Jungfru Marie bebådelse – tre läsningar

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LOVISA BERGDAHL

Den här tiden på året, närmare bestämt den 25 mars, firar den katols­ka kyrkan jungfru Marie bebådelsedag. Berättelsen om mötet mellan jungfru Maria och ängeln i Lukasevangeliet är en av de mest lästa, uttolkade och avbildade i den kristna föreställningsvärlden, både inom konsten och i litteraturen. Med tanke på detta och att texten är särskilt aktuell under den här tiden av kyrkoåret följer här tre olika samtidsläsningar hämtade från religionsfilosofi, politisk teori och teologi och syftet är enkelt: att ge några glimtar över hur berättelsen om jungfru Marie bebådelse läses och tolkas i dag, både inom kyrkan och utanför. Men först något kort om vad bebådelsen betyder i katolsk kontext och i katolsk läsning.

Katolsk läsning

Jungfru Marie bebådelsedag inträffar exakt nio månader före jul, eftersom den högtidlighåller att Maria genom den helige Ande blev havande med Jesus. Dagen kallas också Herrens bebådelse som påminner om att det är Herren, Jesus, som bebådas eller förkunnas och inte jungfru Maria, vilket det ibland felaktigt antyds. Marie bebådelsedag avskaffades som fast helgdag i den svenska almanackan år 1953. I vissa delar av Sverige kallades dagen Våffeldagen, ett namn som troligtvis har uppstått som en felsägning av Vårfrudagen som syftar på vår Fru Maria.

I den katolska kyrkan är ärkeängeln Gabriels besök hos Maria inkarnationens urbild även om Jesus inte är synlig för blotta ögat. I Marias ”ja” till Gud blir det barn till som ska frälsa världen och som föds och lindas i en krubba vid jul. Som en bild av inkarnationen påminner oss bebådelsen om att kristen tro inte stannar i huvudet utan att den även är en kroppslig sak – Gud själv tar sin boning i Marias kropp för att av henne låta sig födas till världen. Därför är Maria enligt katolsk tro den främsta lärjungen för både män och kvinnor. Hon är prototypen för vad det innebär att leva ett kristet liv och hon visar hur vi alla är kallade att leva: att med både huvud, själ och kropp ”föda” Gud till världen.

Även om jungfru Maria är mönsterbildande för alla troende är hon också, skriver Katolska kyrkans katekes, ”den allra främsta och helt unika medlemmen i kyrkan” (KKK § 967). Maria är Jesu moder, som hon kallas i evangelierna, men hon hedras med särskild vördnad även som alla kristnas jordiska moder, varför de katolska och ortodoxa kyrkorna titulerar henne gudsföderska (theotókos) eller gudsmoder (som hon vanligtvis kallas i väst). Dogmen om theotókos förenar östkyrkan och västkyrkan, fastställde vid kyrkomötet i Efesos år 431 att Guds Son blev människa ”av den helige Ande utan manlig säd” (KKK § 496) och Katolska kyrkans katekes skriver att Maria kallas ”Guds Moder inte därför att Guds Ord skulle ha tagit sin gudomliga natur från henne, utan därför att han från henne tog den heliga kropp som var utrustad med en förnuftig själ; förenad med denna kropp i sin person föddes Ordet som människa” (KKK § 466).

Mycket kan sägas om bebådelsens teologi i katolsk kontext, men utrymmet är begränsat. Värt att notera här är att katolsk katekes särskilt lyfter fram att Jesus blir till utan inblandning av någon man och att han får hela sin kropp och sitt förnuft från sin mor, jungfru Maria. Förenad med sin mor föds Ordet Kristus in i världen. Det är från ”Maria allena”, om man så vill, som han får hela sin mänsklighet enligt katolsk tro.

