Liv i Norden under 500 år – bredd och djup i ny utställning

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANNA DUNÉR

Fem år tog det att förfärdiga Nordiska museets nya utställning Nordbor. Den täcker hela översta våningen i jättebyggnaden på Djurgården och är den största som museet har haft under sina 150 år. Innehållsligt skildrar den 500 år av nordiskt liv genom föremål och arkivhandlingar. Utöver själva utställningen finns en ambitiös bok med bilder och texter till fördjupning, också den med namnet Nordbor.

Utställning och bok följer tre olika spår: ”Natur och näringar”, ”Familj och hushåll” samt ”Tro och tanke”. Eftersom Nordbor är så omfattande – det handlar om tusentals föremål, och ett femtiotal författare har bidragit till bokens 439 sidor – väljer jag att följa det spår som intresserar mig mest, nämligen ”Tro och tanke” och inte minst då ur en katolsk synvinkel.

Tro och tanke och minoriteter

Det har hänt att jag på andra svenska museer fått en känsla av alienation till min egen religion. Katolicism var något som fanns på medeltiden, katoliker gjorde så etcetera. Ofta har utgångsläget varit protestantism – på andra inriktningar har man haft ett utifrånperspektiv. Med tanke på kolossalstatyn av Gustav Vasa som möter besökarna i Stora hallen på Nordiska museet kunde man befara detta även här, men min känsla blir en annan. I tro- och tankespåret lyckas museet inkludera minoriteter på ett respektfullt sätt. Det blir uppenbart att det inte endast funnits en svensk väg, statskyrkan till trots.

Ett exempel på inkludering är den samiska kulturen. Den har alltid varit ett viktigt tema på Nordiska museet, men tidigare har den skildrats i separata utställningar. Nu ingår den i stället som en integrerad del både i utställningen Arktis och i Nordbor.

Vad gäller det katolska har man inte fallit i fällan att få det att låta som om reformationen genomfördes från en dag till en annan. I stället skildras den som en lång process och jag ser med tillfredsställelse att en av källorna som anges i boken är Magnus Nymans Förlorarnas historia – katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina. Man har alltså beaktat en katolsk forskares rön, vilket kan förklara min upplevelse av en initierad historieskildring i detta sammanhang.

Genomgående försöker skaparna av Nordbor göra utblickar över hela Norden. Det framgår av boken att det inte endast var i Sverige som reformationen tog tid att genomföra:

”Ärkebiskopsdömet i Lund [Danmark] avskaffas och dess stora gods dras in till kronan. I Norge övertas kyrkogodsen 1537 och en ny kyrkoordning införs gradvis. Också här protesterar folket genom att vägra följa nya påbud. Den första lutherska biskopen kommer till Island 1539 och snart publiceras Nya testamentet på isländska. År 1550 låter danske kungen avrätta öns sista katolska biskop efter hårda motsättningar” (s. 23).

Utställningen är uppbyggd kronologiskt, århundrade för århundrade, under rubrikerna Skogen, Vägen, Trädgården, Åkern och Familjen samt dessutom årstidsmässigt. Det sägs att man går genom vinter, vår, sommar och höst. Jag får dock erkänna att jag, trots tre besök i utställningen, hittills misslyckats med att följa årstidsväxlingarna. Det finns för mycket annat att titta på för att jag ska hålla koll på när vi går över från den ena årstiden till den andra. Man får helt enkelt välja vad man fokuserar på.

På motsvarande sätt kan man rikta in sig på de vackert och konstfullt uppbyggda miljöerna och se på föremålen eller ägna sig åt fördjupning genom de digitala skärmar som finns i stort antal. Lite saknar jag gamla tiders siffror vid föremålen som hjälpte en att direkt kunna se vad något var. Nu måste man i stället rådfråga en skärm. Mycket klickande blir det för att hitta rätt, om man letar efter något särskilt!

Reformationstid

I avdelningen för 1500-talet finns många vackra medeltida ting att glädja sig över, bland annat ett altarskåp, ett sakramentsskåp, en dopfunt och fyra stora skulpturer. Jag blir helt förtjust i skulpturen av jungfru Maria och Jesusbarnet från Sankt Knuds kyrka i Bramming på västra Jylland i Danmark från slutet av 1400-talet, där Jesus leker med Marias radband. Den finns med på bild i bokens kapitel ”Mariakulten och den folkliga katolicismen” av Maria Maxén. I texten får vi veta att skulpturen ”blev avplockad både strålkrans och gloria” efter reformationen och förpassades ut ur kyrkorummet. År 1887 kom den till Nordiska museet.

