Mångfasetterad minoritet – @stoltjude

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

– Om minoriteternas förståelse av sig själva och omgivningen.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om minoriteters utsatthet, om diskriminering och fördomar. Det kan vara på arbetsplatser eller i skolan, och det rör i stort sett alla minoriteter som är tillräckligt synliga för att allmänheten ska kunna ha fördomar. Ofta sker diskussionerna inte med dem som rapporterna handlar om, förutom enstaka representanter, utan utifrån vardagssvenskens förförståelse och eventuella kunskaper. Möjligheterna för minoriteten att få visa upp sin mångfald och att själv få styra över graden av exotisering och främlingskap är ofta ganska små. Men det judiska ungdomsförbundet visar oss en möjlig metod.

När Hillelförlaget bjuder in till boksläpp är tid och plats hemliga, för säkerhetens skull. Den judiska minoriteten i Sverige ansätts av hot från såväl höger som vänster, och från svenskar med rötter i Mellanöstern, och har därför fått lära sig att inte skylta med sina aktiviteter.

Judiska ungdomsförbundet har, kan man förmoda, tröttnat på stereotypa och ytliga skildringar av judar och judiskt liv i läroböcker och undervisning. För att råda bot på problemet startades 2015 ett så kallat stafettkonto – där vem som publicerar inlägg på kontot ändras med jämna mellanrum – på Instagram, @stoltjude, där yngre judar (och en del mer medelålders) en vecka var har fått dela med sig av erfarenheter, tankar, vardag och fest kopplade till den judiska identiteten. Nu har ungdomsförbundets generalsekreterare Nina Tojzner tillsammans med förlagschefen på Hillelförlaget Malin Norrby valt ett antal inlägg på kontot för att sätta samman boken @stoltjude – om judiskt liv i Sverige. Boken, som delas ut till skolor och bibliotek och även kommer att gå att ladda ner kostnadsfritt, är tänkt som en komplettering för skolundervisningen, ett sätt att visa den judiska mångfalden och vad den judiska tillhörigheten konkret kan innebära.

Boken är indelad i sex tematiska avsnitt. Dessutom innehåller den en uppslagsdel, och precis som i Talmud finns det också förklarande kommentarer i marginalerna på varje sida. Formatet, Instagraminlägg, gör att det förstås bara skrapar på ytan, men poängen är inte heller att ge djuplodande resonemang eller heltäckande berättelser. I stället är bredden det viktiga. Vissa av inläggen handlar om far- och morföräldrar och familjens historia eller är korta personliga vardagsreflektioner. Andra inlägg är mer undervisande, mest så kanske Anna Nachmanns skildring av judisk begravning och sorgetid och hur dessa kan hjälpa till att ge struktur i en tid som för många är kaotisk.

Skolan är närvarande i flera inlägg, och frustrationen ibland påtaglig. Så skriver till exempel Josefin Knudsen om hur religionsundervisningen ”ofta, om inte alltid, utgår från det kristna perspektivet. ’Den judiska påsken’, ’den judiska prästen’ och så vidare”. Hon är en av de skribenter som nämner exotifieringen av vanliga judar: ”En till grej, varför är det så att i VARENDA lärobok är det endast bilder på ortodoxa judar vid Kotel? På sin höjd kanske det finns en bild på en judisk kärnfamilj som firar shabbes, med en bildtext som säger typ ’här är en judisk familj! De firar den judiska shabbaten som är en helig helg för dem’. Det här kanske bara är min personliga åsikt, men jag uppfattar det som ett enormt exotifierande av judar eftersom det för det mesta är folks nidbilder av jids som framställs.”