Affirmation – i religionsfilosofi

I den första av de tre samtidsläsningar som här ska lyftas fram läses jungfru Marie bebådelse som prototypen för en affirmativ och livsbejakande etik. I sitt oreserverade ”ja” till Gud bryter Maria med den dödens etik som representeras av Kain och det första brodermordet. Medan Kain gömmer sig för Guds röst möter Maria Gud i ängels röst utan att vika undan med blicken. När Kain slutligen tar till orda gör han det med en fråga som håller det egna ansvaret på långt avstånd: ”Ska jag ta vara på min broder?”. Maria gör sig mottaglig och ansvarig – hon svarar an – och hennes första ”ord” när hon får veta att hon ska föda barn trots att hon är jungfru är både logiskt och rationellt: ”Hur ska detta ske?” Kort därefter följer hennes fiat, hennes affirmativa och bejakande ”här är jag”, ”amen”: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Maria bekräftar ängelns budskap utan att veta vad det kommer att innebära eller vart det kommer att föra henne. Hon tror ”det omöjliga” bortom allt förnuft.

Uttrycket ”det omöjliga” ska här inte förstås som motsatsen till det möjliga utan som motsatsen till det som kan tänkas ut i förväg, det som kan planeras och förutsägas och det som ses som förnuftigt. Maria tror därmed ”det omöjliga” i meningen att hon tror det som ger livet dess sälta eller mening och som gör livet värt att leva. Den här tolkningen av Marie bebådelse återfinns i boken On Religion (2001, här fritt återgiven) skriven av den amerikanske religionsfilosofen John D. Caputo. Caputo är numera professor emeritus vid det katolska universitetet Villanova i Pennsylvania, USA, och han är kanske mest känd för sina uttolkningar av filosoferna Emmanuel Levinas och Jaques Derridas arbeten för en bredare publik. Dessa filosofers tankegods är tydligt närvarande även i den här boken, men främst är den en utläggning av den religiösa livshållningens möjlighetsvillkor i vår tid.

För att förstå vad det innebär att vara religiös i vår sekulariserade tid är Maria, enligt Caputo, en viktig modell och förebild. Hennes ”ja” utgör det religiösa livets mest fundamentala möjlighetsvillkor, ett villkor som bäst kan beskrivas som en rörelse. Hennes fiat är grundrörelsen för det religiösa livet som innebär att leva i ett ständigt pågående ja-sägande till Gud.

Med Marias ”ja” i bebådelsen som rörelsemönster handlar alltså det religiösa livet, i Caputos läsning, inte i förstone om kunskap och kontroll. Nej, genom att härbärgera en tro bortom förnuftets och den förutsägbara trons gränser sällar sig Maria till mystikernas och de heliga dårarnas skara. Det religiösa livet handlar inte heller om att begränsa sitt livsrum med hjälp av syndakataloger eller reglementen. Tvärtom, Maria lever affirmativt och representerar som trons moder en livstillvänd hållning. Hon kan liknas vid Abraham, som även han gav sig åstad utan att veta vart Gud skulle föra honom. Abraham födde en son och blev stamfader åt Israels folk och jungfru Maria födde Jesus till hela människosläktets frälsning, ”ty ingenting är omöjligt för Gud” (Luk. 1:37).

Inklination – i politisk teori

En andra läsning av jungfru Marie bebådelse kommer från en av Italiens mest kända filosofer, Adriana Cavarero, professor i politisk teori vid Veronauniversitetet. I en av hennes senaste böcker, Inclinations: A Critique of Rectitude (2016) som är en resa genom historien, filosofin, konsten och litteraturen, ligger fokus på att erbjuda ett alternativ till den geometri eller form som, menar hon, bildar utgångspunkt för västerlandets förståelse av människan. Enligt Cavarero är den vertikala geometriska figuren symbol för den i väst dominerande människosynen – homo erectus, den ”upprätte mannen” – en syn som präglas av att den har gjort autonomi, rationalitet och självständighet till sina mest eftersträvansvärda ideal i det etiska och politiska livet. Som kontrast till denna geometri erbjuder Caravero en annan: den mot andra människor ”lutande” människan – the inclined subject – en grundmetafor för ett relationellt konstituerat subjekt där altruism, öppenhet och beroende utgör vägledande ideal.