Kapitlet om Mariakulten avslutas med att knyta an till nutid, 500 år efter reformationen, då ”Jungfru Maria på många sätt [är] tillbaka”. Exempel ges med Mariadagar som finns kvar i kalendern, Maria i folkliga djur- och växtnamn samt ett ökat intresse inom den lutherska kyrkan med ”ett trettiotal Mariapsalmer” i 1986 års psalmbok (s. 71).

Lite tveksam är jag till en av skärmarnas formulering om reformationen: ”Att lyssna på prästen och förstå Guds ord ska ersätta katolicismens kristna mystik, helgondyrkan och offer.” Jag tänker att ordet ”offer” hade behövt preciseras för en nutida besökare. Offer har förvisso en viktig roll i den katols­ka kyrkan, framför allt vad gäller mässoffret, men också i att människor kan offra av sina pengar eller tid. I boken berättas det att kvinnor offrade ”bröd och ost några veckor efter förlossningen” till Maria vid sidoaltaret i kyrkan, trots att Maria officiellt fått en annan ställning efter reformationen. Men i utställningstexten står ordet ”offer” utan förklaring och det vore olyckligt om besökarens tankar skulle gå till djuroffer eller, ännu värre, människooffer.

På 1600-talet är reformationen definitivt genomförd. I den sammanfattande texten om seklet i utställningen kan man läsa att ”Statskyrkan används som ett sammanhållande kitt i det expanderande riket och bibeln blir lag. Alla tvingas lyda den lutherska läran.” I boken behandlas präster och prästhustrur, men även romer, häxprocesser och begravningskultur.

På en skylt i utställningen står det om ett par judiska familjer som 1681 konverterade till kristendomen i ”Det stora judedopet” för att få lov att stanna i Sverige. ”Först 1782 ges judar officiellt tillåtelse att bosätta sig i Stockholm och rätt att utöva sin religion.” Även samer betraktades som ”hedningar” och en del samer avrättades till och med för sin tro.

Frihet och rättvisa

På 1700-talet sprids idéer om frihet och rättvisa. Sverige får världens första tryckfrihets­lag 1766 och Gustav III utfärdar tolerans­ediktet 1781 som ger utländska personer med annan tro ”rätt att leva och utöva sin religion i Sverige” – en viktig händelse i katolsk, svensk historieskrivning. Men friheten var relativ. ”I Gustav III:s Sverige fick envar fritt uttrycka sina åsikter så länge de stämde överens med kungens”, skriver Jonas Nordin träffande i boken (s. 248). Mina tankar går till när det första katolska tryckalstret på svenska sedan reformationen utgavs år 1800, nämligen en katekes. Den fick tryckas men skulle förvaras hos Stockholms stads konsistorium (en svenskkyrklig myndighet) och inte delas ut med mindre än att den katolska prästen inkom med namn, föräldrar och bostadsort för de barn som skulle få ett exemplar av boken. Om detta kan man läsa i Erik Neanders artikel ”Katolska församlingens i Stockholm äldsta andaktsböcker och katekeser” i S:ta Eugenia kyrka 1837–1937.

Märta Helena Reenstierna (1753–1841), den så kallade Årstafrun, och hennes dagbok förekommer i utställningen och ägnas ett kapitel i boken skrivet av Christina Sjöblad. Dagboken förvaras i Nordiska museets arkiv. Sjöblad uppfattar det som att Reenstierna åtminstone tidvis ”förhåller sig ganska kallsinnig till kyrkan” och går därmed emot dagbokens redaktör Gunnar Broman som fann henne ”varmt religiös”. Jag kan från katolskt håll komplettera med att hon i alla fall var nog intresserad för att i januari 1804, tillsammans med sin vuxne son, ta häst och släde in till Stockholm för att beskåda de bibliska bilder, gjorda av konstnären Louis Jean Desprez, som Stockholms katolska församling den säsongen ställde ut för första gången. Detta kan man läsa om i Ewa Bigestans Julkrubbans historia.

