Kommunala teologidomare urholkar demokratin

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD
Den kommunala idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborg har beslutat att dra in föreningsstödet till en kristen idrottsförening. Konkret rör det sig om slopade rabatter för hyra av kommunala hallar, vilket slår hårt mot en förening med bollsporter i utbudet (läs mer från tidningen Dagen här).

Orsaken är att föreningen i fråga i sina stadgar markerar tron på Jesus Kristus som en, som det brukar heta, värdegrund. För den kommunala förvaltningen spelar det nämligen ingen roll att stadgarna tidigare i samma paragraf tydligt har instämt i vad som kan uppfattas som den svenska statens och de svenska kommunernas officiella trosövertygelse som framför allt rör sex och kön. Längre fram i stadgarna sägs nämligen att de som väljs till ledamöter i föreningens styrelse måste verka för det som föreningen angett som sin värdegrund. Trots att denna alltså också tydligt innefattar rådande politiska doktriner på det moraliska och sociala området, låter sig förvaltningen inte bevekas.

Det spelar heller ingen roll att föreningen intygar att alla är välkomna att utöva idrott som medlemmar oavsett formellt bekänd tro och att alla medlemmar kan kandidera till styrelsen utan krav på aktiv bekännelse till kristna doktriner. Dessa saker kan ju den kommunala förvaltningen kontrollera med enkel empiri. Men nu antas bara omnämnandet av Jesus namn antyda ”religiös diskriminering”, enligt kommunen.

Tidigare i år har både Östhammars och Växjö kommun utmärkt sig för att dra in eller hota att dra in kommunala bidrag till föreningar som är anknutna till kristna församlingar, på grund av att församlingarna i fråga har en traditionell-biblisk tro i moralfrågor (läs till exempel mer i tidskriften Fokus här eller tidningen Dagen här). En tro som i båda fallen öppet betecknas som oförenlig med de kommunala förvaltningarnas och majoriteternas teologiska uppfattningar.

Det går förstås att ha olika uppfattningar om det offentliga ska ge bidrag till föreningslivet överhuvudtaget. Men det är inte frågan här. Den handlar i stället om hur det stöd som finns ska utformas. Förstås finns ingen allmän rätt till bidrag bara för att man är en förening. Och det är absolut lovvärt att försöka finna kriterier som är likvärdiga, och som inte ger skattepengar till vare sig alltför exklusiva eller till extremistiska verksamheter. Samtidigt finns i dag en tydlig politisk tendens, från höger till vänster, att extremiststämpla det som har med en klassisk kristen moralsyn att göra, bara för att politiker och tjänstemän själva har andra trosuppfattningar.

Exemplet från Göteborg ligger emellertid på en ny och än mer problematisk nivå. Här ser vi ren beröringsskräck upphöjd till myndighetsutövning. Föreningar behöver nu inte ens vara kopplade till församlingar med tydliga trosbekännelser. Bara en formulering som refererar till kristen tro rent allmänt blir ett hinder. Inte ens det faktum att föreningen uttryckligt också delar den ”kommunala trosbekännelsen” är förmildrande. Och utan att kommunen kan visa hur den allmänna, kristna värdegrundsbeskrivningen hindrar någon att utöva idrott i föreningens regi eller kandidera till styrelsen för att planera idrottsaktiviteter. Jesus får tydligen inte omnämnas i någon stadga, oavsett vad omnämnandet kräver och inte.

Förstås pekar Göteborgsexemplet på en djup okunskap om tro överhuvudtaget, som ledarskribenten på Tidningen Dagen, Fredrik Wenell, har påpekat (läs mer här). I en kristen scoutorganisation, till exempel, finns normalt inte bara medlemmar utan religiös tro utan också medlemmar som tillhör helt andra religioner. Det som förenar är scoutverksamheten under beprövade och trygga former.

