Monsignore Lebrun: fader Hamel en broderskapets förebedjare i Frankrike

Mordet på en historielärare i närheten av hans skola, som ägde rum förra onsdagen i en förort till Paris, fortsätter att väcka starka känslor i Frankrike och driver vissa att kräva att religionerna försvinner från det offentliga rummet. För monsignore Dominique Lebrun, däremot, utgör minnet av mordet på fader Jacques Hamel i juli 2016 en möjlighet att påminna om att tron kan motivera ett radikalt engagemang för broderskap med och respekt för den andre.

Traumat är fortfarande starkt i Frankrike, fem dagar efter mordet på Samuel Paty i närheten av hans skola Conflans-Sainte-Honorine, där han undervisade i historia och geografi. Det senaste islamistiska attentatet väcker den diffusa känslan av osäkerhet som råder i det franska samhället, på grund av såväl de vardagliga spänningarna som de omfattande attentaten som drabbat landet sedan 2012, med attackerna i Toulouse och Montauban, och än mer efter den serie omfattande attacker som genomfördes i Paris 2015.

Mordet på fader Jacques Hamel i hans kyrka Saint-Étienne-du-Rouvray 2016, 12 dagar efter attentatet på la Promenade des Anglais i Nice, följdes av ett sällsynt ögonblick av nationell enighet. De politiska och religiösa fraktionerna lade stridigheterna åt sidan efter mordet på den 80-årig präst, som var känd för sin enkla livsföring och sin kärleksfulla omtanke om alla.

Mötet med Gud förutsätter en omvändelse från det onda

Rouens ärkebiskop, monsignore Dominique Lebrun, betraktar således den aktuella situationen med minnet av det trauma som gav plats för samhörighet och hopp. I söndags, till följd av onsdagskvällens attentat, bjöd han in gudstjänstansvariga till ett möte för fred och samhörighet framför Republikens minnessten som rests nära kyrkan Saint-Étienne-du-Rouvray till minne av den mördade prästen.

”Vreden och rädslan lurar i skolorna efter att ha drabbat gudstjänsten, ordningsmakten och Republikens symboler”, skrev de ansvariga för stiftet Rouen, som ”i sina skolor och gymnasieskolor fortsätter att undervisa om samhörighetens grunder. Här utgör Tio Guds bud grunden. Buden ’Du ska inte tillbe några andra gudar’ och ’Du skall icke dräpa’ går inte att skilja åt. Skulle attentatsmannen och de som göder fanatism ha funnit ljuset i ett genuint möte med Gud? Aldrig, Gud ville inte ha döden, inte heller den ondes. Han vill att mänskligheten omvänder sig från det onda för att finna sin kallelse att älska.”

Han hoppas att det franska samhället också i dag ska ha förstånd att ställa de rätta frågorna och skapa ett förtroendefullt förhållande mellan människor med olika mottaglighet och trosuppfattningar, utan att ge efter för den djävulska frestelsen att frukta och förakta varandra.

”Vi måste verkligen bli medvetna om att de frågor som vi ställts inför är väldigt stora, och att alla måste ställa sig dessa frågor. Det handlar naturligtvis om den allmänna ordningen. Det måste finnas en prevention och bestraffning av otillåtna beteenden. Det finns frågor om politik, om invandring, frågor om internationell politik och således om diplomati, frågor som rör utbildning och andliga och teologiska frågor. Och här tror jag att vi i vårt franska samhälle har kommit till en punkt där vi måste välja. Nu höjs många röster som säger: ”Där ser ni, religionen leder till våld, därför bör den förpassas till den privata sfären”, därför kommer man att vidta åtgärder för en, som man säger, ”förstärkt” laïcité.

Men jag tror att det är tvärtom. Därför att det finns en människa som har dödat i Guds namn och som det inte nödvändigtvis är vansinnig. Och det finns inte bara en människa, det finns personer som säger: ”vi är inte respekterade i vår tro och vår religion”. Vi måste närma oss denna fråga: Vem är den Gud som vi tror på? Jag själv måste kunna redogöra för min tro. Vem är den Gud som jag tror på? Den Gud som inbjuder mig till ett socialt beteende. Påven talar om ”broderskap”, om en social vänskap, som går mycket långt i dialogen med och mottagandet av alla. Hur är detta möjligt när vi har en föreställning om Gud som är annorlunda?

Ni nämner begreppet ”broderskap”. Broderskap är ju en del av den franska republikens devis och det är ytterst närvarande i påven Franciskus undervisning i hans senaste encyklika. Vissa människor likställer broderskap med något litet naivt eller relativistiskt … Hur ska man visa att broderskapet är kopplat till ett slags radikalitet, som involverar hela samhället i något som är mycket starkt, och inte bara en sorts relativism eller något ovidkommande?