På en av de digitala skyltarna på utställningens 1700-talsavdelning nämns att idén om tron som en privatsak, ”en privat relation mellan den enskilde och Gud”, sprids med den pietistiska rörelsen, alltså en form av väckelserörelse.

Detta leder vidare till olika frikyrkor och höjda röster om religionsfrihet på 1800-talet. Tonvikten förskjuts sakta från statskyrka till väckelsepredikanter. Danmark får full religionsfrihet 1849, men någon ”sådan religionsfrihet skulle inte träda i kraft i resten av Norden förrän en bra bit in på 1900-talet, i Sverige så sent som 1952” (s. 330). En del människor utvandrade till USA för att fritt få utöva sin religion, till exempel baptiströrelsens grundare Fredrik Olaus Nilsson.

En intressant detalj som boken tar upp är att många frireligiösa struntade i att söka godkännande för att lämna Svenska kyrkan då de inträdde i ett annat av staten godkänt samfund, eftersom de ansåg ”att staten inte hade något med kyrkan att göra” (s. 330). Som ett resultat blev ”de flesta frikyrkliga i Sverige medlemmar även i Svenska kyrkan, och seden med dubbelt medlemskap lever i någon mån kvar än i dag”, i motsats till inom den katolska kyrkan där man ser det som omöjligt att både vara katolik och höra till Svenska kyrkan.

Väckelserörelsen bidrog till den svenska demokratin, dels genom att vara demokratiskt uppbyggd i sig, dels genom att många från rörelsen engagerade sig politiskt. ”Vid 1900-talets början var en femtedel av [andra] kammarens ledamöter frikyrkligt aktiva. De allra flesta var liberala och drevs förstås av att skapa bättre förutsättningar för landets religiösa minoriteter” (s. 331), står det i kapitlet ”Radikala väckelsepredikanter och andlig revolution”, något som förstås var positivt även för katoliker.

På utställningens 1800-talsavdelning finns en monter med föremål från olika religiösa riktningar: bland annat en liten scen snidad i trä föreställande Jesu korsfästelse, en rosenkrans från 1800-talet, en ortodox ikon med den ”Vägvisande Gudsmodern”, ett judiskt sederfat och textsamlingen Haggadah. Här får vi också lära känna muslimen Ebrahim Umerkajeff (1877–1954) från Ryssland, som ”troligen [var] den förste muslimen som blev svensk medborgare utan att behöva lämna sin religion”. Detta i en tid då statskyrkan i Sverige såg andra religioner som ”ett hot mot samhällsordningen”. I boken behandlas han i kapitlet ”En muslimsk pionjär” i avdelningen om 1900-talet. Det framgår att det kring Ebrahim växte fram ”en liten muslimsk gemenskap”. Han var med om att grunda Sveriges första muslimska förening 1949, som tre år senare i och med den nya religionsfrihetslagen kunde byta namn till Islamförsamlingen (s. 409, 411).

I nästa rum finns en hög monter på frikyrkotema. Här trängs en modell av ett bönehus, fromma tavlor och böcker, insamlingsbössor, slumsysterhatt och gitarr tillsammans med föremål från nykterhetskampen. Det finns bland annat en bild av Jesus med brinnande hjärta – enligt boken ett religiöst färgtryck som spreds i stora upplagor på landsbygden (s. 329). Intressant eftersom jag uppfattat ”Jesu hjärta” som ett typiskt katolskt motiv!

Migration och gemenskap

Så är vi framme vid 1900-talet, ett sekel präglat av krig, arbetskraftsinvandring och välfärd. I en video kan vi på en skärm följa tre generationer av familjen Barsom som kom från Libanon till Örebro i mitten av 1970-talet. Fotografen Mats Holmstrand dokumenterade deras vardag under en följd av år, och en stor fotosamling förvaras på Nordiska museet. I Nordbor finns familjen med som ett exempel på hur de med sina syrianska matvanor, högtider och traditioner ”vidgar […] vad det innebär att vara svensk och nordbo”. När familjemedlemmar i filmen kommenterar foton blir man varse både gemenskapen inom familjen och inom den syrisk-ortodoxa församlingen då de byggde en egen kyrka: ”Alla hjälpte till faktiskt.” Liturgin blir ”en tillflykt från vardagsstressen”. De har ”massor med vänner där också […], man kommer dit och träffas.”

