Påven talade i klartext om Afrikas problem

Påven sträckte fram armarna och stötte upp porten till katedralen en Bangui: den ”heliga porten” är öppnad. Med sin kanske största kroppsliga ansträngning under sitt pontifikat öppnade han på söndagen i Centralafrikanska republiken ”Barmhärtighetens heliga år” i den katolska kyrkan. I detta ögonblick blev den av våld och död präglade huvudstaden i en Failed State till ”världens andliga huvudstad”, som påven uttryckte det. Med denna öppning i förväg av det instundande heliga året, som först den 8 december tar sin början, visade Franciskus hur han föreställer sig en kyrka som sträcker sig utöver alla gränser.

Öppnandet av det Heliga året i en av de fattigaste och politiskt mest osäkra staterna i världen var väl den mest symboliska gesten under påven Franciskus första Afrikaresa, som fört honom till Kenya och Uganda. Besöket i Bangui, som låg påven närmast om hjärtat, på grund av det spända säkerhetsläget, var osäkert in i det sista. ”Ta mig till Bangui, om det så skall ske med fallskärm” gav han i uppdrag åt piloten före resan. Påvens centrala budskap för Afrika var: ”Det finns negativt inflytande från Väst, en ’ideologisk kolonisation’, men det viktigaste är att människorna själva arbetar för ett fredligt, rättfärdigt och socialt samhälle och kommer tillrätta med inhemska missförhållanden.”

Detta klargjorde påven när han tala om familjen. I Kenya kritiserade han könsstympningen och det patriarkaliska samhällsskicket. I detta sammanhang var det betecknande att han lät offentliggöra hälsningsanförandet av övergångspresidenten i Centralafrikanska republiken, Catherine Samba-Panza, genom Vatikanens pressbyrå. Hennes ord tilltalade påven särskilt därför att hon inte pekade finger åt andra, utan betonade sitt eget ansvar, enligt pressekreteraren Federico Lombardi.

Om temat aids talade påven knappast alls och berörde inte kondomfrågan. Ett centralt tema under resan var däremot dialogen med islam och ekumeniken. Den scen som gjorde det största intrycket ägde rum i katedralen i Bangui. Här i landet, där muslimer och kristna dödar varandra, räckte han handen som fredshälsning till imamen i den största moskén, samt till företrädare för de evangeliska kyrkorna.

En stark symbolhandling var besöket i huvudmoskén i Bangui, det andra moskébesöket under hans pontifikat. I Uganda besökte påven inte bara helgedomen med de katolska martyrerna utan även den med de anglikanska. Anmärkningsvärt var också mötet den högste representanten för muslimerna i Kenya, ett land som lider särskilt svårt av islamistisk terror. Denne mötte påven med ett citat av den katolske teologen Hans Küng.

Även Franciskus företrädare, S:t Johannes Paulus II och Benedictus XVI, brännmärkte under sina besök i Afrika miljöförstöringen och den hänsynslösa exploateringen av naturtillgångarna. Franciskus är emellertid den förste påve som gjort denna fråga till en central angelägenhet under sin resa på denna kontinent. Detta gjorde han inte bara i sitt tal inför sätet för Förenta Nationernas miljöprogram, utan tog även upp ämnet i sitt hälsningsanförande i den Centralafrikanska republiken.

Under resan till Kenya och Uganda besöktes två länder, vars statsöverhuvuden visserligen är demokratiskt valda, men styr sina länder som om de vore godsherrar. Franciskus manade båda staterna att införa mera transparens och rättskaffenhet och krävde en politik som inte lämnar någon utanför. I jämförelse med sin föregångare Benedictus XVI formulerade han sig dock mera försiktigt.

Ett ytterligare ledmotiv var även i Afrika insatser för de fattiga. Genom sitt besök i slumområdet Kangemi i Nairobi besökte han för tredje gången ett liknande område som de i Rio de Janeiro och Asuncion. Men han höll inte så grundläggande tal vid besöken där som han gjorde här. Chefen för Vatikanens pressbyrå profeterade att talet torde komma att ingå i den katolska socialläran.

Kathpress 2015-12-01