När jag själv gick i skolan handlade undervisningen om judendom mest om de olika inriktningarna – liberala, ortodoxa, konservativa och ultra-ortodoxa – och vad som skiljde dem åt. Förintelsen handlade det mycket om, och att judendom är någonting som ärvs på mödernet. Om det ser ut så fortfarande vet jag inte, men att döma av inläggen i boken tycks det vara mer identitetsbärande om man är ashkenaz, sefard, mizrachi eller hör till någon annan geografiskt bestämd grupp, snarare än den religiösa inriktningen. Det har också betydelse för omgivningens syn på judarna, där det ibland framställs som att alla judar är (rika) ashkenazer, inte minst i kritiken av Israel där till exempel Shelly Ravid skriver att det påstås att Mellanöstern koloniserats av ”vita priviligierade européer”. Men ”från en sefard: Israel består till majoritet av sefarder/mizrachis […] och när ni framställer judar som ett vitt folk osynliggör ni alla icke-vita judar”. Mångfald, viss inomjudisk rasism och kulturella särdrag skrivs det också om i många av inläggen.

Att de flesta av skribenterna tillhör mycket internationella familjer bidrar både till den starka identiteten, som till att identitet och tillhörighet är någonting många av skribenterna brottas med. De flesta har egen erfarenhet av migration, eller sådan erfarenhet i den närmaste familjen. Den starka relationen till Israel som den enda plats där det fullt ut går att leva judiskt blir mer begriplig när vidden av det judiska minoritetskapet får klarare konturer. Det innebär också att många av inläggen rör formandet av en sammansatt och hel identitet. En del får kämpa för att betraktas som judar i den judiska gemenskapen, till exempel därför att de är konvertiter eller därför att banden till judendomen är oklara. Andra får i stället kämpa med svenskheten och attityder hos såväl den egna familjen som hos vänner.

Den som är uppvuxen i en minoritet kan känna igen sig i många av berättelserna. Felaktigheter, rena nidbilder även i skolans undervisning, glåpord och att hållas ansvarig för andra länders politik. Brottningen mellan att vara ”svensk” och att ändå vara ”den andre”, att ses inte sällan som lite exotisk och ibland som direkt ond. Men graden av hat, våld och trakasserier som de judiska ungdomarna vittnar om förskräcker. En stilla tanke är att den som ogillar konfessionellt grundade skolor, och andra skolor som är riktade specifikt till en viss grupp, också bör ha en plan för hur religiösa minoriteter ska kunna känna sig trygga i den allmänna skolan. Flera rapporter under de senaste åren visar att även lärare kan uttrycka sig negativt om religion och om religiösa, och att förlöjligande av religiös tro är ett spritt problem i skolorna.

Som Liam Sallmander konstaterar i bokens allra första inlägg, är ett bra sätt att motverka andras fördomar att själv engagera sig för andra minoriteter och för att öka förståelsen mellan grupper över lag. Det finns krafter, både inom minoriteterna och utanför, som gärna vill skapa och förstärka motsättningar mellan grupper. Krafter som vill stärka och betona muslimsk antisemitism eller förordar kristen ersättningsteologi, men också de som vill stärka religiösa gruppers motvilja mot andra typer av normbrytande som homosexualitet. Den sortens berättelser som kommer fram i @stoltjude visar på mångfalden inom grupperna och pekar både på erfarenheter som är specifika för de judiska ungdomarna och på erfarenheter som är gemensamma för alla som inte fullt ut tillhör majoriteten.

Boken @stoltjude är därför viktig läsning för svenska kristna, som ofta själva befinner sig i en situation av att vara en sorts majoritet och minoritet samtidigt, och som därför behöver hitta sätt att förhålla sig till andra minoriteter. De judiska gemenskaperna har flera tusen års erfarenhet av att leva i minoritet i en inte sällan fientlig omgivning, ofta kristen (ofta katolsk). De tidiga berättelserna räknar även kristna med i sin självförståelse, och urkyrkan delar många av erfarenheterna, men med många år av större makt och inflytande har den katolska kyrkan tappat en del av den ödmjukhet och flexibilitet som kan behövas när normer och uttryck ska jämkas med den omgivande kulturen. Den lilla katolska gemenskapen i Sverige, tillsammans med kyrkan på andra håll där katolikerna är i minoritet, skulle här kunna bidra ännu mer till den universella kyrkan. Judiske Eli Göndörs Religionskollision är en intressant studie på temat majoritet/minoritet, och även om den boken handlar om muslimer i Sverige så går det att känna igen även katolska kulturkrockar och interna konfliktytor, som i hög grad handlar om hur van man är att vara i minoritet och förhålla sig till omgivningen.

