Ignatiansk spiritualitet är väl katolsk?

av FREDRIK HEIDING

Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, utformade på 1520–1540-talen Andliga övningar inom ramen för den katolska kyrkan. Ignatiansk spiritualitet lämnade ett viktigt bidrag till förnyelsesträvandena inom den katolska kyrkan på 1500-talet och Jesuitorden var tongivande i det som brukar kallas motreformationen, även om orden inte grundades i detta syfte och dessutom verkade i Latinamerika och Asien där de rörelser som utgick från Martin Luther och Jean Calvin saknade relevans.

Under de senaste decennierna har ignatiansk spiritualitet blivit mycket populär i hela Skandinavien, i andra europeiska länder och i USA. När den (under namnet ”andlig vägledning i ignatiansk anda”) praktiseras i frikyrkliga kretsar och i Svenska kyrkan är det påfallande att adjektivet ”katolsk” nästan alltid stryks ur berättelsen.

Det senaste exemplet på detta finner vi i ett reportage i dag, söndag den 26 oktober, i Upsala Nya Tidning (s. A6–8), där Svenska kyrkans nya initiativ till själavård på Arlanda flygplats liksom nya utbildningssatsningar presenteras. I artikeln får man läsa: ”Inom Svenska kyrkan pågår en satsning på att vidareutbilda präster och diakoner i andlig vägledning. Modellen kallas för den ignatianska spiritualiteten och är beprövad sedan 1500-talet. Anna Karin Hammar berättar att intresset för denna själavårdsmetod växer i hela landet. Själv tycker hon att den visar mer respekt för konfidenten, den hjälpsökandes relation till gud. – Själavården i Svenska kyrkan har sedan 1950-talet varit präglad av psykoanalys, psykodynamisk tradition och av terapeutisk tradition. Nu går vi tillbaka till kyrkans egen tradition.”

Men borde det inte egentligen heta: nu går vi tillbaka till den katolska kyrkans egen tradition?

Ett annat exempel finns på föreningen Kompass hemsida där det mera vaga uttrycket ”den kristna kyrkan” genomgående används när ignatiansk andlighet presenteras. Även här utelämnas adjektivet ”katolsk” konsekvent. Ignatiansk andlighet sägs dessutom vara ”öppen för alla sökande människor”, vilket kan tolkas som att vilka trosföreställningar som helst är gångbara i dessa sammanhang.

Borde det inte egentligen snarare heta: ignatiansk andlighet ligger i linje med den katolska kyrkans lära och liv?

Ett tredje exempel ur högen står att läsa i Magnus Malms bok Kännetecken – att söka Guds närvaro i en kaotisk tid (Artos, 2013). Först svartmålar han (den mörka) senmedeltiden och använder då förvisso ”katolsk” om allt som Malm anser vara förkastligt: ”Boktryckeriet har skapat en helt ny informationsteknologi, humanismen har på olika sätt satt i gungning den med tiden tämligen stelbenta medeltida lärdomstraditionen, reformationen utmanar katolska kyrkans makt över teologi och kyrkoliv, den muslimska världen trycker på från Medelhavsområdets östsida.” (s. 32) På nästa sida har vi kommit fram till vår egen tid, där Malm lyckas dribbla bort det obekväma ordet på följande sätt: ”’Retreaten’ som en avgränsad tid av stillhet för att ställa sig inför Jesus Kristus, är därmed en ignatiansk gåva till hela den kristna kyrkan.” (s. 33)

Borde det inte istället heta: en katolsk gåva till bröder och systrar i andra kristna trossamfund som är öppna för katolsk tradition?

Fredrik Heiding 2014-10-26

https://www.unt.se/uppland/uppsala/sjalavarden-pa-arlanda-tas-till-nya-hojder-3418443.aspx

https://www.foreningenkompass.se/ignatiansk-andlighet/

Samma tendens att osynliggöra det katolska ursprunget finner vi på tidningen Dagens hemsida (2014-11-03) där Peter Halldorf tecknar ett porträtt av avlidne Edin Lövås. I artikeln talas det mycket om Ignatius av Loyola och ignatiansk spiritualitet, men den katolska hemvisten förtigs helt.

https://www.dagen.se/edin-lövås-den-nordiska-retreatrörelsens-fader-död-1.277242

Fredrik Heiding 2014-11-04