Jag påminns om religionens kraft att skapa gemenskap, något som man vid närmare eftertanke kunnat skönja genom hela utställningen. Statskyrkan användes ”som ett sammanhållande kitt” samtidigt som minoriteterna under århundradenas lopp upplevt stark gemenskap för sig, vare sig det gällde katoliker, gammal samisk tro eller nyanlända muslimer. I 1800-talsdelen har en digital skylt om frikyrkorörelsen rubriken ”En frälst gemenskap” och förklarar att när ”människor flyttar ifrån familjen och hembygden söker de andra gemenskaper”, till exempel i ett nybildat kristet samfund.

Men åter till 1900-talet: I boken beskrivs Sverige av David Thurfjell som ”världens mest sekulariserade land och Europas mest mångreligiösa samtidigt”. Paradoxen har att göra med å ena sidan sekularisering, i betydelsen att religionen marginaliserats i samhället, och å andra sidan ett uppsving för ”individualistisk andlighet kopplad till existentiella frågor och själslig hälsa” – samt förstås med invandring och flyktingmottagning, som gjort islam till ”landets näst största religion”. Samtidigt har ”de katolska, ortodoxa och orientaliskt kristna befolkningsgrupperna […] ökat stort, liksom många olika grupper av buddhister, hinduer, sikher, judar, mormoner, mandéer, yezidier och en lång rad andra religionsutövare” (s. 405).

Nu skulle Nordbor som skildrar 500 år av nordiskt liv kunna vara slut, men som om det inte var nog med de fem seklen har man också gjort en nutidsspaning och i det sista rummet, liksom i bokens epilog, befinner vi oss i 2000-talet. Nordiska museet dokumenterar med jämna mellanrum samtiden och inför Nordbors öppnande genomfördes ett projekt där ett åttiotal personer i Norden intervjuades om vad naturen, familjen och tron har för betydelse i deras liv (s. 424).

Några citat med tillhörande föremål från denna undersökning finns att se i slutet av utställningen. Här följer ett urval:

En grönländska berättar om när hennes son döptes: ”Min svärmor tillverkade den lilla anoraken som han bar på dopdagen. De blå linjerna betyder att han är älskad av oss föräldrar och resten av familjen.”

En judisk man driver en butik med koshermat: ”Hemma hos oss håller vi två sederaftnar då vi samlar familj och vänner för att läsa tillsammans ur Haggadah och diskutera hur de gamla texterna ska tolkas. Vi ber och sjunger speciella sånger tillsammans. Våra vuxna barn firar med oss och jag hoppas att de ska föra traditionen vidare till sina barn framöver.”

En kvinna är gift med en muslim och har konverterat till islam: ”Sen jag blev muslim mår jag bättre på alla sätt och vis. Religionen gör mig trygg i livet. Bönen fungerar som en meditation och jag kopplar bort allt som stör.”

En annan kvinna arbetar inom sjukhuskyrkan med svårt sjuka: ”Patienterna frågar nästan alltid vad jag tror händer när vi dör. Jag vill tro att det finns en fortsättning där vi kommer närmare Guds kärlek. Många berättar att de länge trott att allt bara ska ta slut, men att de känner att det finns något som väntar på andra sidan. Den förvissningen kommer ofta ganska nära döden.”

Jag har gått hela varvet nu och passerat nordbor från 1500-talet till 2000-talet, från födelse till död, och trosfrågor har alltjämt betydelse. Jag har som sagt koncentrerat mig på endast ett av de tre spåren, så det finns mycket kvar att upptäcka. Vi får hoppas att Nordbor blir kvar på museet länge!

Litteratur

Nordbor – liv och rörelse under 500 år, utgiven av Nordiska museet i samarbete med Makadam förlag 2024 (redaktörer: Anna Arfvidsson
Womack, Fredrik Svanberg och Ulrika Torell)

Erik Neander: ”Katolska församlingens i Stockholm äldsta andaktsböcker och katekeser” i S:ta Eugenia kyrka 1837–1937 (red. R. Wehner) Geber 1937.

Ewa Bigestans: Julkrubbans historia. Artos 2017.

 

Anna Dunér är författare, skribent och bibliotekarie; maj–oktober 2023 vikarierande bibliotekarie på Nordiska museets bibliotek.

