av MIKAELA LUTHMAN
Att mäta en annan människas subjektiva lidande är naturligtvis omöjligt. Och att ställa det ena lidandet mot det andra är meningslöst. I sjukvården måste vi utgå från att den människa som uttrycker att hon lider faktiskt gör det, och vår uppgift är att lindra detta lidande.
Lidandet kan vara fysiskt, till exempel i form av smärta, andnöd eller illamående. Det kan också vara psykiskt: livsleda, depressivitet eller ångest. Eller socialt: till exempel ensamhet, känslan av att ligga sina medmänniskor, oftast familjen, till last. Slutligen kan lidandet ha existentiell karaktär; till exempel upplevelsen av att livet nu saknar värde eller till och med alltid har saknat värde, samt dödsångest eller Weltschmerz.
En del lidande är lätt att avhjälpa, till exempel smärtan vid ett armbrott, illamåendet av vissa cellgifter, andnöd beroende på blodbrist eller lunginflammation. Moderna antidepressiva läkemedel kan göra faktiska underverk vid svår depression, en orsak till stort lidande.
Den palliativa vården är specialiserad på att lindra lidande i livets slut, och genom arbetssättet i multiprofessionella team kommer man ofta åt även det psykiska, sociala och existentiella lidandet. Målet för palliativ vård är ”den goda döden”, vilket förstås ser olika ut för olika människor, men oftast handlar det om att få dö försonad, symptomfri, omgiven av människor man älskar. Naturligtvis lyckas vi mer eller mindre bra; min erfarenhet efter 15 års arbete nära döden är att vi väldigt ofta lyckas mycket bra, ibland mindre bra, mycket sällan dåligt.
Birgitta Wingsjö-Bergström beskriver i sin replik på Bitte Assarmos inlägg på DN.Åsikt i dödshjälpsdebatten att ca 1 000 människor om året har svår smärta den sista tiden i livet, detta utifrån data i Svenska palliativregistret. Hon refererar också i sitt svar till de välkända exemplen från människor som upplevt att deras anhöriga fått ett fasansfullt slut. Detta tar hon som intäkt för att dödshjälp bör införas i Sverige eftersom ”den palliativa vården inte kan klara alla fall” och Bitte Assarmo avfärdas som ”katolsk fundamentalist” – något jag trots noggrann läsning av hennes inlägg inte kunnat återfinna.
Kvävning – i betydelsen att vid medvetande ångestfyllt kämpa med att inte kunna andas eller få luft – är som dödsorsak vid ALS oerhört ovanligt. Rädslan för det är däremot vanlig, och späs dessvärre på av dödshjälpsförespråkarnas skildringar. Jag har följt ett stort antal ALS-patienter till livets slut; ingen har dött av kvävning, de flesta har dött i sömnen till följd av syrebrist, och några har avböjt livsuppehållande behandling i livets slut och fått hjälp med palliativ sedering den allra sista tiden.
Journalisten Harald Norbelie skrev 2015 som svårt sjuk i cancer en artikel i Dagens Nyheter om sin rädsla för att den palliativa hemsjukvården inte skulle kunna lindra hans smärta den sista tiden. Den artikeln gav upphov till mycken oro bland de terminalt sjuka cancerpatienter jag skötte i hemmet. Jag kunde försäkra dem som frågade att de skulle få symptomlindring till livets slut – dessvärre kan ju ett antal patienter ha avstått från att fråga och varit djupt oroade utan hjälp.
Verkligheten är att det absolut mesta av det vi uppfattar (och befarar) som fysiskt lidande kan lindras. Det är faktiskt mest en fråga om kunskap och mod hos behandlande läkare. Utvärdering av Oregonmodellen för läkarassisterat självmord visar ju också att de som avslutar livet på det sättet bara i liten utsträckning gör det på grund av till exempel smärta; majoriteten vill ha dödshjälp på grund av socialt lidande, rädsla för att bli beroende av andra, att ligga familjen till last.
Är det inte ett gigantiskt misslyckande om vi som läkare och sjuksköterskor – vi som ska ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta” – genom ett statligt påbud ska tvingas ge upp om de döende och deras liv? Ska vi gå med på att framkalla en förtida död i stället för att hjälpa dem till slutet och lindra döendets lidande?
Pandora, 1882, av Jules Joseph Lefebvre.
Vi håller på att öppna Pandoras ask med de oerhört farliga konsekvenser legaliserat dödande innebär, i stället för att arbeta på utveckling och förbättring av den palliativa vården, och samhällets ansvar att bistå genom hela livet.
Mikaela Luthman 2018-08-19
Birgitta Wingsjö-Bergström, DN.Åsikt den 13 augusti 2018, inlägg via länken här
Bitte Assarmo, DN.Åsikt den 12 augusti 2018, inlägg via länken här