säkra atomenergins användning begränsas enbart för civilt bruk. Gränsområdet mellan civilt och militärt bruk kan vara hårfin. Dock konstaterar påven att “användningen av atomenergi för krigsändamål är omoraliskt, precis som innehavet av kärnvapen är omoraliskt”.
Nutida historien har visat att det är ytterst svårt att riskfritt hantera atomenergin, även i civila sammanhang. Olyckorna på kärnkraftverken i Fukushima 2011, Tjernobyl 1986 och Harrisburg 1979 är exempel på detta. Erfarenheterna från Hiroshima och Nagasaki har visat vad konsekvenserna blir på människor och natur när människan, vare sig aktsamt eller oaktsamt, försöker hantera atomkraften. Har mänskligheten råd med att ännu en gång förlita sig på att vårt politiska ledarskap kommer att kunna hantera atomenergin och kärnvapen på ett moget och ansvarsfullt sätt? Frågan blir aktuell på nytt i den pågående ordväxlingen mellan Rysslands ledarskap i sitt anfallskrig i Ukraina och västvärlden.
Sedan 1968 har Hiroshimas borgmästare regelbundet skickat öppna brev till omvärlden på Hiroshimadagen för att uppmärksamma farorna med kärnvapen och dess konsekvenser. Befolkningen i de två städerna Hiroshima och Nagasaki samt deras efterkommande, likaså naturen, fick betala ett högt pris av fällande av atombomberna genom de beslut som fattades av dåvarande ledarskap i väst. Många ansåg då att det var ”kloka” beslut. Vi vet nu vad konsekvenserna blev, något att tänka på när många av dagens politiska ledare vurmar för innehav av kärnvapen som garant för ens eget lands säkerhet och för världsfreden.
Låt oss ånyo hörsamma påven Franciskus uppmaning och ta lärdom av det han sa vid minnesmärket i Hiroshima fyra år sedan: ”Må de profetiska rösterna från de överlevande från Hiroshima och Nagasaki fortsätta att tjäna som en varning för oss och för kommande generationer!”
På denna Hiroshimadag den 6 augusti och därefter låt oss minnas de som drabbades av atombomberna och ställa krav på nedrustning, samt genuint verka för att bygga en fredlig värld, lokalt och globalt.
Charles Câmara 2023-08-04
Medarbetare på katolska biskopsämbetet
Detta är en opinionstext.