Ur Signum nr 4/2024, s. 33–37

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANNA DUNÉR

Fem år tog det att förfärdiga Nordiska museets nya utställning Nordbor. Den täcker hela översta våningen i jättebyggnaden på Djurgården och är den största som museet har haft under sina 150 år. Innehållsligt skildrar den 500 år av nordiskt liv genom föremål och arkivhandlingar. Utöver själva utställningen finns en ambitiös bok med bilder och texter till fördjupning, också den med namnet Nordbor.

Utställning och bok följer tre olika spår: ”Natur och näringar”, ”Familj och hushåll” samt ”Tro och tanke”. Eftersom Nordbor är så omfattande – det handlar om tusentals föremål, och ett femtiotal författare har bidragit till bokens 439 sidor – väljer jag att följa det spår som intresserar mig mest, nämligen ”Tro och tanke” och inte minst då ur en katolsk synvinkel.

Tro och tanke och minoriteter

Det har hänt att jag på andra svenska museer fått en känsla av alienation till min egen religion. Katolicism var något som fanns på medeltiden, katoliker gjorde så etcetera. Ofta har utgångsläget varit protestantism – på andra inriktningar har man haft ett utifrånperspektiv. Med tanke på kolossalstatyn av Gustav Vasa som möter besökarna i Stora hallen på Nordiska museet kunde man befara detta även här, men min känsla blir en annan. I tro- och tankespåret lyckas museet inkludera minoriteter på ett respektfullt sätt. Det blir uppenbart att det inte endast funnits en svensk väg, statskyrkan till trots.

Ett exempel på inkludering är den samiska kulturen. Den har alltid varit ett viktigt tema på Nordiska museet, men tidigare har den skildrats i separata utställningar. Nu ingår den i stället som en integrerad del både i utställningen Arktis och i Nordbor.

Vad gäller det katolska har man inte fallit i fällan att få det att låta som om reformationen genomfördes från en dag till en annan. I stället skildras den som en lång process och jag ser med tillfredsställelse att en av källorna som anges i boken är Magnus Nymans Förlorarnas historia – katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina. Man har alltså beaktat en katolsk forskares rön, vilket kan förklara min upplevelse av en initierad historieskildring i detta sammanhang.

Genomgående försöker skaparna av Nordbor göra utblickar över hela Norden. Det framgår av boken att det inte endast var i Sverige som reformationen tog tid att genomföra:

”Ärkebiskopsdömet i Lund [Danmark] avskaffas och dess stora gods dras in till kronan. I Norge övertas kyrkogodsen 1537 och en ny kyrkoordning införs gradvis. Också här protesterar folket genom att vägra följa nya påbud. Den första lutherska biskopen kommer till Island 1539 och snart publiceras Nya testamentet på isländska. År 1550 låter danske kungen avrätta öns sista katolska biskop efter hårda motsättningar” (s. 23).

Utställningen är uppbyggd kronologiskt, århundrade för århundrade, under rubrikerna Skogen, Vägen, Trädgården, Åkern och Familjen samt dessutom årstidsmässigt. Det sägs att man går genom vinter, vår, sommar och höst. Jag får dock erkänna att jag, trots tre besök i utställningen, hittills misslyckats med att följa årstidsväxlingarna. Det finns för mycket annat att titta på för att jag ska hålla koll på när vi går över från den ena årstiden till den andra. Man får helt enkelt välja vad man fokuserar på.

På motsvarande sätt kan man rikta in sig på de vackert och konstfullt uppbyggda miljöerna och se på föremålen eller ägna sig åt fördjupning genom de digitala skärmar som finns i stort antal. Lite saknar jag gamla tiders siffror vid föremålen som hjälpte en att direkt kunna se vad något var. Nu måste man i stället rådfråga en skärm. Mycket klickande blir det för att hitta rätt, om man letar efter något särskilt!

Reformationstid

I avdelningen för 1500-talet finns många vackra medeltida ting att glädja sig över, bland annat ett altarskåp, ett sakramentsskåp, en dopfunt och fyra stora skulpturer. Jag blir helt förtjust i skulpturen av jungfru Maria och Jesusbarnet från Sankt Knuds kyrka i Bramming på västra Jylland i Danmark från slutet av 1400-talet, där Jesus leker med Marias radband. Den finns med på bild i bokens kapitel ”Mariakulten och den folkliga katolicismen” av Maria Maxén. I texten får vi veta att skulpturen ”blev avplockad både strålkrans och gloria” efter reformationen och förpassades ut ur kyrkorummet. År 1887 kom den till Nordiska museet.

