av HEINZ WERNER WESSLER
Omkring 100 indiska pilgrimer viftar med plakat och kräver att mässan fortsättningsvis ska firas med prästen vid altaret vänd mot församlingen snarare än österut, det vill säga med ryggen mot församlingen. Manifestationen skedde vid den påvliga audiensen på Petersplatsen i Rom den 5 oktober.
Säkert svårt för utomstående att förstå, men frågan om att fira mässan ad orientem (mot öster) eller versus populum (vänd mot folket) har blivit en nyckelfråga för syro-malabariska kristna. Det handlar inte om den ”gamla mässan”, vars användning påven Franciskus nyligen har begränsat genom skrivelsen Traditiones custodes. Det handlar snarare om frågan om hur ”kaldeisk” den syro-malabariska kyrkan får vara.
Syro-malabariska kyrkan är en kyrka i sin egen rätt (ecclesia sui iuris) inom den universella katolska kyrkan med för närvarande cirka 4,2 miljoner medlemmar i 35 stift. Ursprungligen hemmahörande i södra Indien och främst i Kerala, spårar den, liksom flera andra kyrkor i södra Indien, sina rötter till den helige aposteln Thomas (Didymus), som reste via Edessa i Syrien, över Indus till södra Indien, och blev martyr. Troligen dog han i området där nu staden Chennai ligger.
Efter Vasco da Gamas upptäckt av den direkta sjövägen till södra Indien av 1498 monopoliserade Portugal handeln över Arabiska havet med sina beväpnade krigsfartyg. Samtidigt hade det portugisiska kungariket också engagerat sig gentemot påvens för missionsarbete, och även skaffat sig rätten att säga sitt om utnämningen av biskopar i missionsområdena. På den tiden fanns det i Indien inte bara hedningar som kunde bli kristna, utan redan inhemska kristna med en gammal kyrklig hierarki – nämligen den östsyriska (ibland kallad ”nestorianska”) kyrkan som var underordnad katolikatet Seleucia-Ctesiphon, med patriarkens säte i Mosul (Irak). Dagens assyriska kyrka ser sig själv i denna anrika tradition.
Med konciliet i Trento (1545–1563) ökade trycket att latinisera de infödda kristna. En gammal orientalisk kyrka skulle förvandlas till en rent latinsk kyrka. Den snabbt inrättade inkvisitionsdomstolen i Goa försökte krossa hierarkin hos de förment kätterska orientaliska kristna. År 1599 tillkännagav den så kallade synoden i Diamper föreningen av den östsyriska kyrkans förening med den katolska kyrkan.
På 1900-talet deltog de syro-malabariska biskoparna i Andra Vatikankonciliet och introducerade, liksom alla andra katolska kyrkor, den folkliga gudstjänsten tillsammans med firandet versus populum. Men det fanns också grupper som började experimentera med att återinföra gamla former av östsyrisk gudstjänst i den katolska liturgin, något som till och med uppmuntrades i Rom, särskilt under Johannes Paulus II och Joseph Ratzinger som prefekt av troskongregationen.
Den mest synliga delen av denna ”kaldéisering” är firandet av förvandlingen ad orientem. Efter mycket fram och tillbaka hade biskopssynoden i den Syro-malabariska kyrkan kommit överens om en kompromiss i augusti 2021: Enligt den nu godkända mässordningen ska de eukaristiska bönerna bes versus populum, men det förvandlingen och upphöjelsen av gåvorna sker ad orientem.
Motståndet mot dessa av påven Franciskus i ett brev av den 3 juli 2021 uttryckta liturgiska krav (kritiskt kallad ”synodalmässan”) blev särskilt starkt i ärkestiftet Ernakulam-Angamali, kyrkans största stift. Eftersom ärkebiskop Antony Kariyil hade vägrat att tvinga sina präster att tillämpa den nya gudstjänstförordningen, lät Vatikanen ersätta honom med den nye ärkebiskopen Andrews Thazhath den 30 juli i år. Den 1 oktober, framför hans bostad, brände en demonstration av katolska lekmän kopior av hans brev till prästerna i hans stift, vilket försökte förklara situationen, men gjorde den nya mässan (”synodalmässan”) obligatorisk. Talespersonen för ”Ärkestiftsrörelsen för öppenhet”, Riju Kanjookkaran, gjorde klart att ingen präst i stiftet är redo att införa ”Synodalsmässan”. Ärkebiskopen står under polisskydd.
Hur ska denna långvariga tvist, som nu har brutit ut framför ögonen på en huvudskakande allmänhet, lösas? Läget är komplicerat och behöver utan tvivel särskilt stöd av den helige Ande. Fyrahundra år av latiniseringstryck – och plötsligt vill Rom och biskoparna återuppliva den i stort sett döda traditionen. Kyrkfolket vill dock inte bli ”kaldéiserade” uppifrån och hänvisar till arvet från Andra Vatikankonciliet.
Heinz Werner Wessler 2022-10-12
Detta är en opinionstext.