Inför världsböndagen för kyrkan i Kina den 24 maj

av HEINZ WERNER WESSLER
Berömda jesuiter hör till kristendomens förkämpar i Kina. Visserligen tillhör endast en liten minoritet av folket officiellt någon de kristna samfunden, men rent allmänt räknar man med ett stort antal sympatisörer. De frågeställningar som de västliga missionärerna tog med sig in i kyrkan från Östasien förändrade dessutom världskyrkans ansikte. Under den så kallade ritstriden under 1600-talet handlade det om förhållandet mellan religion och kultur. I dag är denna fråga så att säga inskriven i världskyrkans program under begreppet ”indigenisering”, det vill säga respekten för urfolkens kultur och dess införlivande i kristen tro och praxis.

Efter revolutionen 1911 anbefalldes modernisering i Kina. Allt gammalt skulle bort. Den missionerande kyrkan såg här en historisk chans för den hett efterlängtade inkarnationen av kristendomen i Kina. Men så drog Japan in landet i andra världskriget och i de efterföljande kaotiska förhållandena gjorde sig en radikalare form av modernisering gällande, nämligen Maos socialism. Utländska missionärer greps och utvisades. Genast blev kyrkan tvungen att mobilisera en inhemsk hierarki och få den att fungera under traumatiska förhållanden.

En del av biskoparna och prästerna anslöt sig under 1950-talet till den så kallade Patriotiska föreningen, oftast för att helt enkelt undvika något ännu värre. Samtidigt uppstod den underjordiska kyrkan och allehanda blandformer av den officiella kyrkan och den underjordiska. Sedan kom fasorna under ”det stora språnget framåt” och kulturrevolutionen, som nästan helt omöjliggjorde ett offentligt gudstjänstliv.

Sedan åren i slutet av 1970-talet gällde det nu att stärka den nationella ekonomin. Kristendomen som kom upp från katakomberna blomstrade då upp i olika former. Men den auktoritära staten förhöll sig hårdnackad. I stället för den efterlängtade friheten har digitaliseringen under de senaste åren dramatiskt förstärkt statens övergrepp mot medborgarna. De rigorösa corona-åtgärderna följer helt och hållet samma linje. I dag producerar appen WeChat koderna som avgör om man kan lämna lägenheten för att gå och handla eller gå till arbetet. Den som vill komma in i en järnvägsstation eller checka in på ett hotell måste numera uppvisa en resekod.

Visserligen håller kyrkliga grupper fanan högt även i den digitala världen. Ett exempel är den ”katolska lilla hjälparen” (www.xiaozhushou.org). Myndigheterna uppfattar sådana autonoma initiativ som suspekta. Sedan den 1 mars gäller i praktiken nya ”åtgärder för förvaltningen av religiösa informationstjänster på internet”. Religionsmyndigheten vill helst hålla biskoparna ansvariga för katolska gruppers aktiviteter på internet. Den kyrkliga hierarkin ska liksom partiet upprätthålla kärleken till nationen och till statsledningen.

Alltsedan Paulus VI har Heliga stolen eftersträvat kontakt med ledningen i Peking. Det handlar framför allt om kyrkans manöverutrymme, förbindelsen med världskyrkan och Roms medbestämmanderätt vid biskopsutnämningar. I djupare bemärkelse handlar det här om att markera att siniseringen av kyrkan i Kina helt överensstämmer med världskyrkans uppfattning.

Kardinal Joseph Zen Ze-kiun, tidigare biskopen av Honkong, var redan från början en skarp kritiker av den ”tillfälliga överenskommelsen” från 2018 mellan Heliga stolen och statsledningen i Peking, som ska förlängas i oktober. Nyligen grep Hongkongs säkerhetstjänst den 90-årige biskopen på genomskinliga grunder, och han släpptes först sedan en borgen betalats. Denna varningssignal var inte endast riktad till Hongkong utan även till den katolska kyrkan.

Många katoliker inom den underjordiska kyrkan känner sig helt enkelt förråda av Rom. Under tiden har Rom erkänt allt fler biskopar som vigts utan påvligt godkännande i den officiella kyrkan, de sju senaste bekräftade påven Franciskus efter det att överenskommelsen slutits. Detta har inte medfört något stort genombrott. Statsledningen, religionsmyndigheten och de regionala organen drar tydligt åt tumskruvarna överallt. Påven vill inte sprätta upp de mödosamt knutna trådarna med Peking och skickar vänliga hälsningar inför öppnandet av vinterolympiaden och paralympics. Några enkla lösningar kommer det inte heller att finnas i framtiden. Det var Benedictus XVI fullt medveten om, när han 2007 i ett öppet brev riktade sig till katolikerna i Kina och därigenom inrättade den 24 maj som en världsböndag för kyrkan i Kina.