Kapitlet om Mariakulten avslutas med att knyta an till nutid, 500 år efter reformationen, då ”Jungfru Maria på många sätt [är] tillbaka”. Exempel ges med Mariadagar som finns kvar i kalendern, Maria i folkliga djur- och växtnamn samt ett ökat intresse inom den lutherska kyrkan med ”ett trettiotal Mariapsalmer” i 1986 års psalmbok (s. 71).

Lite tveksam är jag till en av skärmarnas formulering om reformationen: ”Att lyssna på prästen och förstå Guds ord ska ersätta katolicismens kristna mystik, helgondyrkan och offer.” Jag tänker att ordet ”offer” hade behövt preciseras för en nutida besökare. Offer har förvisso en viktig roll i den katols­ka kyrkan, framför allt vad gäller mässoffret, men också i att människor kan offra av sina pengar eller tid. I boken berättas det att kvinnor offrade ”bröd och ost några veckor efter förlossningen” till Maria vid sidoaltaret i kyrkan, trots att Maria officiellt fått en annan ställning efter reformationen. Men i utställningstexten står ordet ”offer” utan förklaring och det vore olyckligt om besökarens tankar skulle gå till djuroffer eller, ännu värre, människooffer.

På 1600-talet är reformationen definitivt genomförd. I den sammanfattande texten om seklet i utställningen kan man läsa att ”Statskyrkan används som ett sammanhållande kitt i det expanderande riket och bibeln blir lag. Alla tvingas lyda den lutherska läran.” I boken behandlas präster och prästhustrur, men även romer, häxprocesser och begravningskultur.

På en skylt i utställningen står det om ett par judiska familjer som 1681 konverterade till kristendomen i ”Det stora judedopet” för att få lov att stanna i Sverige. ”Först 1782 ges judar officiellt tillåtelse att bosätta sig i Stockholm och rätt att utöva sin religion.” Även samer betraktades som ”hedningar” och en del samer avrättades till och med för sin tro.

Frihet och rättvisa

På 1700-talet sprids idéer om frihet och rättvisa. Sverige får världens första tryckfrihets­lag 1766 och Gustav III utfärdar tolerans­ediktet 1781 som ger utländska personer med annan tro ”rätt att leva och utöva sin religion i Sverige” – en viktig händelse i katolsk, svensk historieskrivning. Men friheten var relativ. ”I Gustav III:s Sverige fick envar fritt uttrycka sina åsikter så länge de stämde överens med kungens”, skriver Jonas Nordin träffande i boken (s. 248). Mina tankar går till när det första katolska tryckalstret på svenska sedan reformationen utgavs år 1800, nämligen en katekes. Den fick tryckas men skulle förvaras hos Stockholms stads konsistorium (en svenskkyrklig myndighet) och inte delas ut med mindre än att den katolska prästen inkom med namn, föräldrar och bostadsort för de barn som skulle få ett exemplar av boken. Om detta kan man läsa i Erik Neanders artikel ”Katolska församlingens i Stockholm äldsta andaktsböcker och katekeser” i S:ta Eugenia kyrka 1837–1937.

Märta Helena Reenstierna (1753–1841), den så kallade Årstafrun, och hennes dagbok förekommer i utställningen och ägnas ett kapitel i boken skrivet av Christina Sjöblad. Dagboken förvaras i Nordiska museets arkiv. Sjöblad uppfattar det som att Reenstierna åtminstone tidvis ”förhåller sig ganska kallsinnig till kyrkan” och går därmed emot dagbokens redaktör Gunnar Broman som fann henne ”varmt religiös”. Jag kan från katolskt håll komplettera med att hon i alla fall var nog intresserad för att i januari 1804, tillsammans med sin vuxne son, ta häst och släde in till Stockholm för att beskåda de bibliska bilder, gjorda av konstnären Louis Jean Desprez, som Stockholms katolska församling den säsongen ställde ut för första gången. Detta kan man läsa om i Ewa Bigestans Julkrubbans historia.

