CHARLOTTA LEVAY
Nyligen hörde jag en predikan där prästen talade om att vi ska tänka på Herrens återkomst, så att vi är redo att ta emot honom när han kommer. Det är klassiskt kristet tema, men här gavs det en ny, mer psykologisk tolkning. För att ta emot någon måste man vara hemma, förklarade prästen, och ofta är vi nutidsmänniskor inte hemma i oss själva. Vi är inte närvarande i nuet, där Gud finns, utan har huvudet fullt av trassliga tankar om sådant som har hänt eller ska hända.
Jag har inga problem att se prästens poäng. Iakttagelsen är träffande, och säkert ville han hålla en predikan som verkligen berörde åhörarnas vardagliga livssituation. Ändå tycker jag att det är problematiskt när präster använder den auktoritativa predikstolen för psykologiska resonemang. För hur ska jag egentligen tolka det som sades? Är den en moralisk plikt att stressa ned? Om jag skulle träffas av blixten och dö någon gång när jag sitter och irrar som bäst med tankarna och inte alls är hemma hos mig själv, är jag evigt förtappad då?
Frågan blir extra problematisk eftersom vår tid inte bara präglas av stress och splittrade tankar, utan också ett överflöd av rekommendationer om hur vi ska göra för att må bra. Att tänka positivt har närmast blivit en plikt, vilket den radikala amerikanska författaren Barbara Ehrenreich kritiserat i sin uppmärksammade bok Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande.
Även arbetslivet präglas av krav på att må bra och vara en äkta person, som organisationsforskaren Carl Cederström utvecklat i olika sammanhang. I samtalsboken How to Stop Living and Start Worrying levererar han tillsammans med den brittiske filosofen Simon Critchley en svidande kritik av självhjälpslitteraturens uppmaningar till ”självförverkligande”. I stället framför de en appell för klassisk filosofisk reflektion, bland annat utifrån insikten att vi alla en dag ska dö. Se även Cederströms artikel ”Fit for Everything: Health and the Ideology of Authenticity” i den spänstiga nättidskriften Ephemera, som drivs av unga organisationsforskare från olika länder och discipliner.
Så mitt svar på frågan i rubriken är: nej, det är så klart ingen plikt att må bra. Och min uppmaning till präster är: Se upp med psykologiserandet, och använd hellre predikstolen till att dela med dig av nutidens verkliga bristvara, nämligen seriösa utläggningar av kärnan i den kristna läran.
Charlotta Levay 2012-11-12
”How to Stop Living an Start Worrying”