av KJELL BLÜCKERT
I en artikel i Svenska Dagbladet den 6 oktober skriver fem företrädare för Humanisterna och Svenska kyrkan, med Christer Sturmark som första namn, under rubriken ”Likställ religiösa och sekulära livsåskådningar” [länk här]. De gör härmed ett inspel till den statliga utredningen om ekonomiskt stöd till trossamfunden som under ledning av den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld arbetar för fullt. Tesen de förfäktar är enkel: religioner ska inte positivt särbehandlas i förhållande till andra livsåskådningar.
Att Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) inte kan bevilja exempelvis Humanisterna bidrag beror helt enkelt på att lagen om trossamfund definierar trossamfund som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Det är denna lag som de fem debattörerna på goda grunder vill att staten ska förändra för att uppnå en likabehandling av religioner och livsåskådningar.
Ett annat exempel visar på att staten också har problem med att tillämpa likabehandlingsprincipen inom rådande lagstiftning. I en nyligen avkunnad dom av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) den 27 februari i år har domstolen för tredje gången upphävt beslut av regeringen (på SST förslag) att inte bevilja statligt stöd till trossamfundet Jehovas vittnen. Skälet som senast åberopas är att samfundet anses vara odemokratiskt på grund av att medlemmarna av samvetsskäl inte deltar i politiska val eller tar emot blodtransfusion (barn i praktiken undantagna). HFD påpekar att det i Sverige inte är en medborgerlig skyldighet att rösta och att medicinsk behandling är frivillig. Ett samfund kan således med denna praxis mycket väl ”bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”, som lagen om stöd till trossamfund föreskriver, menar HFD.
Om staten alls ska lämna bidrag till trossamfund och livsåskådningar, bör likabehandling ske. Jag instämmer med andra ord i de fem debattörernas ärende. Det finns enligt min uppfattning två huvudanledningar till att staten bör ge sådant stöd. Först och främst därför att civilsamhällets olika organisationer har en viktig funktion i samhällsbygget och bör uppmuntras, men också därför att orättvisan i förhållande till statens favorisering av Svenska kyrkan på olika sätt bör kompenseras.
För att komma till rätta med denna grundläggande obalans i statens stöd till olika livsåskådningar borde relationsändringen mellan den svenska staten och Svenska kyrkan genomföras fullt ut. Den särskilda lagen om Svenska kyrkan bör avskaffas liksom kravet på att statschefen ska bekänna sig till evangelisk-luthersk tro.
Kjell Blückert 2017-10-09