Från America Magazine, text av J.D. Long-Garcia.
Ledare för nationer över hela världen har nyligen mötts under COP26, Förenta Nationernas 26:e klimatkonferens i Glasgow, för att ta itu med eskalerande ekologiska angelägenheter. En ny FN-rapport har samtidigt slagit fast att länder gör långt ifrån tillräckligt för att tygla klimatförändringarna. Och om hela nationer kommer till korta, vad kan lokalsamhällen och små kyrkor hoppas på att bidra med? En hel del, enligt amerikanska katoliker som jobbar med frågan.
Mindre rika samhällsgrupper gör redan saker som andra grupper vanligen kanske inte överväger att göra, ”som att byta vinterkläder med varandra”, enligt Paz Artaza-Regan, programansvarig för de 400 Creation Care teams, som Catholic Climate Covenant driver i församlingar och andra institutioner runt om i hela USA. ”De slänger inte kläderna. De skickar dem redan vidare mellan sig från en grupp till en annan. Det är ett skämt i latino-församlingar, att när församlingar med en majoritet vita medlemmar säger att de ska börja återvinna mer… ja, då har vi gjort detta sedan årtionden.”
Serviceprojekt är ett bra sätt att arbeta grönare och även engagera unga katoliker, enligt Artaza-Regan. Uppstädning, försköning, så väl som rensning av åar, floder och vattendrag, är projekt som kan föra samman äldre och yngre församlingsbor. Grupper kan också genomföra avfallsgranskningar för att identifiera och reducera konsumtionen av engångsprodukter. Bara att tillhandahålla en återanvändningsbar mugg i samband med fika, kan vara ett steg i rätt riktning.
I Chicagoområdet började Sankt Josefssystrarna med små saker. ”Vi behöver inte använda pappersservetter eller plastbestick. Så vi gick till loppmarknader och köpte tygservetter och en extra uppsättning med bestick för 15 personer”, säger Pat Bergen, CSJ (Congregation of St. Joseph). De använde servetterna, besticken och tallrikarna vid möten i kommuniteten och började till slut även att ta dem till moderhuset för sammankomster. I början tog somliga av dem som kom till sammankomsterna inte denna praktik på allvar, men efter ett tag började fler gemenskaper inom församlingen att göra likadant. Systrarna begränsade mängden kött i sin diet, eftersom köttkonsumtion anses dåligt för klimatet. En del av systrarna, särskilt de som vuxit upp på bondgårdar, fick till en början kämpa med detta. Systrarna organiserar även reträtter och andra upplevelser i naturen, så att deltagarna kan uppmärksamma Guds hand i skapelsen. ”Det är enklare att förvandla ett beteende när du en gång haft en andlig erfarenhet”, säger syster Bergen.
Att göra förändringar i kyrkobyggnaden är ett annat steg, men församlingar kan börja i liten skala, enligt Ms. Artaza-Regan. ”Det finns saker du kan göra som är bra för Guds skapelse och också för din egen budget.” Att ändra från glödlampor till LED-ljus, eller använda programerbara termostater kan hjälpa miljön, samtidigt som kyrkan sparar pengar. ”Församlingar startar med de här små förändringarna snarare än att ersätta värmepannan”, säger Artaza-Regan.
Församlingar i Chicago har också börjat med ”Laudato Si”-trädgårdar. Ärkestiftet började välsigna dessa trädgårdar tidigare i år. Ett antal församlingar skapade trädgårdarna som ”ett sätt att lyssna till planetens rop, och ropet från de fattiga”, enligt syster Bergen. ”Om du kan få människor att arbeta med marken och myllan, kan du göra nästan vad som helst. Du kan hålla all möjlig utbildning i denna process. Kopplingen mellan jorden och människorna, jorden och ekonomin, jorden och ett enkelt levnadssätt. Det fungerar verkligen.”
Ofta, när en församling eller skola först startar ett Creation Care team, inleds det genom ett studium av Lovad vare du (Laudato si), påven Franciskus encyklika om vårdandet av Guds skapelse, förklarar Artaza-Regan. Detta leder sedan gruppen vidare till att reflektera över vad som är möjligt att genomföra i deras församling eller skola.
Red. 2021-11-17
Detta är en artikel av J.D. Long-Garcia från America Magazine vars originalversion återfinns i sin helhet här