In memoriam

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
Man kan fråga sig vad det egentligen är man minns. Det som slumpmässigt råkade fastna i hjärnans vindlingar? Eller om det går att välja i minnet? Inom oss bär vi såväl goda, dyrbara minnen som smärtsamma och svåra. Allt är en del av vårt liv, vare sig vi önskar det eller ej. Så frågan är kanske inte främst vad, utan hur vi minns.

I den väldiga berättelsen om uttåget ur Egypten ges folket uppmaningen att i generation efter generation berätta hur de blev befriade från slaveriet. De uppmanas inte i första hand att berätta om slaveriet som sådant, inte heller fastna i hur de sedan gnällde och klagade under ökenvandringen. Utan att ur minnet dra fram Guds handlande och berätta, levandegöra, det för sig själv och sina efterkommande.

Detta sätt att minnas har förmågan att återskapa det vi minns, göra det realpresent. Vi erfar det i sin mest absoluta form när vi firar eukaristin. Men också när vi minns det goda och verkligt betydelsefulla i våra liv snuddar vi vid något som hör evigheten till och därför kan ha en verkan än idag. Djupast sett är det minnet av hur nåden är verksam i våra liv som vi bevarar. Och då är minnet inte enbart något tillbakablickande utan ett frö för nuet och en kraft för framtiden. Att i generation efter generation berätta om befrielsen ur slaveriet är mera en uppfordran för framtiden än ett bevarande av något som en gång skett. Tiden är måhända inte så definitiv som vi oftast tror. Guds handlande – allt som är gott – skrivs med en grammatik som berättar om en bestående verkan.

I klosterträdgården. Foto: Sr Ingrid OSB.

Det innebär inte att undvika det som varit svårt och smärtsamt, men att sträva efter att minnas det utan vare sig bitterhet eller ilska. Kanske behöver jag få berätta, minnas, det svåra otaliga gånger innan det mister sin tärande makt över mig. Försoning tar tid. En vandring bland fruktträden i vår klosterträdgård lär mig något om denna process; såren efter beskärning, skador eller olyckor med trimmern är synliga många år efteråt, ja inte sällan under trädets hela livslängd. Men träd har en förunderlig förmåga att läka – valla över – det såriga med ny bark. Tålmodigt, millimeter för millimeter. Måhända dyker det upp ett nytt, litet skott alldeles invid det skadade. Vårda det, säger trädgårdsmästaren. Låt det nya hjälpa det gamla att läka.

När förlust och avsked genom dödens obeveklighet drabbar oss kan ibland de dyrbara minnena vara de som gör mest ont. Aldrig mer… vi har svårt att förlika oss med de orden. I bilen på väg hem från en begravning tänker jag att minnesstunden hade en nästintill sakramental karaktär. En salig blandning av tårar och skratt. Varma återseenden av kära ansikten, dyrbara möten med dem som hittills varit, men inte längre är, främlingar. Vi räckte minnen av den som lämnat oss till varandra, likt ett bröd som växte genom att delas. Minnesstund. Och en kommunion över tid och rum.

Ekollon i klosterträdgården. Foto: Sr Ingrid OSB.

Att minnas tillsammans gav en spegel att reflektera det egna livet i. På vilket sätt vill jag att minnet av en person skall hedras genom mig? Generositet, vidhjärtad nyfikenhet och förmågan till vänskap var några ord som dök upp inombords under den där bilresan. Det vackra uttrycket att ”gärningarna följer någon efter” blev mycket konkret. En riktningsgivare för vägen framåt, likt den som gavs vid uttåget ut Egypten – kom ihåg att du mött befrielse, nytt liv och godhet och var mån om att själv leva så att du ger detta vidare.

Aldrig mer… Ja, orden är skrämmande definitiva. Och samtidigt, de gåvor som getts oss – nu dyrbara minnen av gemenskap, omsorg, positiv utmaning – tas inte tillbaka. Vi kan vårda dem och inom oss höra profeten Jesajas mångtusenåriga ord: ”Nu gör jag något nytt, det spirar redan. Märker ni det inte?”

”Tacksamhet är ett av namnen på kärleken, kärlek i den form som vi kan öva oss i och använda när vi möter motgångar. Det är ett sätt att älska med stor tydlighet och riktning, och den börjar i mycket små och vardagliga saker.” Orden är Patrik Hagmans i Sorgens gåva är en vidgad blick. Där handlar det om just sorg; men lika mycket, tänker jag, handlar det om minnet, hur vi minns. Att öva sig i att minnas med tacksamhet. Börja med det vi så lätt tar för självklart – det goda. Så kan man kanske en dag, till sin egen förvåning, finna att man tackar också för det svåra. Att även det fått en förvandlande kraft.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2024-06-10

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
Man kan fråga sig vad det egentligen är man minns. Det som slumpmässigt råkade fastna i hjärnans vindlingar? Eller om det går att välja i minnet? Inom oss bär vi såväl goda, dyrbara minnen som smärtsamma och svåra. Allt är en del av vårt liv, vare sig vi önskar det eller ej. Så frågan är kanske inte främst vad, utan hur vi minns.