Det postmoderna tänkandet är på tillbakagång, menar Cavarero, men det är fortfarande frestande att som kontrast till idén om det moderna subjektets autonoma grundform erbjuda ett alltför differentierat och fragmenterat (läs: poststrukturalistiskt) subjekt. Så även om Cavarero använder ”den erekta geometrin” som hävstång för sina kontrasterande resonemang är poängen inte att ersätta det moderna subjektet med dess motsats. Nej, eftersom både autonomi och altruism är viktiga etiska ideal (utmaningen är att veta när vilket ideal ska vara ideal), så är poängen med Cavareros explicita retoriska och metodologiska överdrift snarare att utmana den vertikala figurens dominans och att exponera dess gränser och tillkortakommanden. I stället för att bryta med modernitetens subjektsyn kan vi alltså försöka ”böja den”, skriver hon, och synliggöra de (också överdrivna) konsekvenser som dominansen av den autonoma och oberoende människan har fått i vår tid. Ärendet i Inclinations är alltså att visa att den individualistiska ontologi som har genererats ur idén om homo erectus har förhindrat framväxten av en mer relationellt orienterad etik och politik i den västerländska kulturen.

Urbilden för den kontrasterande relationella geometrin är bilden av Maria och barnet. Cavarero tar Leonardo da Vincis välkända målning Anna själv tredje som utgångspunkt för sina resonemang om den altruistiska, beroende och ”mot andra lutande” människan. I mitten av bilden sitter jungfru Maria i sin mor heliga Annas knä utsträckt mot barnet, Jesus, som i sin tur håller ett lamm i famnen, symbolen för hans förestående lidande och död. Det finns många diagonala linjer i bilden vilka kontrasteras i bakgrunden av det upprätt stående trädet och de mäktiga bergen. Heliga Anna tittar ömt ner mot Maria (medan hennes fötter och ben är vinklade åt motsatt håll) och Jesusbarnet lutar sig mot sin mors ben med ansiktet vänt mot hennes. Marias ögon söker barnets blick och hennes armar sträcker sig så långt mot honom som hon kan komma utan att själv tappa balansen. Med båda armarna sträcker sig Maria mot Jesus, liksom för att mildra det annalkande lidandet och bespara honom det öde som väntar.

Enligt Cavarero rymmer da Vincis bild inte bara diagonala utan även matrilinjära linjer, från heliga Anna till Maria och från Maria till Jesus. Moderlighetens lutande hållning (tänk här t. ex. på den feminint kodade småskollärarens ofta vinklade arbetsställning i kontrast till den maskulint kodade upprätte läroverkslärarens!) utgör grundmönster för en etik och en politik som i kontrast till det autonoma och virila mönstret inte enbart förlitar sig på det egna jaget utan som lutar sig mot andra och som sträcker sig mot andra, till bristningsgränsen. Anna själv tredje kan därmed ses som en ikonisk bild av ett relationellt grundmönster där omsorg och tillit står i centrum och där barnet och modern och modern och dottern visar vägen: två relationer som är underrepresenterade i dagens västerländska kultur.

Kosmologi – i teologi

En tredje läsning kommer från mariologiskt håll. Teologen Sarah Jane Boss är direktor för Centre for Marian Studies i Storbritannien, och i boken Mary (2010) skriver hon om bebådelsen utifrån en skapelseteologisk utgångspunkt. Bebådelsetexten är en berättelse om skapelsens fullkomning och gudomliggörelse, och den inspirerar, enligt Boss, till en inkarnatorisk kosmologi. Ängelns besök hos Maria lägger alltså inte bara grunden till människans utan till hela skapelsens frälsning: den ”första jord” av vilken Adam skapades var ofullkomlig och ersätts nu av den ”andra jord” som är Maria ur vilken Jesus föds.

När Gud inkarneras i Marias sköte i Jesus från Nasaret förenas han inte bara med mänskligheten och går in under männi­skans villkor, han förenas samtidigt med hela den skapade ordningen, med kosmos. I Boss läsning, som är inspirerad av Kyrillos av Alexandria (d. år 444), är bebådelsen därför solidaritetens urscen. Gudomen och materien möts, och i detta möte mellan skaparen och det skapade och mellan det gudomliga och det mänskliga råder en solidaritet som övervinner all individualitet. I bebådelsen samspelar Marias mänsklighet och Jesu mänsklighet för att möjliggöra att Gud förbinder sig med kosmos och heliggör det. Tillsammans utgör alltså Jesus och Maria den plats där Guds solidaritet med skapelsen tar form.