På en av de digitala skyltarna på utställningens 1700-talsavdelning nämns att idén om tron som en privatsak, ”en privat relation mellan den enskilde och Gud”, sprids med den pietistiska rörelsen, alltså en form av väckelserörelse.

Detta leder vidare till olika frikyrkor och höjda röster om religionsfrihet på 1800-talet. Tonvikten förskjuts sakta från statskyrka till väckelsepredikanter. Danmark får full religionsfrihet 1849, men någon ”sådan religionsfrihet skulle inte träda i kraft i resten av Norden förrän en bra bit in på 1900-talet, i Sverige så sent som 1952” (s. 330). En del människor utvandrade till USA för att fritt få utöva sin religion, till exempel baptiströrelsens grundare Fredrik Olaus Nilsson.

En intressant detalj som boken tar upp är att många frireligiösa struntade i att söka godkännande för att lämna Svenska kyrkan då de inträdde i ett annat av staten godkänt samfund, eftersom de ansåg ”att staten inte hade något med kyrkan att göra” (s. 330). Som ett resultat blev ”de flesta frikyrkliga i Sverige medlemmar även i Svenska kyrkan, och seden med dubbelt medlemskap lever i någon mån kvar än i dag”, i motsats till inom den katolska kyrkan där man ser det som omöjligt att både vara katolik och höra till Svenska kyrkan.

Väckelserörelsen bidrog till den svenska demokratin, dels genom att vara demokratiskt uppbyggd i sig, dels genom att många från rörelsen engagerade sig politiskt. ”Vid 1900-talets början var en femtedel av [andra] kammarens ledamöter frikyrkligt aktiva. De allra flesta var liberala och drevs förstås av att skapa bättre förutsättningar för landets religiösa minoriteter” (s. 331), står det i kapitlet ”Radikala väckelsepredikanter och andlig revolution”, något som förstås var positivt även för katoliker.

På utställningens 1800-talsavdelning finns en monter med föremål från olika religiösa riktningar: bland annat en liten scen snidad i trä föreställande Jesu korsfästelse, en rosenkrans från 1800-talet, en ortodox ikon med den ”Vägvisande Gudsmodern”, ett judiskt sederfat och textsamlingen Haggadah. Här får vi också lära känna muslimen Ebrahim Umerkajeff (1877–1954) från Ryssland, som ”troligen [var] den förste muslimen som blev svensk medborgare utan att behöva lämna sin religion”. Detta i en tid då statskyrkan i Sverige såg andra religioner som ”ett hot mot samhällsordningen”. I boken behandlas han i kapitlet ”En muslimsk pionjär” i avdelningen om 1900-talet. Det framgår att det kring Ebrahim växte fram ”en liten muslimsk gemenskap”. Han var med om att grunda Sveriges första muslimska förening 1949, som tre år senare i och med den nya religionsfrihetslagen kunde byta namn till Islamförsamlingen (s. 409, 411).

I nästa rum finns en hög monter på frikyrkotema. Här trängs en modell av ett bönehus, fromma tavlor och böcker, insamlingsbössor, slumsysterhatt och gitarr tillsammans med föremål från nykterhetskampen. Det finns bland annat en bild av Jesus med brinnande hjärta – enligt boken ett religiöst färgtryck som spreds i stora upplagor på landsbygden (s. 329). Intressant eftersom jag uppfattat ”Jesu hjärta” som ett typiskt katolskt motiv!

Migration och gemenskap

Så är vi framme vid 1900-talet, ett sekel präglat av krig, arbetskraftsinvandring och välfärd. I en video kan vi på en skärm följa tre generationer av familjen Barsom som kom från Libanon till Örebro i mitten av 1970-talet. Fotografen Mats Holmstrand dokumenterade deras vardag under en följd av år, och en stor fotosamling förvaras på Nordiska museet. I Nordbor finns familjen med som ett exempel på hur de med sina syrianska matvanor, högtider och traditioner ”vidgar […] vad det innebär att vara svensk och nordbo”. När familjemedlemmar i filmen kommenterar foton blir man varse både gemenskapen inom familjen och inom den syrisk-ortodoxa församlingen då de byggde en egen kyrka: ”Alla hjälpte till faktiskt.” Liturgin blir ”en tillflykt från vardagsstressen”. De har ”massor med vänner där också […], man kommer dit och träffas.”

