av CHARLES CÂMARA
Många länder som producerar och konsumerar fossila bränslen (olja, kol och naturgas) har uppmanat Förenta Nationerna (FN) att tona ner den akuta klimatkrisen och vad som måste göras för att åtgärda den. Många blev nog ilskna och bedrövade, men förhoppningsvis inte modlösa, efter att i veckan tagit del av mediernas rapportering från läckta dokument som vittnar om detta försök att manipulera fakta.
Dessa länder vill skaffa sig egna ekonomiska fördelar på mänsklighetens och naturens bekostnad. Att skapelsen i vid bemärkelse är i fara, såsom påven Franciskus uttryckt det i encyklikan Lovad vare du (Laudato si’) och i andra sammanhang, är inget som dessa länders ledarskap egentligen tycks ta på allvar. I stället för att bidra till att i grunden och gemensamt lösa klimatkrisen agerar dessa länder själviskt och därigenom bidrar de till att ytterligare förvärra krisen, en kris som är akut och djupgående, och som kräver omedelbara, omfattande och samordnade globala insatser.
Därför kommer under perioden den 31 oktober till den 12 november statschefer från alla nationer och territorier, samt företagsledare och representanter från det civila samhället att delta i FN:s internationella klimatmöte COP26 i Glasgow. Syftet med klimatmötet är att statscheferna gemensamt ska komma överens om vad som ska göras och stödja varandra att verkligen genomföra sina åtaganden. För sex år sedan i Paris kom nästan alla statschefer överens om att kraftfullt agera. Dock har alltför lite genomförts som verkligen bidrar till att minska global uppvärmning.
Ty i början på augusti i år publicerade FN:s klimatpanel (IPCC) sin rapport om jordens klimattillstånd. Över 200 forskare från ett 60-tal länder har sammanställt 14 000 publicerade vetenskapliga rapporter om olika aspekter på klimatet (sammanfattningen är på 40 sidor, medan själva rapporten utgörs av cirka 4 000 sidor). Arbetet pågick i åtta år. För en gångs skull råder det enighet bland forskarna, som utan reservationer, konstaterar att det är människan som ligger bakom den pågående globala uppvärmningen med dess följder för människor, fauna och flora; naturens egen medverkan i denna uppvärmningsprocess är av marginell betydelse. Dessutom konstaterar forskarna att förändringar i klimatet sker ännu snabbare än vad tidigare prognoser varslat om.
Nästan alla intressenter är rörande överens om att klimatkrisen är ett faktum och att det finns både tekniska lösningar samt ekonomiska resurser för att komma till rätta med detta. Vad som däremot saknas är nationell och global politisk vilja att verkligen bidra till att lösa klimatkrisen. Verbala floskler uttrycks och högtidliga löften proklameras, samt begränsade åtgärder initieras som inte särskilt mycket bidrar till att i grunden lösa klimatkrisen. Den gångna veckans rapportering om otillbörlig påverkan från vissa stater gentemot FN ger en fingervisning om att de tänker enbart på det som är mest fördelaktigt för dessa stater. De kristna uttrycken från den världsvida kyrkans sociallära – det gemensamma bästa och solidaritet – står inte högt i kurs bland dessa staters ledarskap.
Om nu våra nationella och globala politiska ledare inte vill agera på ett uppriktigt sätt för att lösa klimatkrisen, är det upp till oss medborgare att visa dem på alla möjliga fredliga sätt, att vi vill att de agerar mer kraftfullt, i Glasgow och därefter. De flesta av oss vet att det inte enkom räcker med små och stora personliga uppoffringar. Snarare behövs det stora strukturella förändringar. Det är inte enskilda länders ekonomier som står på spel; det är mänsklighetens, jordens flora och fauna, rentav skapelsens, framtid som står på spel.
Charles Câmara 2021-10-28
Detta är en opinionstext.