För att kunna läsa bebådelsen kosmologiskt behöver vi påminna oss om, menar Boss, att det finns två teologiska motiv till inkarnationen: ett försoningsteologiskt och ett skapelseteologiskt. Dessa motiv eller perspektiv är inte varandra uteslutande utan kompletterar varandra, men de ger bebådelsen olika betoning och fokus. Medan det försoningsteologiska motivet refererar bakåt, till Adams synd och till människans felsteg, refererar det skapelseteologiska motivet framåt till skapelsens återställelse och gudomliggörelse.

Ur försoningsteologiskt perspektiv ses inkarnationen som ett svar på människans synd och motivet till Guds människoblivande är att rädda eller frälsa välden från det onda, från synden. Ur skapelseteologiskt perspektiv ses inkarnationen i stället som ett svar på en god skapelse, och motivet till Guds människoblivande är skapelsens eller kosmos återställelse: Gud blev männi­ska för att föra den i grunden goda skapelsen till fullkomning. Så, om utgångspunkten är människans bortvändhet från Gud, då är mötet mellan Gud och Maria i bebådelsen ett svar på syndens problem. Om utgångspunkten i stället är skapelsens ursprungliga godhet, då är bebådelsen ett svar just på skapelsens godhet och behov av perfektion. Motiven och svaren är olika men komplementära. En historisk företrädare till den skapelseteologiska synen finns, enligt Boss, i franciskanen Johannes Duns Scotus (d. år 1304), en teolog som inte ifrågasatte betydelsen av människans frälsning från synd, men som samtidigt placerade frälsningsdramat i det större kosmologiska ramverket av ett löfte om återställelse och gudomliggörelse, inte bara för människan utan för hela skapelsen.

Bebådelsen som affirmativ livshållning, ett ”Ja!” till Gud bortom allt förnuft; bebådelsen som relationellt grundmönster för en etik där jag lutar mig mot andra i tillit och öppenhet; bebådelsen som löfte om att skapelsen, och vi med den, är på väg mot fullkomning och återställelse.

Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.

Ur Signum nr 2/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LOVISA BERGDAHL

Den här tiden på året, närmare bestämt den 25 mars, firar den katols­ka kyrkan jungfru Marie bebådelsedag. Berättelsen om mötet mellan jungfru Maria och ängeln i Lukasevangeliet är en av de mest lästa, uttolkade och avbildade i den kristna föreställningsvärlden, både inom konsten och i litteraturen. Med tanke på detta och att texten är särskilt aktuell under den här tiden av kyrkoåret följer här tre olika samtidsläsningar hämtade från religionsfilosofi, politisk teori och teologi och syftet är enkelt: att ge några glimtar över hur berättelsen om jungfru Marie bebådelse läses och tolkas i dag, både inom kyrkan och utanför. Men först något kort om vad bebådelsen betyder i katolsk kontext och i katolsk läsning.

Katolsk läsning

Jungfru Marie bebådelsedag inträffar exakt nio månader före jul, eftersom den högtidlighåller att Maria genom den helige Ande blev havande med Jesus. Dagen kallas också Herrens bebådelse som påminner om att det är Herren, Jesus, som bebådas eller förkunnas och inte jungfru Maria, vilket det ibland felaktigt antyds. Marie bebådelsedag avskaffades som fast helgdag i den svenska almanackan år 1953. I vissa delar av Sverige kallades dagen Våffeldagen, ett namn som troligtvis har uppstått som en felsägning av Vårfrudagen som syftar på vår Fru Maria.

I den katolska kyrkan är ärkeängeln Gabriels besök hos Maria inkarnationens urbild även om Jesus inte är synlig för blotta ögat. I Marias ”ja” till Gud blir det barn till som ska frälsa världen och som föds och lindas i en krubba vid jul. Som en bild av inkarnationen påminner oss bebådelsen om att kristen tro inte stannar i huvudet utan att den även är en kroppslig sak – Gud själv tar sin boning i Marias kropp för att av henne låta sig födas till världen. Därför är Maria enligt katolsk tro den främsta lärjungen för både män och kvinnor. Hon är prototypen för vad det innebär att leva ett kristet liv och hon visar hur vi alla är kallade att leva: att med både huvud, själ och kropp ”föda” Gud till världen.