Men Göteborgsexemplet betyder också att svenska myndigheter vandrar en bit vidare på en för demokratin ytterst problematisk väg. Det vill säga, den som ytterst innebär att förvaltningar och kommunmajoriteter ska pröva teologiska trossatser eller vad de tror är sådana trossatser.

Offentligt föreningsstöd ges för att bidra till en god mångfald i civilsamhället, vilken återspeglar mångfalden bland medborgare och invånare. Om denna princip råder total politisk enighet, när stöd nu ges. Men givet detta måste innehållsmässiga bedömningar faktiskt reduceras till ett absolut minimum.

De styrande frågorna bör bara vara två: (1) Står föreningen öppen för alla som vill delta i dess verksamhet? Låt vara att om verksamheten har ett direkt religiöst eller politiskt syfte så måste det vara rimligt att utgå från att deltagande spelar en åsiktsgemenskap. Kommunen ger ju bidrag till politiska partiers verksamheter, trots att en aktiv vänsterpartist knappast känner sig välkommen som medlem i den moderata seniorföreningen. (2) Stöder föreningen, direkt eller indirekt, utövandet av fysiskt eller psykiskt våld mot medlemmar och mot andra som inte delar föreningens syften och använder föreningen våld för att sprida sina åsikter och sin tro? Om det blir nej på en eller båda frågorna är det förstås helt rimligt att dra in stödet.

Men om det offentliga inte förmår skilja rollen som åsiktsdomare och teologisk uttolkare från utbetalare av bidrag enligt bestämda och transparenta kriterier, som förstås följs upp, kommer vi snart till nästa steg, där bortrensning avreferenser till Jesus ur alla föreningsparagrafer följs av en prövning av hur väl andra åsikter stämmer överens med den rådande kommunmajoritetens. Stopp för kristna föreningar i dag, och för andra föreningar imorgon, alltså. Detta om något riskerar urholka demokratin, som faktiskt inte är en åsiktsgemenskap utan en gemenskap kring fredlig lösning av värdekonflikter.

Thomas Idergard 2023-12-19

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD
Den kommunala idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborg har beslutat att dra in föreningsstödet till en kristen idrottsförening. Konkret rör det sig om slopade rabatter för hyra av kommunala hallar, vilket slår hårt mot en förening med bollsporter i utbudet (läs mer från tidningen Dagen här).

Orsaken är att föreningen i fråga i sina stadgar markerar tron på Jesus Kristus som en, som det brukar heta, värdegrund. För den kommunala förvaltningen spelar det nämligen ingen roll att stadgarna tidigare i samma paragraf tydligt har instämt i vad som kan uppfattas som den svenska statens och de svenska kommunernas officiella trosövertygelse som framför allt rör sex och kön. Längre fram i stadgarna sägs nämligen att de som väljs till ledamöter i föreningens styrelse måste verka för det som föreningen angett som sin värdegrund. Trots att denna alltså också tydligt innefattar rådande politiska doktriner på det moraliska och sociala området, låter sig förvaltningen inte bevekas.

Det spelar heller ingen roll att föreningen intygar att alla är välkomna att utöva idrott som medlemmar oavsett formellt bekänd tro och att alla medlemmar kan kandidera till styrelsen utan krav på aktiv bekännelse till kristna doktriner. Dessa saker kan ju den kommunala förvaltningen kontrollera med enkel empiri. Men nu antas bara omnämnandet av Jesus namn antyda ”religiös diskriminering”, enligt kommunen.

Tidigare i år har både Östhammars och Växjö kommun utmärkt sig för att dra in eller hota att dra in kommunala bidrag till föreningar som är anknutna till kristna församlingar, på grund av att församlingarna i fråga har en traditionell-biblisk tro i moralfrågor (läs till exempel mer i tidskriften Fokus här eller tidningen Dagen här). En tro som i båda fallen öppet betecknas som oförenlig med de kommunala förvaltningarnas och majoriteternas teologiska uppfattningar.