Jag påminns om religionens kraft att skapa gemenskap, något som man vid närmare eftertanke kunnat skönja genom hela utställningen. Statskyrkan användes ”som ett sammanhållande kitt” samtidigt som minoriteterna under århundradenas lopp upplevt stark gemenskap för sig, vare sig det gällde katoliker, gammal samisk tro eller nyanlända muslimer. I 1800-talsdelen har en digital skylt om frikyrkorörelsen rubriken ”En frälst gemenskap” och förklarar att när ”människor flyttar ifrån familjen och hembygden söker de andra gemenskaper”, till exempel i ett nybildat kristet samfund.

Men åter till 1900-talet: I boken beskrivs Sverige av David Thurfjell som ”världens mest sekulariserade land och Europas mest mångreligiösa samtidigt”. Paradoxen har att göra med å ena sidan sekularisering, i betydelsen att religionen marginaliserats i samhället, och å andra sidan ett uppsving för ”individualistisk andlighet kopplad till existentiella frågor och själslig hälsa” – samt förstås med invandring och flyktingmottagning, som gjort islam till ”landets näst största religion”. Samtidigt har ”de katolska, ortodoxa och orientaliskt kristna befolkningsgrupperna […] ökat stort, liksom många olika grupper av buddhister, hinduer, sikher, judar, mormoner, mandéer, yezidier och en lång rad andra religionsutövare” (s. 405).

Nu skulle Nordbor som skildrar 500 år av nordiskt liv kunna vara slut, men som om det inte var nog med de fem seklen har man också gjort en nutidsspaning och i det sista rummet, liksom i bokens epilog, befinner vi oss i 2000-talet. Nordiska museet dokumenterar med jämna mellanrum samtiden och inför Nordbors öppnande genomfördes ett projekt där ett åttiotal personer i Norden intervjuades om vad naturen, familjen och tron har för betydelse i deras liv (s. 424).

Några citat med tillhörande föremål från denna undersökning finns att se i slutet av utställningen. Här följer ett urval:

En grönländska berättar om när hennes son döptes: ”Min svärmor tillverkade den lilla anoraken som han bar på dopdagen. De blå linjerna betyder att han är älskad av oss föräldrar och resten av familjen.”

En judisk man driver en butik med koshermat: ”Hemma hos oss håller vi två sederaftnar då vi samlar familj och vänner för att läsa tillsammans ur Haggadah och diskutera hur de gamla texterna ska tolkas. Vi ber och sjunger speciella sånger tillsammans. Våra vuxna barn firar med oss och jag hoppas att de ska föra traditionen vidare till sina barn framöver.”

En kvinna är gift med en muslim och har konverterat till islam: ”Sen jag blev muslim mår jag bättre på alla sätt och vis. Religionen gör mig trygg i livet. Bönen fungerar som en meditation och jag kopplar bort allt som stör.”

En annan kvinna arbetar inom sjukhuskyrkan med svårt sjuka: ”Patienterna frågar nästan alltid vad jag tror händer när vi dör. Jag vill tro att det finns en fortsättning där vi kommer närmare Guds kärlek. Många berättar att de länge trott att allt bara ska ta slut, men att de känner att det finns något som väntar på andra sidan. Den förvissningen kommer ofta ganska nära döden.”

Jag har gått hela varvet nu och passerat nordbor från 1500-talet till 2000-talet, från födelse till död, och trosfrågor har alltjämt betydelse. Jag har som sagt koncentrerat mig på endast ett av de tre spåren, så det finns mycket kvar att upptäcka. Vi får hoppas att Nordbor blir kvar på museet länge!

Litteratur

Nordbor – liv och rörelse under 500 år, utgiven av Nordiska museet i samarbete med Makadam förlag 2024 (redaktörer: Anna Arfvidsson
Womack, Fredrik Svanberg och Ulrika Torell)

Erik Neander: ”Katolska församlingens i Stockholm äldsta andaktsböcker och katekeser” i S:ta Eugenia kyrka 1837–1937 (red. R. Wehner) Geber 1937.

Ewa Bigestans: Julkrubbans historia. Artos 2017.

 

Anna Dunér är författare, skribent och bibliotekarie; maj–oktober 2023 vikarierande bibliotekarie på Nordiska museets bibliotek.

Ur Signum nr 4/2024, s. 33–37