av MIKAELA LUTHMAN
I palliativ vård vill man täcka en människas hela behov: medicinska, psykologiska, sociala, och existentiella (andliga). Detta är i linje med Troskongregationens brev Samaritanus bonus, av den 22 september 2020, om vården av personer i kritisk och terminal sjukdom.
Dokumentet tar fasta på det goda i den moderna sjukvårdens ”remarkabla” framsteg, och ser i den möjligheter att underlätta varje människas goda liv och värdighet. Men man understryker också riskerna att vård av sjuka och döende reduceras till teknik, det som i det palliativa förhållningssättet benämns den medicinska aspekten. De andra delarna av vården, både i akutsjukvård, vård av kroniskt sjuka och vård i livets slut, får inte bli mindre viktiga.
Människan är av naturen sårbar, och har behov av medmänniskors vård. Denna sårbarhet är grunden för medicinsk etik, vars främsta maximer är att främja livet och att undvika skada – av Jesus sammanfattat i den gyllene regeln ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matt 7:12). Läkarens första uppgift är att skydda livet, även när utsikten till bot är mänskligt att döma obefintlig.
Omvårdnad och läkekonst bygger på vetenskap, men är också just konst, therapeutic art med dokumentets ord, och innebär en nära relation mellan patient, sjukvårdspersonal, familj, församling och samhälle. En sjukvård som vårdar och skyddar livet, in i det sista, lever verkligen upp till att ha vårdat ”någon av dessa minsta” (Matt 25:40). Annorlunda uttryckt: hur vården av hopplöst sjuka, lidande människor är utformad i ett samhälle säger mycket om det samhället som helhet.
Detta är bakgrunden. Dokumentets första del belyser de pastorala aspekterna av lidande, sjukdom och död. Så följer en genomgång av faktorer som hindrar oss att se varje människas inneboende värde, även i livets slut. Att önska någon ”en värdig död” kan lura oss att enbart se till yttre faktorer som välmående och möjlighet att njuta av livet, och glömma existensens djupa andliga värden.
Må sämre i kroppen men bättre i själen
Många av oss som är verksamma i palliativ vård kliniskt delar erfarenheten att en människa i livets slutskede ofta växer i andlig mening, att många i livets slut kan – till synes paradoxalt – må sämre i kroppen men bättre i själen. Att känna medlidande med svårt sjuka är naturligt för de allra flesta, men medlidandet får inte fresta till snabba lösningar som att en omedelbar död skulle vara det mest barmhärtiga. Den sanna barmhärtigheten består ju i att vårda och lindra livets sista tid! Och den utbredda individualismen beskrivs som en stor fara.
Rädslan att vara beroende av andra och känslan att ligga andra till last, är det vanligaste skälet att begära eutanasi eller assisterat suicid. I denna del av dokumentet väcker hos mig särskilt påven Franciskus ord om en ”slit- och slängkultur” där de allra svagaste kan bli bortvalda i jakten på kostnadseffektivitet, stark oro. Det är ett oerhört skrämmande men inte omöjligt perspektiv. Vården av funktionshindrade, kroniskt sjuka, dementa kostar pengar.
Fördömande av dödshjälp
Den allra största delen av brevet Samaritanus bonus handlar om eutanasi och assisterat självmord, ur kristet etiskt perspektiv likställda begrepp. Att dokumentet starkt fördömer dödshjälp, förklarar det vara ”ett brott mot mänskligt liv” och ”en allvarlig kränkning av Guds lag” är inte förvånande. Kanske något mer oväntat är hur Troskongregationen behandlar frågor om avbrytande av livsuppehållande vård, ”det moraliska påbudet att avbryta aggressiv medicinsk behandling”.
Man varnar för att dokument om livsuppehållande behandling, särskilt i samhällen där dödshjälp är tillåtet, kan tolkas alltför liberalt och betyda att behandling som kunde rädda liv inte påbörjas, även när patienten inte befinner sig i ett terminalt skede, som en utvidgning av dödshjälpspraxis.
Kommentarer
Ur mitt kliniskt praktiska perspektiv förstår jag oron. Jag tror dock att risken för missbruk är mindre än Troskongregationen befarar. Jag menar tvärtom att ett tydligt uttalat ställningstagande att inte påbörja till exempel hjärt- och lungräddning hos en patient med spridd cancer i sent skede är ett självklart medicinskt beslut när det inte finns någon möjlighet att rädda livet på den sjuke, och ett tecken på äkta barmhärtighet.
Jag instämmer också i Troskongregationens ståndpunkt att en terminalt sjuk människa ska få dö lugnt, omgiven av kärleksfulla medmänniskor, och att de sjukas sakrament för den troende är ett bättre alternativ än försök till återupplivning. Problemen som lyfts fram i dokumentet är när beslut om att avstå från hjärt- och lungräddning eller andra livsuppehållande åtgärder används felaktigt, för tidigt. En risk som ökar när respekten för livet hos de svårast sjuka minskar i samhället, det vill säga när dödshjälp legaliseras. Det är ett exempel på det så kallade sluttande planet. Har man väl öppnat för att avsluta andra människors liv är steget så mycket mindre att trampa vidare på den vägen.
Mycket glädjande tycker jag är det starka fördömandet av ”aggressiv medicinsk behandling”. Jag menar att det i modern sjukvård är ett större problem att gamla, svårt sjuka, trötta människor utsätts för utredningar, undersökningar och behandlingar som inte gagnar utan i många fall tvärtom är till skada än de relativt få som verkligen önskar hjälp att avsluta livet. Det tydliga ställningstagandet från Troskongregationen tror jag kan vara till stor hjälp i svåra beslut i vården av personer i kritisk och terminal sjukdom.
Mikaela Luthman 2020-10-05
Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den engelska versionen av Samaritanus bonus finns att läsa via länken här