I sin encyklika citerar påven devisen ”frihet, jämlikhet och broderskap”, men han relativiserar det litet: jämlikhet och frihet genom broderskap. Och vad kan vi konstatera? Jo, att vi under de senaste 15 åren infört många lagar och regler när det gäller friheten: rörelsefriheten, friheten att välja sitt sätt att leva, sitt yrke, samvetsfriheten, yttrandefriheten … Man har infört liknande lagar om jämlikheten när det gäller skolor, skatter och mäns och kvinnors rättigheter … När det gäller broderskapet – jag har lust att säga ”Gud vare tack” – har vi hittills inte infört några lagar och regler. Därför att här handlar det om en anda. Påven banar väg när han talar om en social vänskap, när han talar om en politisk kärlek. Vad talar han om? Han talar om människans hjärta. Det handlar om något som rör varat i dess globalitet, utifrån dess hjärta, för att det på ett särskilt sätt ska kunna göra sig gällande med sin intelligens, sin vilja och sina handlingar.

Man minns att det efter mordet på fader Jacques Hamel infann sig en särskild nationell enighet i Frankrike, något väldigt starkt som kunde överbrygga den religiösa och politiska splittringen. Är det så att man i dag skulle kunna betrakta fader Hamel som en förebedjare? Kan man vända sig till honom när det gäller den fredliga samexistensen i Frankrike?

Jo, jag tror att fader Hamel bör kunna bistå oss Däruppe … Man bör kunna be honom att bidra till den fredliga samexistens, den sociala vänskap som påven talar om. Och jag har på ett särskilt sätt blivit angenämt överraskad, kanske på grund av jag fortfarande saknade tilltro till mina vänner från andra religioner. När jag föreslog dem att vi skulle samlas framför minnesstenen för fader Jacques Hamel, sade jag för mig själv att ”jag kanske överdrev litet grand. Kanske borde vi gå till en mer neutral plats, till universitetet eller någon annan symbolisk plats, som är mer neutral”. Men de accepterade omedelbart att komma och jag tog det som ett tecken på att fader Hamel verkligen visar oss den rätta vägen.”

Cyprien Viet/Vatican News 2020-10-21

Detta är en översättning av en intervju från Vatican News franska avdelning.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Mordet på en historielärare i närheten av hans skola, som ägde rum förra onsdagen i en förort till Paris, fortsätter att väcka starka känslor i Frankrike och driver vissa att kräva att religionerna försvinner från det offentliga rummet. För monsignore Dominique Lebrun, däremot, utgör minnet av mordet på fader Jacques Hamel i juli 2016 en möjlighet att påminna om att tron kan motivera ett radikalt engagemang för broderskap med och respekt för den andre.

Traumat är fortfarande starkt i Frankrike, fem dagar efter mordet på Samuel Paty i närheten av hans skola Conflans-Sainte-Honorine, där han undervisade i historia och geografi. Det senaste islamistiska attentatet väcker den diffusa känslan av osäkerhet som råder i det franska samhället, på grund av såväl de vardagliga spänningarna som de omfattande attentaten som drabbat landet sedan 2012, med attackerna i Toulouse och Montauban, och än mer efter den serie omfattande attacker som genomfördes i Paris 2015.

Mordet på fader Jacques Hamel i hans kyrka Saint-Étienne-du-Rouvray 2016, 12 dagar efter attentatet på la Promenade des Anglais i Nice, följdes av ett sällsynt ögonblick av nationell enighet. De politiska och religiösa fraktionerna lade stridigheterna åt sidan efter mordet på den 80-årig präst, som var känd för sin enkla livsföring och sin kärleksfulla omtanke om alla.

Mötet med Gud förutsätter en omvändelse från det onda

Rouens ärkebiskop, monsignore Dominique Lebrun, betraktar således den aktuella situationen med minnet av det trauma som gav plats för samhörighet och hopp. I söndags, till följd av onsdagskvällens attentat, bjöd han in gudstjänstansvariga till ett möte för fred och samhörighet framför Republikens minnessten som rests nära kyrkan Saint-Étienne-du-Rouvray till minne av den mördade prästen.

”Vreden och rädslan lurar i skolorna efter att ha drabbat gudstjänsten, ordningsmakten och Republikens symboler”, skrev de ansvariga för stiftet Rouen, som ”i sina skolor och gymnasieskolor fortsätter att undervisa om samhörighetens grunder. Här utgör Tio Guds bud grunden. Buden ’Du ska inte tillbe några andra gudar’ och ’Du skall icke dräpa’ går inte att skilja åt. Skulle attentatsmannen och de som göder fanatism ha funnit ljuset i ett genuint möte med Gud? Aldrig, Gud ville inte ha döden, inte heller den ondes. Han vill att mänskligheten omvänder sig från det onda för att finna sin kallelse att älska.”