Heinz Werner Wessler 2022-05-16

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HEINZ WERNER WESSLER
Berömda jesuiter hör till kristendomens förkämpar i Kina. Visserligen tillhör endast en liten minoritet av folket officiellt någon de kristna samfunden, men rent allmänt räknar man med ett stort antal sympatisörer. De frågeställningar som de västliga missionärerna tog med sig in i kyrkan från Östasien förändrade dessutom världskyrkans ansikte. Under den så kallade ritstriden under 1600-talet handlade det om förhållandet mellan religion och kultur. I dag är denna fråga så att säga inskriven i världskyrkans program under begreppet ”indigenisering”, det vill säga respekten för urfolkens kultur och dess införlivande i kristen tro och praxis.

Efter revolutionen 1911 anbefalldes modernisering i Kina. Allt gammalt skulle bort. Den missionerande kyrkan såg här en historisk chans för den hett efterlängtade inkarnationen av kristendomen i Kina. Men så drog Japan in landet i andra världskriget och i de efterföljande kaotiska förhållandena gjorde sig en radikalare form av modernisering gällande, nämligen Maos socialism. Utländska missionärer greps och utvisades. Genast blev kyrkan tvungen att mobilisera en inhemsk hierarki och få den att fungera under traumatiska förhållanden.

En del av biskoparna och prästerna anslöt sig under 1950-talet till den så kallade Patriotiska föreningen, oftast för att helt enkelt undvika något ännu värre. Samtidigt uppstod den underjordiska kyrkan och allehanda blandformer av den officiella kyrkan och den underjordiska. Sedan kom fasorna under ”det stora språnget framåt” och kulturrevolutionen, som nästan helt omöjliggjorde ett offentligt gudstjänstliv.

Sedan åren i slutet av 1970-talet gällde det nu att stärka den nationella ekonomin. Kristendomen som kom upp från katakomberna blomstrade då upp i olika former. Men den auktoritära staten förhöll sig hårdnackad. I stället för den efterlängtade friheten har digitaliseringen under de senaste åren dramatiskt förstärkt statens övergrepp mot medborgarna. De rigorösa corona-åtgärderna följer helt och hållet samma linje. I dag producerar appen WeChat koderna som avgör om man kan lämna lägenheten för att gå och handla eller gå till arbetet. Den som vill komma in i en järnvägsstation eller checka in på ett hotell måste numera uppvisa en resekod.

Visserligen håller kyrkliga grupper fanan högt även i den digitala världen. Ett exempel är den ”katolska lilla hjälparen” (www.xiaozhushou.org). Myndigheterna uppfattar sådana autonoma initiativ som suspekta. Sedan den 1 mars gäller i praktiken nya ”åtgärder för förvaltningen av religiösa informationstjänster på internet”. Religionsmyndigheten vill helst hålla biskoparna ansvariga för katolska gruppers aktiviteter på internet. Den kyrkliga hierarkin ska liksom partiet upprätthålla kärleken till nationen och till statsledningen.

Alltsedan Paulus VI har Heliga stolen eftersträvat kontakt med ledningen i Peking. Det handlar framför allt om kyrkans manöverutrymme, förbindelsen med världskyrkan och Roms medbestämmanderätt vid biskopsutnämningar. I djupare bemärkelse handlar det här om att markera att siniseringen av kyrkan i Kina helt överensstämmer med världskyrkans uppfattning.

Kardinal Joseph Zen Ze-kiun, tidigare biskopen av Honkong, var redan från början en skarp kritiker av den ”tillfälliga överenskommelsen” från 2018 mellan Heliga stolen och statsledningen i Peking, som ska förlängas i oktober. Nyligen grep Hongkongs säkerhetstjänst den 90-årige biskopen på genomskinliga grunder, och han släpptes först sedan en borgen betalats. Denna varningssignal var inte endast riktad till Hongkong utan även till den katolska kyrkan.

Många katoliker inom den underjordiska kyrkan känner sig helt enkelt förråda av Rom. Under tiden har Rom erkänt allt fler biskopar som vigts utan påvligt godkännande i den officiella kyrkan, de sju senaste bekräftade påven Franciskus efter det att överenskommelsen slutits. Detta har inte medfört något stort genombrott. Statsledningen, religionsmyndigheten och de regionala organen drar tydligt åt tumskruvarna överallt. Påven vill inte sprätta upp de mödosamt knutna trådarna med Peking och skickar vänliga hälsningar inför öppnandet av vinterolympiaden och paralympics. Några enkla lösningar kommer det inte heller att finnas i framtiden. Det var Benedictus XVI fullt medveten om, när han 2007 i ett öppet brev riktade sig till katolikerna i Kina och därigenom inrättade den 24 maj som en världsböndag för kyrkan i Kina.

Heinz Werner Wessler 2022-05-16

Detta är en opinionstext.