Även om jungfru Maria är mönsterbildande för alla troende är hon också, skriver Katolska kyrkans katekes, ”den allra främsta och helt unika medlemmen i kyrkan” (KKK § 967). Maria är Jesu moder, som hon kallas i evangelierna, men hon hedras med särskild vördnad även som alla kristnas jordiska moder, varför de katolska och ortodoxa kyrkorna titulerar henne gudsföderska (theotókos) eller gudsmoder (som hon vanligtvis kallas i väst). Dogmen om theotókos förenar östkyrkan och västkyrkan, fastställde vid kyrkomötet i Efesos år 431 att Guds Son blev människa ”av den helige Ande utan manlig säd” (KKK § 496) och Katolska kyrkans katekes skriver att Maria kallas ”Guds Moder inte därför att Guds Ord skulle ha tagit sin gudomliga natur från henne, utan därför att han från henne tog den heliga kropp som var utrustad med en förnuftig själ; förenad med denna kropp i sin person föddes Ordet som människa” (KKK § 466).

Mycket kan sägas om bebådelsens teologi i katolsk kontext, men utrymmet är begränsat. Värt att notera här är att katolsk katekes särskilt lyfter fram att Jesus blir till utan inblandning av någon man och att han får hela sin kropp och sitt förnuft från sin mor, jungfru Maria. Förenad med sin mor föds Ordet Kristus in i världen. Det är från ”Maria allena”, om man så vill, som han får hela sin mänsklighet enligt katolsk tro.

Affirmation – i religionsfilosofi

I den första av de tre samtidsläsningar som här ska lyftas fram läses jungfru Marie bebådelse som prototypen för en affirmativ och livsbejakande etik. I sitt oreserverade ”ja” till Gud bryter Maria med den dödens etik som representeras av Kain och det första brodermordet. Medan Kain gömmer sig för Guds röst möter Maria Gud i ängels röst utan att vika undan med blicken. När Kain slutligen tar till orda gör han det med en fråga som håller det egna ansvaret på långt avstånd: ”Ska jag ta vara på min broder?”. Maria gör sig mottaglig och ansvarig – hon svarar an – och hennes första ”ord” när hon får veta att hon ska föda barn trots att hon är jungfru är både logiskt och rationellt: ”Hur ska detta ske?” Kort därefter följer hennes fiat, hennes affirmativa och bejakande ”här är jag”, ”amen”: ”Må det ske med mig som du har sagt” (Luk 1:38). Maria bekräftar ängelns budskap utan att veta vad det kommer att innebära eller vart det kommer att föra henne. Hon tror ”det omöjliga” bortom allt förnuft.

Uttrycket ”det omöjliga” ska här inte förstås som motsatsen till det möjliga utan som motsatsen till det som kan tänkas ut i förväg, det som kan planeras och förutsägas och det som ses som förnuftigt. Maria tror därmed ”det omöjliga” i meningen att hon tror det som ger livet dess sälta eller mening och som gör livet värt att leva. Den här tolkningen av Marie bebådelse återfinns i boken On Religion (2001, här fritt återgiven) skriven av den amerikanske religionsfilosofen John D. Caputo. Caputo är numera professor emeritus vid det katolska universitetet Villanova i Pennsylvania, USA, och han är kanske mest känd för sina uttolkningar av filosoferna Emmanuel Levinas och Jaques Derridas arbeten för en bredare publik. Dessa filosofers tankegods är tydligt närvarande även i den här boken, men främst är den en utläggning av den religiösa livshållningens möjlighetsvillkor i vår tid.

För att förstå vad det innebär att vara religiös i vår sekulariserade tid är Maria, enligt Caputo, en viktig modell och förebild. Hennes ”ja” utgör det religiösa livets mest fundamentala möjlighetsvillkor, ett villkor som bäst kan beskrivas som en rörelse. Hennes fiat är grundrörelsen för det religiösa livet som innebär att leva i ett ständigt pågående ja-sägande till Gud.