Bland inläggen på @stoltjude finns också sådant som jag undrar om det ens skulle gå att skriva i en liknande bok av och med katolska ungdomar. Skulle man i en sådan bok, som till exempel Maor Oz gör när han skriver om inomjudisk rasism, kunna erkänna att mörkhyade katoliker och katoliker från Mellanöstern utsätts för rasism i katols­ka församlingar (också i Sverige)? Skulle det gå att ha med katolska ungdomar som identifierar sig som katoliker men är öppna med att de inte är praktiserande, eller att de är praktiserande katoliker men öppet homosexuella? Det har förstås betydelse att det judiska också handlar om släktskap och därför är lika svårt att lämna som sin familj, men även i min närmaste bekantskapskrets finns det flera som betraktar sig som katoliker även om de inte alls är praktiserande, och andra som av olika skäl lever en typ av liv som inte helt harmonierar med katolsk lära, till exempel för att de lever i homosexuella relationer. Dessa grupper hör till dem som den synodala processen uppmanar aktiva katoliker att involvera i samtal, och ett stafettkonto skulle kunna vara en metod.

Det kräver en hel del mod, både hos skribent och hos kontoägare eller utgivare, för att göra sig så sårbar som många av skribenterna på @stoltjude vågar. Att Judiska ungdomsförbundet på detta sätt ger oss betydligt större kunskap om den judiska gemenskapen i Sverige, och samtidigt kan fungera som förebild för andra minoritetsgrupper, kan vi vara mycket tacksamma för.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 2/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

– Om minoriteternas förståelse av sig själva och omgivningen.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om minoriteters utsatthet, om diskriminering och fördomar. Det kan vara på arbetsplatser eller i skolan, och det rör i stort sett alla minoriteter som är tillräckligt synliga för att allmänheten ska kunna ha fördomar. Ofta sker diskussionerna inte med dem som rapporterna handlar om, förutom enstaka representanter, utan utifrån vardagssvenskens förförståelse och eventuella kunskaper. Möjligheterna för minoriteten att få visa upp sin mångfald och att själv få styra över graden av exotisering och främlingskap är ofta ganska små. Men det judiska ungdomsförbundet visar oss en möjlig metod.

När Hillelförlaget bjuder in till boksläpp är tid och plats hemliga, för säkerhetens skull. Den judiska minoriteten i Sverige ansätts av hot från såväl höger som vänster, och från svenskar med rötter i Mellanöstern, och har därför fått lära sig att inte skylta med sina aktiviteter.

Judiska ungdomsförbundet har, kan man förmoda, tröttnat på stereotypa och ytliga skildringar av judar och judiskt liv i läroböcker och undervisning. För att råda bot på problemet startades 2015 ett så kallat stafettkonto – där vem som publicerar inlägg på kontot ändras med jämna mellanrum – på Instagram, @stoltjude, där yngre judar (och en del mer medelålders) en vecka var har fått dela med sig av erfarenheter, tankar, vardag och fest kopplade till den judiska identiteten. Nu har ungdomsförbundets generalsekreterare Nina Tojzner tillsammans med förlagschefen på Hillelförlaget Malin Norrby valt ett antal inlägg på kontot för att sätta samman boken @stoltjude – om judiskt liv i Sverige. Boken, som delas ut till skolor och bibliotek och även kommer att gå att ladda ner kostnadsfritt, är tänkt som en komplettering för skolundervisningen, ett sätt att visa den judiska mångfalden och vad den judiska tillhörigheten konkret kan innebära.