Det går förstås att ha olika uppfattningar om det offentliga ska ge bidrag till föreningslivet överhuvudtaget. Men det är inte frågan här. Den handlar i stället om hur det stöd som finns ska utformas. Förstås finns ingen allmän rätt till bidrag bara för att man är en förening. Och det är absolut lovvärt att försöka finna kriterier som är likvärdiga, och som inte ger skattepengar till vare sig alltför exklusiva eller till extremistiska verksamheter. Samtidigt finns i dag en tydlig politisk tendens, från höger till vänster, att extremiststämpla det som har med en klassisk kristen moralsyn att göra, bara för att politiker och tjänstemän själva har andra trosuppfattningar.

Exemplet från Göteborg ligger emellertid på en ny och än mer problematisk nivå. Här ser vi ren beröringsskräck upphöjd till myndighetsutövning. Föreningar behöver nu inte ens vara kopplade till församlingar med tydliga trosbekännelser. Bara en formulering som refererar till kristen tro rent allmänt blir ett hinder. Inte ens det faktum att föreningen uttryckligt också delar den ”kommunala trosbekännelsen” är förmildrande. Och utan att kommunen kan visa hur den allmänna, kristna värdegrundsbeskrivningen hindrar någon att utöva idrott i föreningens regi eller kandidera till styrelsen för att planera idrottsaktiviteter. Jesus får tydligen inte omnämnas i någon stadga, oavsett vad omnämnandet kräver och inte.

Förstås pekar Göteborgsexemplet på en djup okunskap om tro överhuvudtaget, som ledarskribenten på Tidningen Dagen, Fredrik Wenell, har påpekat (läs mer här). I en kristen scoutorganisation, till exempel, finns normalt inte bara medlemmar utan religiös tro utan också medlemmar som tillhör helt andra religioner. Det som förenar är scoutverksamheten under beprövade och trygga former.

Men Göteborgsexemplet betyder också att svenska myndigheter vandrar en bit vidare på en för demokratin ytterst problematisk väg. Det vill säga, den som ytterst innebär att förvaltningar och kommunmajoriteter ska pröva teologiska trossatser eller vad de tror är sådana trossatser.

Offentligt föreningsstöd ges för att bidra till en god mångfald i civilsamhället, vilken återspeglar mångfalden bland medborgare och invånare. Om denna princip råder total politisk enighet, när stöd nu ges. Men givet detta måste innehållsmässiga bedömningar faktiskt reduceras till ett absolut minimum.

De styrande frågorna bör bara vara två: (1) Står föreningen öppen för alla som vill delta i dess verksamhet? Låt vara att om verksamheten har ett direkt religiöst eller politiskt syfte så måste det vara rimligt att utgå från att deltagande spelar en åsiktsgemenskap. Kommunen ger ju bidrag till politiska partiers verksamheter, trots att en aktiv vänsterpartist knappast känner sig välkommen som medlem i den moderata seniorföreningen. (2) Stöder föreningen, direkt eller indirekt, utövandet av fysiskt eller psykiskt våld mot medlemmar och mot andra som inte delar föreningens syften och använder föreningen våld för att sprida sina åsikter och sin tro? Om det blir nej på en eller båda frågorna är det förstås helt rimligt att dra in stödet.

Men om det offentliga inte förmår skilja rollen som åsiktsdomare och teologisk uttolkare från utbetalare av bidrag enligt bestämda och transparenta kriterier, som förstås följs upp, kommer vi snart till nästa steg, där bortrensning avreferenser till Jesus ur alla föreningsparagrafer följs av en prövning av hur väl andra åsikter stämmer överens med den rådande kommunmajoritetens. Stopp för kristna föreningar i dag, och för andra föreningar imorgon, alltså. Detta om något riskerar urholka demokratin, som faktiskt inte är en åsiktsgemenskap utan en gemenskap kring fredlig lösning av värdekonflikter.

Thomas Idergard 2023-12-19

Detta är en opinionstext.