Med Marias ”ja” i bebådelsen som rörelsemönster handlar alltså det religiösa livet, i Caputos läsning, inte i förstone om kunskap och kontroll. Nej, genom att härbärgera en tro bortom förnuftets och den förutsägbara trons gränser sällar sig Maria till mystikernas och de heliga dårarnas skara. Det religiösa livet handlar inte heller om att begränsa sitt livsrum med hjälp av syndakataloger eller reglementen. Tvärtom, Maria lever affirmativt och representerar som trons moder en livstillvänd hållning. Hon kan liknas vid Abraham, som även han gav sig åstad utan att veta vart Gud skulle föra honom. Abraham födde en son och blev stamfader åt Israels folk och jungfru Maria födde Jesus till hela människosläktets frälsning, ”ty ingenting är omöjligt för Gud” (Luk. 1:37).

Inklination – i politisk teori

En andra läsning av jungfru Marie bebådelse kommer från en av Italiens mest kända filosofer, Adriana Cavarero, professor i politisk teori vid Veronauniversitetet. I en av hennes senaste böcker, Inclinations: A Critique of Rectitude (2016) som är en resa genom historien, filosofin, konsten och litteraturen, ligger fokus på att erbjuda ett alternativ till den geometri eller form som, menar hon, bildar utgångspunkt för västerlandets förståelse av människan. Enligt Cavarero är den vertikala geometriska figuren symbol för den i väst dominerande människosynen – homo erectus, den ”upprätte mannen” – en syn som präglas av att den har gjort autonomi, rationalitet och självständighet till sina mest eftersträvansvärda ideal i det etiska och politiska livet. Som kontrast till denna geometri erbjuder Caravero en annan: den mot andra människor ”lutande” människan – the inclined subject – en grundmetafor för ett relationellt konstituerat subjekt där altruism, öppenhet och beroende utgör vägledande ideal.

Det postmoderna tänkandet är på tillbakagång, menar Cavarero, men det är fortfarande frestande att som kontrast till idén om det moderna subjektets autonoma grundform erbjuda ett alltför differentierat och fragmenterat (läs: poststrukturalistiskt) subjekt. Så även om Cavarero använder ”den erekta geometrin” som hävstång för sina kontrasterande resonemang är poängen inte att ersätta det moderna subjektet med dess motsats. Nej, eftersom både autonomi och altruism är viktiga etiska ideal (utmaningen är att veta när vilket ideal ska vara ideal), så är poängen med Cavareros explicita retoriska och metodologiska överdrift snarare att utmana den vertikala figurens dominans och att exponera dess gränser och tillkortakommanden. I stället för att bryta med modernitetens subjektsyn kan vi alltså försöka ”böja den”, skriver hon, och synliggöra de (också överdrivna) konsekvenser som dominansen av den autonoma och oberoende människan har fått i vår tid. Ärendet i Inclinations är alltså att visa att den individualistiska ontologi som har genererats ur idén om homo erectus har förhindrat framväxten av en mer relationellt orienterad etik och politik i den västerländska kulturen.

Urbilden för den kontrasterande relationella geometrin är bilden av Maria och barnet. Cavarero tar Leonardo da Vincis välkända målning Anna själv tredje som utgångspunkt för sina resonemang om den altruistiska, beroende och ”mot andra lutande” människan. I mitten av bilden sitter jungfru Maria i sin mor heliga Annas knä utsträckt mot barnet, Jesus, som i sin tur håller ett lamm i famnen, symbolen för hans förestående lidande och död. Det finns många diagonala linjer i bilden vilka kontrasteras i bakgrunden av det upprätt stående trädet och de mäktiga bergen. Heliga Anna tittar ömt ner mot Maria (medan hennes fötter och ben är vinklade åt motsatt håll) och Jesusbarnet lutar sig mot sin mors ben med ansiktet vänt mot hennes. Marias ögon söker barnets blick och hennes armar sträcker sig så långt mot honom som hon kan komma utan att själv tappa balansen. Med båda armarna sträcker sig Maria mot Jesus, liksom för att mildra det annalkande lidandet och bespara honom det öde som väntar.