Boken är indelad i sex tematiska avsnitt. Dessutom innehåller den en uppslagsdel, och precis som i Talmud finns det också förklarande kommentarer i marginalerna på varje sida. Formatet, Instagraminlägg, gör att det förstås bara skrapar på ytan, men poängen är inte heller att ge djuplodande resonemang eller heltäckande berättelser. I stället är bredden det viktiga. Vissa av inläggen handlar om far- och morföräldrar och familjens historia eller är korta personliga vardagsreflektioner. Andra inlägg är mer undervisande, mest så kanske Anna Nachmanns skildring av judisk begravning och sorgetid och hur dessa kan hjälpa till att ge struktur i en tid som för många är kaotisk.

Skolan är närvarande i flera inlägg, och frustrationen ibland påtaglig. Så skriver till exempel Josefin Knudsen om hur religionsundervisningen ”ofta, om inte alltid, utgår från det kristna perspektivet. ’Den judiska påsken’, ’den judiska prästen’ och så vidare”. Hon är en av de skribenter som nämner exotifieringen av vanliga judar: ”En till grej, varför är det så att i VARENDA lärobok är det endast bilder på ortodoxa judar vid Kotel? På sin höjd kanske det finns en bild på en judisk kärnfamilj som firar shabbes, med en bildtext som säger typ ’här är en judisk familj! De firar den judiska shabbaten som är en helig helg för dem’. Det här kanske bara är min personliga åsikt, men jag uppfattar det som ett enormt exotifierande av judar eftersom det för det mesta är folks nidbilder av jids som framställs.”

När jag själv gick i skolan handlade undervisningen om judendom mest om de olika inriktningarna – liberala, ortodoxa, konservativa och ultra-ortodoxa – och vad som skiljde dem åt. Förintelsen handlade det mycket om, och att judendom är någonting som ärvs på mödernet. Om det ser ut så fortfarande vet jag inte, men att döma av inläggen i boken tycks det vara mer identitetsbärande om man är ashkenaz, sefard, mizrachi eller hör till någon annan geografiskt bestämd grupp, snarare än den religiösa inriktningen. Det har också betydelse för omgivningens syn på judarna, där det ibland framställs som att alla judar är (rika) ashkenazer, inte minst i kritiken av Israel där till exempel Shelly Ravid skriver att det påstås att Mellanöstern koloniserats av ”vita priviligierade européer”. Men ”från en sefard: Israel består till majoritet av sefarder/mizrachis […] och när ni framställer judar som ett vitt folk osynliggör ni alla icke-vita judar”. Mångfald, viss inomjudisk rasism och kulturella särdrag skrivs det också om i många av inläggen.

Att de flesta av skribenterna tillhör mycket internationella familjer bidrar både till den starka identiteten, som till att identitet och tillhörighet är någonting många av skribenterna brottas med. De flesta har egen erfarenhet av migration, eller sådan erfarenhet i den närmaste familjen. Den starka relationen till Israel som den enda plats där det fullt ut går att leva judiskt blir mer begriplig när vidden av det judiska minoritetskapet får klarare konturer. Det innebär också att många av inläggen rör formandet av en sammansatt och hel identitet. En del får kämpa för att betraktas som judar i den judiska gemenskapen, till exempel därför att de är konvertiter eller därför att banden till judendomen är oklara. Andra får i stället kämpa med svenskheten och attityder hos såväl den egna familjen som hos vänner.

Den som är uppvuxen i en minoritet kan känna igen sig i många av berättelserna. Felaktigheter, rena nidbilder även i skolans undervisning, glåpord och att hållas ansvarig för andra länders politik. Brottningen mellan att vara ”svensk” och att ändå vara ”den andre”, att ses inte sällan som lite exotisk och ibland som direkt ond. Men graden av hat, våld och trakasserier som de judiska ungdomarna vittnar om förskräcker. En stilla tanke är att den som ogillar konfessionellt grundade skolor, och andra skolor som är riktade specifikt till en viss grupp, också bör ha en plan för hur religiösa minoriteter ska kunna känna sig trygga i den allmänna skolan. Flera rapporter under de senaste åren visar att även lärare kan uttrycka sig negativt om religion och om religiösa, och att förlöjligande av religiös tro är ett spritt problem i skolorna.