I den väldiga berättelsen om uttåget ur Egypten ges folket uppmaningen att i generation efter generation berätta hur de blev befriade från slaveriet. De uppmanas inte i första hand att berätta om slaveriet som sådant, inte heller fastna i hur de sedan gnällde och klagade under ökenvandringen. Utan att ur minnet dra fram Guds handlande och berätta, levandegöra, det för sig själv och sina efterkommande.

Detta sätt att minnas har förmågan att återskapa det vi minns, göra det realpresent. Vi erfar det i sin mest absoluta form när vi firar eukaristin. Men också när vi minns det goda och verkligt betydelsefulla i våra liv snuddar vi vid något som hör evigheten till och därför kan ha en verkan än idag. Djupast sett är det minnet av hur nåden är verksam i våra liv som vi bevarar. Och då är minnet inte enbart något tillbakablickande utan ett frö för nuet och en kraft för framtiden. Att i generation efter generation berätta om befrielsen ur slaveriet är mera en uppfordran för framtiden än ett bevarande av något som en gång skett. Tiden är måhända inte så definitiv som vi oftast tror. Guds handlande – allt som är gott – skrivs med en grammatik som berättar om en bestående verkan.

I klosterträdgården. Foto: Sr Ingrid OSB.

Det innebär inte att undvika det som varit svårt och smärtsamt, men att sträva efter att minnas det utan vare sig bitterhet eller ilska. Kanske behöver jag få berätta, minnas, det svåra otaliga gånger innan det mister sin tärande makt över mig. Försoning tar tid. En vandring bland fruktträden i vår klosterträdgård lär mig något om denna process; såren efter beskärning, skador eller olyckor med trimmern är synliga många år efteråt, ja inte sällan under trädets hela livslängd. Men träd har en förunderlig förmåga att läka – valla över – det såriga med ny bark. Tålmodigt, millimeter för millimeter. Måhända dyker det upp ett nytt, litet skott alldeles invid det skadade. Vårda det, säger trädgårdsmästaren. Låt det nya hjälpa det gamla att läka.

När förlust och avsked genom dödens obeveklighet drabbar oss kan ibland de dyrbara minnena vara de som gör mest ont. Aldrig mer… vi har svårt att förlika oss med de orden. I bilen på väg hem från en begravning tänker jag att minnesstunden hade en nästintill sakramental karaktär. En salig blandning av tårar och skratt. Varma återseenden av kära ansikten, dyrbara möten med dem som hittills varit, men inte längre är, främlingar. Vi räckte minnen av den som lämnat oss till varandra, likt ett bröd som växte genom att delas. Minnesstund. Och en kommunion över tid och rum.

Ekollon i klosterträdgården. Foto: Sr Ingrid OSB.

Att minnas tillsammans gav en spegel att reflektera det egna livet i. På vilket sätt vill jag att minnet av en person skall hedras genom mig? Generositet, vidhjärtad nyfikenhet och förmågan till vänskap var några ord som dök upp inombords under den där bilresan. Det vackra uttrycket att ”gärningarna följer någon efter” blev mycket konkret. En riktningsgivare för vägen framåt, likt den som gavs vid uttåget ut Egypten – kom ihåg att du mött befrielse, nytt liv och godhet och var mån om att själv leva så att du ger detta vidare.

Aldrig mer… Ja, orden är skrämmande definitiva. Och samtidigt, de gåvor som getts oss – nu dyrbara minnen av gemenskap, omsorg, positiv utmaning – tas inte tillbaka. Vi kan vårda dem och inom oss höra profeten Jesajas mångtusenåriga ord: ”Nu gör jag något nytt, det spirar redan. Märker ni det inte?”

”Tacksamhet är ett av namnen på kärleken, kärlek i den form som vi kan öva oss i och använda när vi möter motgångar. Det är ett sätt att älska med stor tydlighet och riktning, och den börjar i mycket små och vardagliga saker.” Orden är Patrik Hagmans i Sorgens gåva är en vidgad blick. Där handlar det om just sorg; men lika mycket, tänker jag, handlar det om minnet, hur vi minns. Att öva sig i att minnas med tacksamhet. Börja med det vi så lätt tar för självklart – det goda. Så kan man kanske en dag, till sin egen förvåning, finna att man tackar också för det svåra. Att även det fått en förvandlande kraft.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2024-06-10

Detta är en opinionstext.