I en öppenhjärtig föreläsning, refererad i The Tablet den 27 november, talar kardinal Christoph Schönborn om sexuella övergrepp och maktmissbruk i kyrkan. Föreläsningen hölls vid Wiens universitet inom ramen för universitetets föreläsningsprogram ”Sexuella övergrepp på minderåriga: Brott och ansvar”.
Kardinal Schönborn kom först i kontakt med utsatta i samband med att han tog över som ärkebiskop av Wien, när hans företrädare kardinal Hans Hermann Groër anklagades för övergrepp. Efter att ha lyssnat på Groërs offer, uttalade Schönborn tillsammans med tre andra österrikiska biskopar att slutsatsen måste vara att anklagelserna mot Groër huvudsakligen var korrekta. Detta var 1998, innan den första stora avslöjandevågen, och de fyra biskoparna fick mycket kritik. ”Det var nödvändigt att gå ut offentligt när kyrkans män öppet ljög om vad som hänt”, konstaterade Schönborn i sin föreläsning.
Efter att ha börjat lyfta skandalen offentligt fick kardinal Schönborn kritik, och i sin föreläsning namnger han också personer som aktivt baktalade offer för att ”skydda kyrkan”. Han har genom åren anklagats för att tro på offers berättelser även när det inte gått att bevisa någonting, men, säger han, ”när jag lyssnar till och tror på ett offer är det fråga om själavård. Ett samtal med någon som utsatts är inte en brottsutredning.”
Han kommenterade i sin föreläsning också den text där Benedictus XVI söker förklaringar till övergreppen. ”Benedictus XVI försökte sig på en diagnos, som jag inte vill kritisera men där jag skulle vilja förtydliga några saker. Benedictus anser att övergreppen tog sin början i 1968-rörelsen, men siffrorna för Österrike ger en helt annan bild.”
I Österrike, säger kardinalen, begicks 60 procent av kända övergrepp mellan 1940 och 1969. För 1970–1979 är siffran 27 procent, och för tiden från år 2000 till nu 0,9 procent. Även om man räknar med eftersläpning i anmälningarna, är det en minskning. Majoriteten av övergreppen begicks således före Andra Vatikankonciliet. Snarare än 1968-rörelsen är problemet i sammanhanget den slutna kyrkan, som var betydligt mer sluten innan konciliet. ”Prästernas auktoritet var uppblåst till ohälsosamma nivåer”, konstaterar kardinalen. I Österrike kan minskningen av övergrepp också förklaras med att man inte längre har katolska internatskolor – internatskolor (oavsett huvudman) är en erkänt riskabel miljö.
I föreläsningen pekade kardinalen på nya inomkyrkliga rörelser som en möjlig fara, särskilt om de grundas av en karismatisk ”gurupersonlighet”. Rörelser kan, om kyrkan inte är uppmärksam, bli just sådana slutna miljöer som strukturellt förenklar övergrepp. Schönborn pekar på fyra varningssignaler hos inomkyrkliga grupperingar: karismatisk ledare som beskrivs som fläckfri, stark lojalitet till ledaren, att ledaren hotar ta sin skyddande hand från medlemmar som ifrågasätter, samt – farligast enligt Schönborn – att den lokala kristna gemenskapen delas upp i de som tillhör rörelsen och de som står utanför. Den som ”tillhör” kan acceptera mycket för att slippa kastas ut i kylan ”utanför”.
Kyrkan i Österrike har uppmärksammats för sin öppenhet och för sitt starka engagemang i arbetet mot sexuella övergrepp. Kardinal Schönborn konstaterade: ”Varje kris skapar möjlighet till rening, och det är sanningen som renar.”
Red. 2019-11-29
Detta är ett referat av en nyhet i The Tablet som kan läsas i sin helhet här