Kritik av den bedjande omdömeskraften

av BERND HAGENKORD

Nedanstående reflektion lade framlidne jesuitpater Bernd Hagenkord ut på sin blogg den 31 juli 2019. Texten översätts och publiceras här på Signums hemsida för att hedra pater Hagenkord och för att uppmärksamma den helige Ignatius av Loyola.

Ignatius var upprörd. Han var på resa, hade träffat på en man, och de hade ridit bredvid varandra ett stycke av vägen och samtalat. Så småningom blev de riktigt oense. Det var religiösa ting det gällde. Främlingen vek av i en vägkorsning och nu stod Ignatius – mitt i sin långa omvändelseprocess – inför frågan vad han skulle göra. Borde han följa efter den andre och kräva tribut med blanka vapen eller skulle han rida vidare på sin egen väg? Det krävdes ett beslut. Eftersom han var upprörd gjorde han, nog närmast omedvetet, något klokt: han lät åsnan som han red på avgöra saken. Och åsnan struttade vidare på den redan inslagna vägen och brydde sig inte om dispyten.

Den 31 juli firar kyrkan Ignatius av Loyola som helgon och vi jesuiter firar vår grundare. Mellan vägkorsningen och ordensgrundandet återstod det en lång väg av egen omvändelse för Ignatius. Men han berättade själv senare om denna episod, och så kom den med i de anteckningar som går under namnet Pilgrimens berättelse. Ignatius väg hade många stickspår och han förtiger dem inte i sin berättelse.

Det krävdes ett beslut

Episoden med åsnan är närmast den raka motsatsen till det som Ignatius senare skulle kalla urskiljning och göra till ryggraden i sina Andliga övningar. Jag har skrivit om detta ämne ett antal gånger men nyligen stötte jag på ett intressant citat på temat som jag vill ta upp med anledning av dagens helgondag. Citatet kommer från Theodor W. Adorno:

”Myndig är den som talar för sig själv därför att han har tänkt själv och inte bara återger vad andra sagt, den som inte styrs av andra. Självständigheten visar sig i kraften att stå emot föreskrivna uppfattningar och, i konsekvens med det, i förmågan att stå emot institutioner som händelsevis råkar finnas, att stå emot allt bestämt och föregivet som leder sitt berättigande ur det enkla förhållandet att det råkar existera. Sådant motstånd, förmågan att urskilja det man kommit till insikt om från det man oreflekterat eller påtvingat tagit till sig, är ett med begreppet kritik som ju kommer från grekiskans krino, att urskilja.” (fritt översatt från Theodor W. Adorno, Kritik, Die Zeit, nr 26, 1969)

Urskiljning och kritik hör alltså samman. Förutsatt förstås att vi med kritik inte bara menar ett negativt sätt att betrakta något.

Kritik och urskiljning

Senast från och med Immanuel Kants skrifter om kritik har begreppet kritik en fast plats i den filosofiska debatten. Och Adorno lär oss att också begreppet urskiljning därmed hör dit genom ordets grekiska ursprung.

Det finns en del att lära här. För det första måste vi återigen betona att urskiljning inte är en rent intellektuell aktivitet. Filosofin är en intellektuell aktivitet men så kan det inte vara i det andliga livet. Därför är också titeln på detta inlägg – ”Kritik av den bedjande omdömeskraften” – ironiskt menat.

För det andra ligger här också en positiv lärdom för oss: att värja sig mot föreskrivna meningar. Sådana uppfattningar kan ju finnas i oss själva. Men också benägenheten att stå ut med och låta sig nöja med det som är. Om man uppfattar det som att det som är, är gott just därför att det är, då förhindras kritik och därmed också urskiljningen.

Att värja sig mot uppfattningarna

Urskiljningens uppgift är inte att skilja vad som är sant från det som är falskt. Urskiljningen avser situationer. Enligt påven grundas urskiljning ”på övertygelsen att Gud är verksam i världens historia, i livets händelser, i de personer som jag möter och talar med.” Världen är så uppfylld av Gud, att vi måste vara uppmärksamma. ”Därför är vi kallade att höra på det som anden inger oss på ett sätt och i en riktning som ofta är oförutsebar.”

Därmed har vi rört oss ett stycke från Adorno men hans tanke om kritik är fortsatt med. Om urskiljning ses som bön (vilket det enligt min uppfattning är) krävs självständighet, en förmåga att själv be och inte bara att osjälvständigt be andras böner. Tanken om kritik kan dessutom underlätta förståelsen av själva begreppet urskiljning.

Svårt att förstå

Vid förberedelserna inför ungdomssynoden i kyrkan för något år sedan kom det en del kommentarer just på det italienska ordet discernimento som ingick i synodens officiella namn. Ordet översätts ofta med just urskiljning men beroende på sammanhanget kan även ord som insikt eller omdömeskraft passa. Under alla förhållanden ansågs begreppet svårt att förstå, samtidigt som det förelåg stor enighet om att den verklighet som ordet vill fånga är något mycket viktigt.

Kanske hjälper oss ordet kritik att komma närmare innebörden av urskiljning trots alla begränsningar. En sak är säker: i urskiljning ingår att inte låta sig styras av andra.

Bernd Hagenkord (1968–2021)

Den tyska originaltexten lades ut på pater Hagenkords blogg den 31 juli 2019.

Översättning av Anders Kvist och publicering på Signums hemsida: 2021-07-30

Se också minnesord över pater Hagenkord den 26 juli 2021 ”Jesuitpater Bernd Hagenkord avliden” via länken här

Noter

Rubriken lyder på tyska: ”Kritik der betenden Urteilskraft” och är en anspelning på titeln på ett av filosofen Immanuel Kants verk Kritik der Urteilskraft (på svenska Kritik av omdömeskraften). Verket publicerades första gången 1790 och är den avslutande delen i Kants tredelade ”kritiska” serie.

Pilgrimens berättelse är en muntligt berättad självbiografi där Ignatius redogör för omtumlande händelser i sitt liv. Den visar hur Gud ledde honom in på en lång och mödosam färd längs snåriga stigar som ofta tvingade honom att vända tillbaka och börja om på nytt för att så småningom hitta och vandra en långt ödmjukare väg i Jesu Kristi efterföljd: först till Heliga landet, sedan till universitetet i Paris och slutligen till Rom där hans livsverk fullbordades genom grundandet av Jesuitorden.