av MAGDALENA DAHLBORG
Med anledning av att det är 150 år sedan Thérèse av Lisieux föddes, och 100 år sedan hennes saligförklaring, men också för att Karin Johannessons bok Thérèse och Luther nyligen översatts till engelska och getts ut i USA, bjöds kardinal Anders Arborelius och evangelisk-lutherska biskopen i Uppsala Karin Johannesson i slutet av augusti in till Center for Carmelite Studies och Catholic University of America i Washington för att tala om Thérèses betydelse för kristnas enhet och gemenskap i dag. Kardinalen och den evangelisk-lutherska biskopen har tidigare bland annat hållit reträtter tillsammans, och känner varandra väl.
Samtalet, som finns på YouTube-kanalen för Center for Carmelite Studies CUA (länkad från pressmeddelandet på www.katolskakyrkan.se), kretsade också kring situationen för kristna i Sverige, och vad den svenska ekumeniken kan bidra med i andra lokala och globala ekumeniska sammanhang, och vad Karmels spiritualitet och bland annat Johannes av Korset kan bidra med i våra samhällen, kanske särskilt i västvärlden. I samband med besöket intervjuades de båda också av såväl The Pillar som National Catholic Reporter, och nedanstående korta rapport hämtar punkter från såväl samtalet som intervjuerna.
I Augsburgska bekännelsens artiklar intar helgonen en mellanställning: visserligen ska helgonen av goda lutheraner inte åkallas eller bes om hjälp, men väl hållas i åminnelse som goda förebilder i tro och goda gärningar. Karin Johannesson är en av dem som gärna lyfter fram helgonen som förebilder, och då i synnerhet Thérèse av Lisieux jämte andra karmelitiska helgon som Teresa av Ávila och Johannes av Korset. Sina utgångspunkter beskriver biskop Karin i artikeln ”Thérèse och Luther” i Signum 6/2018 (finns i artikelarkivet på www.signum.se).
Lilla Thérèse är, menar de båda, i högsta grad ett helgon med ekumenisk betydelse. Inte endast därför att hon löser den lutherska brottningen där gärningar och tro tenderar att dikotomiseras, och därför ger oss redskap att lösa upp knutarna i trasslet nåd–gensvar. Framför allt är det hennes inställning till andra, hennes asketiska hållning och hennes strävan att älska andra – särskilt dem vi har svårt för – med Guds kärlek som kan inspirera. ”Alla som är kristna kan känna igen sig i hennes strävan att tjäna Kristus”, menar kardinal Arborelius.
Eftersom samtalet skedde i en icke-svensk kontext och hängde samman med samtal med den katolsk-lutherska dialogen i USA fanns det ett visst fokus specifikt på katolsk-lutherska relationer och på den särskilda situationen i Sverige. Johannesson konstaterar utifrån den katolsk-lutherska dialogen i USA och deras ”Declaration on the Way” att det är viktigt att lokala dialoger tar intryck av varandra. Men det är ganska typiskt, om inte helt unikt (men kanske nära) för det svenska sammanhanget att lyfta fram spiritualitet/andlighet framför dels dogmatik/doktrin, dels praktiska pastorala frågor. Johannesson efterfrågade en ”Prayer and Holiness”-rörelse vid sidan av de sedan ett sekel etablerade ”Faith and Order” och ”Life and Peace”. Överhuvudtaget, menade de båda, behöver vi föra in samtal om tron i vardagen. Till och med vid kyrkkaffet är det framför allt vädret och annat småprat som får utrymme, men, menade kardinal Arborelius, vi måste som kristna prata med varandra om vår tro. Om vi delade med oss av våra religiösa erfarenheter till vardags, skulle fördomar och motsättningar mellan grupper minska. Johannesson å sin sida förespråkade gemensamt görande, till exempel göra gemensamma pilgrimsresor, och på andra sätt tillbringa tid tillsammans. Reser man tillsammans har man samma problem, samma frågor, samma känslor, och man behöver uppmuntra varandra och har sedan när man kommit tillbaka gemensamma minnen att tala om. Man kanske uppfattar andra sätt att be som lite udda och annorlunda, men när man kommer att älska människorna kan man också få en nyfikenhet på deras sätt att be och uttrycka tron.
