I Dominikus fotspår – avstå från det nödvändiga

FILIP MARIA EKMAN O.P.
”Att kunna bära allt man äger i en ryggsäck. Att inte vilja äga något annat än regeln tillåter. Att inte bara avstå från sådant som är onödigt utan även ibland från sådant som är tillåtet och nödvändigt, för att tukta köttet.” Så sammanfattade Jungfru Maria den levnadsregel som den helige Dominikus gav åt sina predikarbröder, enligt en av heliga Birgittas uppenbarelser (bok 3, kapitel 17). Under den sommar som gått har jag och fem av mina medbröder i Predikarbrödernas orden försökt öva oss, om än på ett ytterst stapplande och enkelt sätt, i att leva denna regel.

Foto: Broder Albert Bazyk O.P.

Som svensk dominikan träder man in i orden via den franska provinsen, våra nordiska länder tillhör ett så kallat vikariat med det lustiga namnet Dacia. Här nere i Frankrike har jag gjort mitt novitiat, i Strasbourg under ett år, efter vilket jag avlagt mina tillfälliga, treåriga löften. Under de tre kommande åren studerar jag filosofi och teologi i Lyon och tillhör konventet Saint-Nom-de-Jésus. Det var under någon rekreation här i klostret i våras som jag pitchade idén: ”Kom och hälsa på mig i Sverige i sommar. Vi kan vandra längs med stranden från Bergmans Smultronstället [läs: Vättern], till heliga Birgitta i Vadstena och de dominikanska ruinerna i Skänninge, där saliga Ingrid levde. Sedan kan vi efter en promenad genom Värmlands skogar festa med bröderna i Oslo som har hundraårsjubileum i år. Pourquoi pas?”

Det krävdes inga direkta övertalningskampanjer. Tanken på att ge sig ut på vägarna med bröderna, sätter fingret på en öm punkt i våra hjärtan, den ömma punkt som kallas kallelse och längtan. Vi tror oss vara kallade av Gud att vandra i Dominikus fotspår, som med apostolisk radikalitet steg ner från sin häst för att predika evangeliet fattigt kringvandrande. Han skickade ut sina lärjungar två och två, trots att de var unga och halvbildade. Vår ordens helgon dör ofta när de är ute på vägarna (Petrus av Verona, Thomas av Aquino).

Några av bröderna började sin vandring redan nere i Rhendalen. De övade sig i att lita på gästfrihet och Guds försyn. Man knackar på en dörr som inte öppnas, men då ropar någon från en pub intill att man kan få övernatta hos dem i stället. Och så pratar man om Gud över pizza och öl en hel kväll innan vandringen går vidare. I en tid av social distansering och isolering kan även detta vara en sorts predikan: att ge folk möjlighet att bjuda in en flock vitklädda främlingar, som säger sig vilja leva ett liv av broderskap.

Foto: Broder Albert Bazyk O.P.

Bröderna fann mig i Lund, i vårt kloster S:ta Maria Magdalena på Sandgatan. Sedan kunde vandringen börja, med start i Gränna (inte bara för att jag ville ha polkagris, men delvis). Efter vår första dags vandring genom ösregn och eklundar kom vi fram till vårt första härbärge: Stava Missionshus, precis på andra sidan gränsen till Östergötland. För en frikyrkouppväxt katolik som mig var det en helig stund att få fira den heliga mässan i ett enkelt väckelsekapell på landet. Jag lyckades till och med få fransmännen att sjunga Rosenius psalm Med Gud och hans vänskap (samt bröders gemenskap. Före går Herren!)

Efter ytterligare en heldags marsch kom vi fram till systrarna vid Omberg. Ja, eller vi vandrade hela vägen till Alvastra. För att hinna fram i tid innan läggdags, och alltså få möjlighet att samtala med systrarna, så kom en ängel till syster och hämtade oss de sista kilometrarna med minibuss. Nåd för ömma fötter och tomma magar.

Foto: Broder Albert Bazyk O.P.

Nästa dag var sista etappen fram till Vadstena. Östgötaslätten var mogen till skörd. Det var lördag och vi plockade några ax att gnugga mellan händerna här och där (cf. vita apostolica).

Ty vi hade glömt att packa matsäck. Men vi avslutade den gemensamma rosenkransen med den italienska bönen San Giuseppe grazie et provvedi per noi. Det funkade. I Örberga träffade vi en svenskkyrklig präst och andra fromma som bjöd oss på nyplockade blåbär och mjölk. Mot kvällningen stod vi tysta på knä framför Birgittas skrin i Vadstena, där vi bad för Sverige, Europa, för kallelser och omvändelser. Om att hon ska hjälpa oss bli heliga dominikaner.

När vi vandrade över kyrkogården mot ytterligare ett gästfritt ekumeniskt hem som erbjudit oss mat och husrum såg vi en av våra bröders gravsten: pater Fens som levde sina sista år som präst hos birgittasystrarna. Så vi sjöng en sång och bad en De profundis för vår gamle bror. Inte heller den sista vandringen ska han behöva gå själv. Våra böner slår honom följe en bit på vägen in i evigheten.

Foto: Broder Albert Bazyk O.P.

Vår vandring fortsatte via saliga Ingrids kloster i Skänninge, och passerade Bjärka-Säby, innan vi till slut (med viss transporthjälp) kom fram till Oslo, där det alltså i år är hundra år sedan de franska dominikanerna återetablerade den dominikanska närvaron i Norden. Nu är vi allihop tillbaka i vårt kloster i Lyon: studierna kallar. Men vid kaffebordet har vi redan börjat prata om nästa sommar. Kanske Nidaros?

Filip Maria Ekman O.P. 2021-09-03

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.