Enligt Cavarero rymmer da Vincis bild inte bara diagonala utan även matrilinjära linjer, från heliga Anna till Maria och från Maria till Jesus. Moderlighetens lutande hållning (tänk här t. ex. på den feminint kodade småskollärarens ofta vinklade arbetsställning i kontrast till den maskulint kodade upprätte läroverkslärarens!) utgör grundmönster för en etik och en politik som i kontrast till det autonoma och virila mönstret inte enbart förlitar sig på det egna jaget utan som lutar sig mot andra och som sträcker sig mot andra, till bristningsgränsen. Anna själv tredje kan därmed ses som en ikonisk bild av ett relationellt grundmönster där omsorg och tillit står i centrum och där barnet och modern och modern och dottern visar vägen: två relationer som är underrepresenterade i dagens västerländska kultur.

Kosmologi – i teologi

En tredje läsning kommer från mariologiskt håll. Teologen Sarah Jane Boss är direktor för Centre for Marian Studies i Storbritannien, och i boken Mary (2010) skriver hon om bebådelsen utifrån en skapelseteologisk utgångspunkt. Bebådelsetexten är en berättelse om skapelsens fullkomning och gudomliggörelse, och den inspirerar, enligt Boss, till en inkarnatorisk kosmologi. Ängelns besök hos Maria lägger alltså inte bara grunden till människans utan till hela skapelsens frälsning: den ”första jord” av vilken Adam skapades var ofullkomlig och ersätts nu av den ”andra jord” som är Maria ur vilken Jesus föds.

När Gud inkarneras i Marias sköte i Jesus från Nasaret förenas han inte bara med mänskligheten och går in under männi­skans villkor, han förenas samtidigt med hela den skapade ordningen, med kosmos. I Boss läsning, som är inspirerad av Kyrillos av Alexandria (d. år 444), är bebådelsen därför solidaritetens urscen. Gudomen och materien möts, och i detta möte mellan skaparen och det skapade och mellan det gudomliga och det mänskliga råder en solidaritet som övervinner all individualitet. I bebådelsen samspelar Marias mänsklighet och Jesu mänsklighet för att möjliggöra att Gud förbinder sig med kosmos och heliggör det. Tillsammans utgör alltså Jesus och Maria den plats där Guds solidaritet med skapelsen tar form.

För att kunna läsa bebådelsen kosmologiskt behöver vi påminna oss om, menar Boss, att det finns två teologiska motiv till inkarnationen: ett försoningsteologiskt och ett skapelseteologiskt. Dessa motiv eller perspektiv är inte varandra uteslutande utan kompletterar varandra, men de ger bebådelsen olika betoning och fokus. Medan det försoningsteologiska motivet refererar bakåt, till Adams synd och till människans felsteg, refererar det skapelseteologiska motivet framåt till skapelsens återställelse och gudomliggörelse.

Ur försoningsteologiskt perspektiv ses inkarnationen som ett svar på människans synd och motivet till Guds människoblivande är att rädda eller frälsa välden från det onda, från synden. Ur skapelseteologiskt perspektiv ses inkarnationen i stället som ett svar på en god skapelse, och motivet till Guds människoblivande är skapelsens eller kosmos återställelse: Gud blev männi­ska för att föra den i grunden goda skapelsen till fullkomning. Så, om utgångspunkten är människans bortvändhet från Gud, då är mötet mellan Gud och Maria i bebådelsen ett svar på syndens problem. Om utgångspunkten i stället är skapelsens ursprungliga godhet, då är bebådelsen ett svar just på skapelsens godhet och behov av perfektion. Motiven och svaren är olika men komplementära. En historisk företrädare till den skapelseteologiska synen finns, enligt Boss, i franciskanen Johannes Duns Scotus (d. år 1304), en teolog som inte ifrågasatte betydelsen av människans frälsning från synd, men som samtidigt placerade frälsningsdramat i det större kosmologiska ramverket av ett löfte om återställelse och gudomliggörelse, inte bara för människan utan för hela skapelsen.

Bebådelsen som affirmativ livshållning, ett ”Ja!” till Gud bortom allt förnuft; bebådelsen som relationellt grundmönster för en etik där jag lutar mig mot andra i tillit och öppenhet; bebådelsen som löfte om att skapelsen, och vi med den, är på väg mot fullkomning och återställelse.

Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.

Ur Signum nr 2/2022.