av HELENA BODIN
Östen Sjöstrands Samlade dikter, utgivna på Sadura förlag med förord av Oscar Nilsson Tornborg, uppmärksammades söndagen 4 september mycket positivt av Magnus Eriksson, litteraturkritiker på Svenska Dagbladet [läs här]. Han beskriver Sjöstrand som en av det svenska 1900-talets främsta poeter, men också som en av de förbisedda.
Magnus Eriksson tar upp vad man kan kalla en mystik erfarenhet hos Sjöstrand, det vill säga upplevelsen av det gudomliga. I dikterna finns en frambesvuren tystnad, menar han, samtidigt som rörelsen inåt också svarar mot en öppning mot den omgivande världen.
Jag instämmer gärna! För den som vill läsa mer av Östen Sjöstrand än dikterna kan också essän ”Poesi och mystik” ur samlingen Ande och verklighet (1954) rekommenderas. Där tar Sjöstrand upp det problem som han under några år i början av 1950-talet upplevde så förlamande starkt: att mystiken söker sig bort från orden, medan poesin måste gynna orden.
Det var efter en tidig språk- och troskris som Sjöstrand kom till den katolska kyrkan. I och med att han sedan konverterade 1953 blev hans diktning gärna förknippad med en katolsk intellektuell och lyrisk tradition. Men författarskapet visar också hans djupa kunskaper om tidigkristna och bysantinska, ortodoxt kristna traditioner, för att inte tala om hans omfattande intresse för samtidens aktuella konstmusik liksom för naturvetenskapens senaste landvinningar.
Flera dikter utvecklas till stort anlagda världs- och kulturhistoriska exposéer, till exempel ”Brinnande alfabet” och ”Den enda stunden”, båda ur I vattumannens tecken (1967). Där är den heliga Visheten, Hagia Sofia, ofta påtagligt närvarande – inte bara före världens skapelse och i kärnfysiken utan också i den ständiga möjligheten att trotsa ”det uppgjorda mönstret” och att säga ”Nej / till träldomens ande”.
Till mina favoriter hör två av Sjöstrands dikter med den gemensamma rubriken ”Om bildning”, ur Hemlöshet och hem (1958). ”Försmår du en kunskap som ger dig en tydligare gåta!”, heter det i den första, och i det här avseendet lever Sjöstrands dikter som de lär. För läsaren är det ett äventyr att försöka motsvara författarens beläsenhet och associationsrikedom i de många dolda hänvisningarna och citaten. Just här verkar det vara Vilhelm Ekelund som har fått hjälpa till med den bakomliggande tanken: ”Mystik är tydlighet, är gåta. Det oklara är ingen gåta.” I den andra dikten liknas bildningen vid andningen och blodomloppet, samtidigt som den beskrivs som ett igenkännande. Bildning är ”upptäcka sitt eget modersmål / hos andra, eller att lära av ett främmande språk / gömt i ens eget”, skriver Sjöstrand. Den kunskap som behövs finns på så vis redan helt nära till hands, nära som ens andning eller det egna språket, igenkänt hos andra.
När nu Östen Sjöstrands samlade dikter igen finns enkelt tillgängliga väntar nya upptäckter och igenkännanden – av den mystika tystnaden men också av de språk och kunskaper som inom poesin sätter den i relief och får den att framträda.
Helena Bodin 2016-09-05