Han hoppas att det franska samhället också i dag ska ha förstånd att ställa de rätta frågorna och skapa ett förtroendefullt förhållande mellan människor med olika mottaglighet och trosuppfattningar, utan att ge efter för den djävulska frestelsen att frukta och förakta varandra.

”Vi måste verkligen bli medvetna om att de frågor som vi ställts inför är väldigt stora, och att alla måste ställa sig dessa frågor. Det handlar naturligtvis om den allmänna ordningen. Det måste finnas en prevention och bestraffning av otillåtna beteenden. Det finns frågor om politik, om invandring, frågor om internationell politik och således om diplomati, frågor som rör utbildning och andliga och teologiska frågor. Och här tror jag att vi i vårt franska samhälle har kommit till en punkt där vi måste välja. Nu höjs många röster som säger: ”Där ser ni, religionen leder till våld, därför bör den förpassas till den privata sfären”, därför kommer man att vidta åtgärder för en, som man säger, ”förstärkt” laïcité.

Men jag tror att det är tvärtom. Därför att det finns en människa som har dödat i Guds namn och som det inte nödvändigtvis är vansinnig. Och det finns inte bara en människa, det finns personer som säger: ”vi är inte respekterade i vår tro och vår religion”. Vi måste närma oss denna fråga: Vem är den Gud som vi tror på? Jag själv måste kunna redogöra för min tro. Vem är den Gud som jag tror på? Den Gud som inbjuder mig till ett socialt beteende. Påven talar om ”broderskap”, om en social vänskap, som går mycket långt i dialogen med och mottagandet av alla. Hur är detta möjligt när vi har en föreställning om Gud som är annorlunda?

Ni nämner begreppet ”broderskap”. Broderskap är ju en del av den franska republikens devis och det är ytterst närvarande i påven Franciskus undervisning i hans senaste encyklika. Vissa människor likställer broderskap med något litet naivt eller relativistiskt … Hur ska man visa att broderskapet är kopplat till ett slags radikalitet, som involverar hela samhället i något som är mycket starkt, och inte bara en sorts relativism eller något ovidkommande?

I sin encyklika citerar påven devisen ”frihet, jämlikhet och broderskap”, men han relativiserar det litet: jämlikhet och frihet genom broderskap. Och vad kan vi konstatera? Jo, att vi under de senaste 15 åren infört många lagar och regler när det gäller friheten: rörelsefriheten, friheten att välja sitt sätt att leva, sitt yrke, samvetsfriheten, yttrandefriheten … Man har infört liknande lagar om jämlikheten när det gäller skolor, skatter och mäns och kvinnors rättigheter … När det gäller broderskapet – jag har lust att säga ”Gud vare tack” – har vi hittills inte infört några lagar och regler. Därför att här handlar det om en anda. Påven banar väg när han talar om en social vänskap, när han talar om en politisk kärlek. Vad talar han om? Han talar om människans hjärta. Det handlar om något som rör varat i dess globalitet, utifrån dess hjärta, för att det på ett särskilt sätt ska kunna göra sig gällande med sin intelligens, sin vilja och sina handlingar.

Man minns att det efter mordet på fader Jacques Hamel infann sig en särskild nationell enighet i Frankrike, något väldigt starkt som kunde överbrygga den religiösa och politiska splittringen. Är det så att man i dag skulle kunna betrakta fader Hamel som en förebedjare? Kan man vända sig till honom när det gäller den fredliga samexistensen i Frankrike?

Jo, jag tror att fader Hamel bör kunna bistå oss Däruppe … Man bör kunna be honom att bidra till den fredliga samexistens, den sociala vänskap som påven talar om. Och jag har på ett särskilt sätt blivit angenämt överraskad, kanske på grund av jag fortfarande saknade tilltro till mina vänner från andra religioner. När jag föreslog dem att vi skulle samlas framför minnesstenen för fader Jacques Hamel, sade jag för mig själv att ”jag kanske överdrev litet grand. Kanske borde vi gå till en mer neutral plats, till universitetet eller någon annan symbolisk plats, som är mer neutral”. Men de accepterade omedelbart att komma och jag tog det som ett tecken på att fader Hamel verkligen visar oss den rätta vägen.”

Cyprien Viet/Vatican News 2020-10-21

Detta är en översättning av en intervju från Vatican News franska avdelning.