Som Liam Sallmander konstaterar i bokens allra första inlägg, är ett bra sätt att motverka andras fördomar att själv engagera sig för andra minoriteter och för att öka förståelsen mellan grupper över lag. Det finns krafter, både inom minoriteterna och utanför, som gärna vill skapa och förstärka motsättningar mellan grupper. Krafter som vill stärka och betona muslimsk antisemitism eller förordar kristen ersättningsteologi, men också de som vill stärka religiösa gruppers motvilja mot andra typer av normbrytande som homosexualitet. Den sortens berättelser som kommer fram i @stoltjude visar på mångfalden inom grupperna och pekar både på erfarenheter som är specifika för de judiska ungdomarna och på erfarenheter som är gemensamma för alla som inte fullt ut tillhör majoriteten.

Boken @stoltjude är därför viktig läsning för svenska kristna, som ofta själva befinner sig i en situation av att vara en sorts majoritet och minoritet samtidigt, och som därför behöver hitta sätt att förhålla sig till andra minoriteter. De judiska gemenskaperna har flera tusen års erfarenhet av att leva i minoritet i en inte sällan fientlig omgivning, ofta kristen (ofta katolsk). De tidiga berättelserna räknar även kristna med i sin självförståelse, och urkyrkan delar många av erfarenheterna, men med många år av större makt och inflytande har den katolska kyrkan tappat en del av den ödmjukhet och flexibilitet som kan behövas när normer och uttryck ska jämkas med den omgivande kulturen. Den lilla katolska gemenskapen i Sverige, tillsammans med kyrkan på andra håll där katolikerna är i minoritet, skulle här kunna bidra ännu mer till den universella kyrkan. Judiske Eli Göndörs Religionskollision är en intressant studie på temat majoritet/minoritet, och även om den boken handlar om muslimer i Sverige så går det att känna igen även katolska kulturkrockar och interna konfliktytor, som i hög grad handlar om hur van man är att vara i minoritet och förhålla sig till omgivningen.

Bland inläggen på @stoltjude finns också sådant som jag undrar om det ens skulle gå att skriva i en liknande bok av och med katolska ungdomar. Skulle man i en sådan bok, som till exempel Maor Oz gör när han skriver om inomjudisk rasism, kunna erkänna att mörkhyade katoliker och katoliker från Mellanöstern utsätts för rasism i katols­ka församlingar (också i Sverige)? Skulle det gå att ha med katolska ungdomar som identifierar sig som katoliker men är öppna med att de inte är praktiserande, eller att de är praktiserande katoliker men öppet homosexuella? Det har förstås betydelse att det judiska också handlar om släktskap och därför är lika svårt att lämna som sin familj, men även i min närmaste bekantskapskrets finns det flera som betraktar sig som katoliker även om de inte alls är praktiserande, och andra som av olika skäl lever en typ av liv som inte helt harmonierar med katolsk lära, till exempel för att de lever i homosexuella relationer. Dessa grupper hör till dem som den synodala processen uppmanar aktiva katoliker att involvera i samtal, och ett stafettkonto skulle kunna vara en metod.

Det kräver en hel del mod, både hos skribent och hos kontoägare eller utgivare, för att göra sig så sårbar som många av skribenterna på @stoltjude vågar. Att Judiska ungdomsförbundet på detta sätt ger oss betydligt större kunskap om den judiska gemenskapen i Sverige, och samtidigt kan fungera som förebild för andra minoritetsgrupper, kan vi vara mycket tacksamma för.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 2/2022.