Överraskande existentiellt

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör KARIN RUBENSON

Det är nästan tio år sedan deckarförfattaren Åsa Larsson senast släppte en bok om toppjuristen Rebecka Martinsson, som lämnade sin karriär i Stockholm till förmån för ett jämförelsevis prestigelöst åklagarjobb i Kiruna. Men nu låg den där i bokhandeln, en ny Åsa Larsson-deckare. Jag läser Fädernas missgärningar samtidigt som kyrkovalet dominerar åtminstone det svenskkyrkliga nyhetsflödet och man kanske vågar börja hoppas på ett liv efter pandemin. När jag inte släpper boksidorna med blicken kan jag fly från verkligheten – eller är jag kanske närmare den än vanligt?

I perioden mellan den förra boken om Rebecka Martinsson och nu har Larsson i stället gjort succé som barnboksförfattare. Tillsammans med Ingela Korsell och Henrik Jonsson står hon bakom Pax-serien, tio skräckböcker för barn i mellanstadieålder. I Pax-serien byggs spänningen snarare upp med hjälp av magiska inslag än med hjälp av brott, men inte heller i barnböckerna väjer Larsson för det mörka i mänskligt liv.

Genom det magiska uttrycks i Pax-serien något av det som Larsson i Kiruna-deckarna snarare uttrycker genom religiösa referenser: behovet av att sätta in ondskan i ett större sammanhang. I Pax-böckerna följer läsaren Viggo och Alrik, två bröder som familje­hemsplacerats i den idylliska småstaden Mariefred. Redan från början byggs spänningen upp mellan innanför och utanför, mellan det mysiga familjelivet i Mariefred och bakgrunden till varför bröderna är familjehemsplacerade.

Åsa Larsson skriver om brott, försvinnanden och mord. Dessutom handlar deckarna om ensamhet, familjeliv, stress och tristess om vartannat. Tillvaron ställs gång på gång på sin spets och inte främst genom dödsfallen utan genom de berättelser som kommer fram i anslutning till dem. Larssons deckare synliggör djupen i tillvaron genom de återkommande referenserna till bibeltexter, till någon karaktärs egen tveksamma, men dock ständigt närvarande, gudsrelation eller till en lokal församling.

I Pax-serien förekommer färre mord, även om böckerna rymmer ovanligt obehagliga dödsfall för att vara barnböcker. I och med användningen av magiska inslag blir dock frågorna om liv, död och hopp minst lika närvarande här som i deckarna. I kampen mellan ont och gott måste Viggo och Alrik utveckla sina egna magiska krafter för att kunna skydda Mariefred och i förlängningen hela världen mot onda krafter. Samtidigt pågår deras vardag, med en ny skola, där de genast blir stämplade som problembarn, eftersom de blivit placerade i familjehem. Även Viggos och Alriks olika förhållningssätt till sin mammas alkoholism och oförmåga att ta hand om dem speglas i de mer dramatiska delarna av berättelsen, där de kämpar mot maran, mylingen eller gasten.

Varken bästsäljande deckare eller bästsäljande barnboksserier brukar lyftas fram när man ska diskutera ”existentiella frågor” med hjälp av skönlitteratur. Efter att ha sträckläst Fädernas missgärningar och återigen inlett ett undervisningspass om barn och liturgi med att läsa högt ur en av Pax-böckerna undrar jag faktiskt varför.

Karin Rubenson är teol.dr vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Ur Signum nr 7/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör KARIN RUBENSON

Det är nästan tio år sedan deckarförfattaren Åsa Larsson senast släppte en bok om toppjuristen Rebecka Martinsson, som lämnade sin karriär i Stockholm till förmån för ett jämförelsevis prestigelöst åklagarjobb i Kiruna. Men nu låg den där i bokhandeln, en ny Åsa Larsson-deckare. Jag läser Fädernas missgärningar samtidigt som kyrkovalet dominerar åtminstone det svenskkyrkliga nyhetsflödet och man kanske vågar börja hoppas på ett liv efter pandemin. När jag inte släpper boksidorna med blicken kan jag fly från verkligheten – eller är jag kanske närmare den än vanligt?

I perioden mellan den förra boken om Rebecka Martinsson och nu har Larsson i stället gjort succé som barnboksförfattare. Tillsammans med Ingela Korsell och Henrik Jonsson står hon bakom Pax-serien, tio skräckböcker för barn i mellanstadieålder. I Pax-serien byggs spänningen snarare upp med hjälp av magiska inslag än med hjälp av brott, men inte heller i barnböckerna väjer Larsson för det mörka i mänskligt liv.

Genom det magiska uttrycks i Pax-serien något av det som Larsson i Kiruna-deckarna snarare uttrycker genom religiösa referenser: behovet av att sätta in ondskan i ett större sammanhang. I Pax-böckerna följer läsaren Viggo och Alrik, två bröder som familje­hemsplacerats i den idylliska småstaden Mariefred. Redan från början byggs spänningen upp mellan innanför och utanför, mellan det mysiga familjelivet i Mariefred och bakgrunden till varför bröderna är familjehemsplacerade.

Åsa Larsson skriver om brott, försvinnanden och mord. Dessutom handlar deckarna om ensamhet, familjeliv, stress och tristess om vartannat. Tillvaron ställs gång på gång på sin spets och inte främst genom dödsfallen utan genom de berättelser som kommer fram i anslutning till dem. Larssons deckare synliggör djupen i tillvaron genom de återkommande referenserna till bibeltexter, till någon karaktärs egen tveksamma, men dock ständigt närvarande, gudsrelation eller till en lokal församling.

I Pax-serien förekommer färre mord, även om böckerna rymmer ovanligt obehagliga dödsfall för att vara barnböcker. I och med användningen av magiska inslag blir dock frågorna om liv, död och hopp minst lika närvarande här som i deckarna. I kampen mellan ont och gott måste Viggo och Alrik utveckla sina egna magiska krafter för att kunna skydda Mariefred och i förlängningen hela världen mot onda krafter. Samtidigt pågår deras vardag, med en ny skola, där de genast blir stämplade som problembarn, eftersom de blivit placerade i familjehem. Även Viggos och Alriks olika förhållningssätt till sin mammas alkoholism och oförmåga att ta hand om dem speglas i de mer dramatiska delarna av berättelsen, där de kämpar mot maran, mylingen eller gasten.

Varken bästsäljande deckare eller bästsäljande barnboksserier brukar lyftas fram när man ska diskutera ”existentiella frågor” med hjälp av skönlitteratur. Efter att ha sträckläst Fädernas missgärningar och återigen inlett ett undervisningspass om barn och liturgi med att läsa högt ur en av Pax-böckerna undrar jag faktiskt varför.

Karin Rubenson är teol.dr vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Ur Signum nr 7/2021.