Påven Franciskus har den 16 juli offentliggjort en skrivelse av karaktären motu proprio (latin: av egen impuls) med titeln Traditionis custodes (”Traditionens väktare”). Däri stadfäster påven normer som ska gälla för bruket av den romerska liturgin före reformen år 1970. Det gäller alltså användandet av mässboken från 1962 som har många namn i folkmun: den gamla mässan, den tridentinska riten, den förkonciliära mässan, den latinska mässan. Liturgi firad utifrån mässboken av påven Johannes XXIII, Missale Romanum från 1962, torde vara den mest passande benämningen.
Huvudbudskapet är att den lokale biskopen ges auktoritet att avgöra om och på vilket sätt 1962 års mässa kan firas i vår tid. Tidigare kunde kyrkoherden i församlingen avgöra detta. Därmed begränsas i praktiken möjligheten att fira denna typ av mässa. För det andra slår påven fast att de grupper som gärna firar 1962 års mässa inte bör utesluta legitimiteten i den liturgiska reformen (som grundlades under 1900-talets första hälft och som genomfördes fullt ut på 1960-talet), Andra Vatikankonciliet samt det påvliga läroämbetet. Påven Franciskus motivering till denna åtgärd är att stärka enheten i kyrkan och motverka de splittrande tendenser som finns.
Efter att ha inhämtat råd från katolska biskopar över hela världen har påven Franciskus bestämt att ändra de normer som gäller mässboken från 1962, vars bruk påven emeritus Benedictus XVI öppnade upp för med beteckningen ”den extraordinarie romerska riten” för 14 år sedan. Utöver sitt motu proprio Traditionis custodes har påven Franciskus också bifogat ett brev i vilket han motiverar sitt ställningstagande.
Ansvaret för att reglera firandet enligt den förkonciliära riten återgår nu till biskopen, som leder det liturgiska livet i stiftet: ”det är hans exklusiva befogenhet att auktorisera användandet av Missale Romanum 1962 i stiftet, när han följer Apostoliska stolens riktlinjer”. Biskopen bör förvissa sig om att de grupper som redan firar med den gamla mässboken ”inte utesluter giltigheten och legitimiteten i liturgireformen, Andra Vatikankonciliets samt det påvliga läroämbetets normer”.
Mässan enligt den gamla riten ska inte längre firas i församlingskyrkor; biskopen ska avgöra i vilken kyrka och på vilka dagar gudstjänsterna av detta slag kan komma ifråga. Läsningarna ska vara ”på folkspråket” och utgå från de översättningar som har godkänts av respektive biskopskonferens. Celebranten som förrättar mässan ska vara en präst som biskopen har delegerat uppgiften till. Biskopen är dessutom ansvarig för att verifiera huruvida det är lämpligt eller inte att bevara firande enligt det gamla missalet, genom att pröva ”den effektiva nyttan för andlig växt”. Faktum är att det är nödvändigt att den tjänstgörande prästen inte bara bemödar sig om ett värdigt gudstjänstfirande utan också visar pastoral och andlig omsorg om de troende. Biskopen ”ska värna om att inte bevilja skapandet av nya grupper”.
De präster som kommer att vigas efter offentliggörandet av påvens skrivelse Traditionis custodes, den 16 juli 2021, och som skulle vilja använda den förkonciliära mässboken ”bör rikta en formell ansökan till stiftsbiskopen, som i sin tur rådslår med Apostoliska stolen innan tillståndet beviljas.” De redan vigda prästerna som firar denna mässa däremot bör be om tillstånd hos stiftsbiskopen för att kunna fortsätta med att använda mässboken från 1962.
I följebrevet till dokumentet förklarar påven Franciskus att de eftergifter som hans föregångare påven emeritus Benedictus XVI gjorde för möjligheten att fira med det gamla missalet, framför allt motiverades av ”en önskan att främja ett helande av den splittring som rörelsen ledd av ärkebiskop Lefebvre hade orsakat.” Den begäran som då riktades till biskoparna att generöst ta emot ”den rättmätiga strävan” hos de troende som bad om att denna mässbok skulle användas, ”hade således en kyrklig grund i att återskapa enheten i kyrkan”. Denna befogenhet, iakttar Franciskus, ”tolkades av många inom kyrkan som en möjlighet att fritt använda Missale Romanum som utfärdats av den helige påven Pius V, vilket möjliggjorde ett användande av denna parallellt till Missale Romanum som utfärdats av den helige påven Paulus VI”.
Påven Franciskus erinrar sig att det beslut som Benedictus XVI tog genom sitt motu proprio med titeln Summorum Pontificum (2007) var grundat i ”övertygelsen att denna åtgärd inte skapar tveksamhet kring ett av de viktiga besluten från Andra Vatikankonciliet och därmed undergräver dess auktoritet”. För 14 år sedan bedömde påven Benedictus XVI att fruktan för splittring mellan olika grupper i församlingarna var obefogad, eftersom, som han skrev: ”de båda formerna för användande av den romerska riten kan berika varandra ömsesidigt”.
Men den enkätundersökning bland biskopar som nyligen genomförts på initiativ av troskongregationen visar på, skriver Franciskus, ”en situation som gör mig ledsen och bekymrad, och som ger mig bekräftelse i nödvändigheten att intervenera”. Längtan efter enhet har ”allvarligt ringaktats” och de storsint erbjudna eftergifterna har utnyttjats ”för att öka distansen, förhärda skillnaderna, skapa motsatsförhållanden som sårar kyrkan och hindrar hennes väg, och utsätter henne för risken för splittring”.
Red. 2021-07-18
Detta är ett referat av en nyhetstext i Vatican News spanska redaktionen.
Texten i engelsk översättning av Påven Franciskus motu proprio ”Traditionis custodes. On the Use of the Roman Liturgy Prior to the Reform of 1970″ finns här
Läs även artikel av Per Beskow i Signum nr 6/2007, ”Den tridentinska riten i historiskt perspektiv”, via länken här