En viktig aspekt av den svenska situationen är att de kristna lever sida vid sida i ett mycket sekulariserat samhälle. ”Vi är alla lite konstiga”, konstaterar kardinalen och fortsätter med att säga att det är särskilt viktigt i ett samhälle som ser religion som främst konfliktdrivande att visa att och hur det går att leva tillsammans och umgås trots olikheter. Även om det yttersta målet för ekumeniken är full, synlig enhet, finns det steg på vägen där vi kan be tillsammans, arbeta tillsammans och där vi kan respektera att vi lever tron på olika sätt utan att därför fördöma varandra. Det är i den vänskapen vi på allvar kan börja diskutera de svårare frågorna. Karin Johannesson påpekar att vi dessutom, om vi börjar gräva i det, inte menar samma sak med ”full, synlig enhet”, och att denna fråga därför behöver vara närvarande i samtalet.
Kardinalen lyfter också fram att människor från hela världen kommer till Sverige som flyktingar, och att den katolska kyrkan för sitt ökande antal medlemmar lånar eller köper kyrkobyggnader av bland annat Svenska kyrkan, där också martyrer i andra delar av världen, där kristna är förföljda, får ta plats. Även detta är en andlig ekumenik, och bidrar till viktiga mötesplatser och samtal. Och ekumeniskt firande av lokala och nationella helgon, såsom Birgitta, blir även det viktiga situationer för utbyte av erfarenheter och fromhetstraditioner. På många håll där det inte finns möjlighet för katoliker att gå i mässan utan långa resor, hamnar katolikerna i svenskkyrkliga kyrkbänkar, vilket leder till en mycket praktiskt orienterad gräsrotsekumenik. Denna innebär också att katolikerna – som i Sverige ju i mycket hög grad är inflyttade från andra länder – får möta människor som är praktiserande troende svenskar. Kardinal Arborelius ser i synnerhet detta som någonting viktigt som den katolska kyrkan i Sverige får av kontakter med Svenska kyrkan. ”När de [katolikerna] kommer till Sverige tycker de till en början att det är ett samhälle utan Gud. […] För dessa immigranter är det ett sorts mirakel att möta en svensk som tror på Gud – och i synnerhet att se att det finns en kyrka här, även om det är ett väldigt sekulariserat land. Det kan vara en mycket hoppfull erfarenhet.” Men, säger han vidare, utmaningen är att Sverige har blivit så segregerat, att unga katoliker kan ha vuxit upp i Sverige och ändå bara ha katolska och muslimska vänner, då de helt enkelt inte möter människor som tillhör andra traditioner. Det är också bland dessa katolska, muslimska och även ortodoxa ungdomar som man finner den minoritet ungdomar som är inblandade i den allt värre gängbrottsligheten och våldsspiralen i Sverige. Samtidigt konstaterar kardinalen att den nu mer restriktiva migrationspolitiken gör det svårt att få fler präster till Sverige, vilket blir en utmaning för själavården i olika grupper. Migrationen är en av de frågor där kardinalen ser det som mycket viktigt att de kristna kan tala med en röst, och arbeta tillsammans. Integrationen också inom kyrkan, att grupper från olika delar av världen kan tillhöra samma församling men aldrig egentligen träffas, är också en av de frågor som lyst fram klarast i den synodala processen i Stockholms katolska stift, och en fråga som kardinalen särskilt brottas med.
Intervjun i The Pillar, som är lång och täcker många frågor, behandlar också majoritet/minoritet, risken för sekteristiska tendenser hos minoriteter, vad som krävs av en god biskop, samt gemensamma utmaningar när det gäller att förmedla tron till nya generationer.
I samband med besöket mötte kardinalen och biskop Johannesson också representanter för den formella katolsk-lutherska samtalsdelegationen i USA, och besökte även Sveriges ambassad för att tala om erfarenheter av ekumeniskt och interreligiöst samarbete i Sverige och USA.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 7/2023.