Prinsessan Christina och drottning Joséphine

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT
Att utforska sitt eget ursprung i sin familj och släkt kan vara både fascinerande och förskräckande. Radioprogrammet Släktband avtäcker många olika slags historier och ger lyssnarna tips på hur man kan gå till väga för att upptäcka inte minst vad som döljer sig i tystnader. Förutsättningar för släktforskning är olika. Att finna källmaterial utöver kyrkböcker är inte alla förunnat. En priviligierad person som på äldre dagar tagit sig tid till att utforska sin egen familj och även dess miljöer är prinsessan Christina fru Magnuson. Hon har nu i sin tredje bok på åtta år närmat sig sin anmoder, sin farfars farfars mor drottning Josefina, som hon väljer att benämna med hennes ursprungliga namnform Joséphine.

Joséphine – född prinsessa av Leuchtenberg år 1807, gift med kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I – är välkänd för alla de som något närmat sig den svenska katolska kyrkans historia i modern tid. Hon är något av katolska kyrkans anmoder här i Sverige. Hon fick i enlighet med äktenskapskontraktet behålla sin katolska tro – och gjorde det med en stark och konsekvent övertygelse i ord, handling och tystnad, men inte i onödan utmanande. På ett banbrytande sätt lyckades hon försiktigt att ge kyrkan plats i det homogent lutherska Sverige och Norge och fick vara med om en begynnande religionsfrihet.

Prinsessan Christina närmar sig sin anmoder på ett genialt sätt. Hon utger sig inte för att vara historiker, hon skriver inte en heltäckande biografi. Hon närmar sig henne på ett personligt sätt i samtal med skriftliga källor och föremål, med reflektion över drottningens och sitt eget liv. Hon skriver både om det ljusa och det mörka. Det blir en text som samtalar med den person som hon söker samband med. Titeln på boken Joséphine. Avlägsen i tid ­– men nära mig antyder detta tillvägagångssätt.

Prinsessan Christina har haft Carl Otto Werkelid som sparringpartner i sitt arbete. I ett samtal i S:ta Eugenia häromkvällen gav de båda prov på sitt arbetssätt. Ett exempel i korthet: Religionens plats är givetvis central i berättelsen. På grund av de strikta religionslagarna i Sverige utvisades 1858 sex kvinnor på grund av att de konverterat till den katolska kyrkan. En katolsk legend, som även traderats i familjen, berättar att drottningen skulle ha åkt ner till Skeppsbrokajen för att vinka av de utvisade. Denna legend överensstämmer med största säkerhet inte med verkligheten. Inga källor finns. Om drottningen skulle ha företagit sig något sådant skulle det med säkerhet givit upphov till ramaskri i pressen. Hon förstod vilka gränserna för hennes agerande var. Men som prinsessan Christina skriver: ”en gripande scen, i förstone högst trolig därför att den säkert stämde precis med det hon kände och ville – men stämma med verkligheten lär den inte göra!”

En av de utvisades barn var Jenny Müller. Hon inträdde som novis i Josefsystrarnas kloster i Chambéry. Efter många stationeringar i olika konvent i Europa kom hon småningom till Stockholm och blev 1895 föreståndare för Franska skolan i trettio år. Ett par decennier efter josefsysterns avgång från sin post började prinsessan Christina på skolan och tar småningom studenten där med fina minnen av systrarnas undervisning. På detta sätt väver författaren ihop dåtid och nutid och visar hur Joséphine är avlägsen i tid men ändå nära henne.

Prinsessan Christinas bok är liksom Joséphines eget liv och person överflödande rik i ord och bild. Författaren konstaterar nyktert: ”Om inte hon hade funnits hade inte heller jag funnits.” Moderatorn för samtalskvällen, Katolsk historisk förenings ordförande Per Höjeberg, travesterade formuleringen och sade: ”Om inte hon hade funnits hade inte heller S:ta Eugenia funnits … Om inte hon hade funnits hade kanske heller inte jag som katolik funnits.”

Kjell Blückert 2023-12-01

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT
Att utforska sitt eget ursprung i sin familj och släkt kan vara både fascinerande och förskräckande. Radioprogrammet Släktband avtäcker många olika slags historier och ger lyssnarna tips på hur man kan gå till väga för att upptäcka inte minst vad som döljer sig i tystnader. Förutsättningar för släktforskning är olika. Att finna källmaterial utöver kyrkböcker är inte alla förunnat. En priviligierad person som på äldre dagar tagit sig tid till att utforska sin egen familj och även dess miljöer är prinsessan Christina fru Magnuson. Hon har nu i sin tredje bok på åtta år närmat sig sin anmoder, sin farfars farfars mor drottning Josefina, som hon väljer att benämna med hennes ursprungliga namnform Joséphine.

Joséphine – född prinsessa av Leuchtenberg år 1807, gift med kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I – är välkänd för alla de som något närmat sig den svenska katolska kyrkans historia i modern tid. Hon är något av katolska kyrkans anmoder här i Sverige. Hon fick i enlighet med äktenskapskontraktet behålla sin katolska tro – och gjorde det med en stark och konsekvent övertygelse i ord, handling och tystnad, men inte i onödan utmanande. På ett banbrytande sätt lyckades hon försiktigt att ge kyrkan plats i det homogent lutherska Sverige och Norge och fick vara med om en begynnande religionsfrihet.

Prinsessan Christina närmar sig sin anmoder på ett genialt sätt. Hon utger sig inte för att vara historiker, hon skriver inte en heltäckande biografi. Hon närmar sig henne på ett personligt sätt i samtal med skriftliga källor och föremål, med reflektion över drottningens och sitt eget liv. Hon skriver både om det ljusa och det mörka. Det blir en text som samtalar med den person som hon söker samband med. Titeln på boken Joséphine. Avlägsen i tid ­– men nära mig antyder detta tillvägagångssätt.

Prinsessan Christina har haft Carl Otto Werkelid som sparringpartner i sitt arbete. I ett samtal i S:ta Eugenia häromkvällen gav de båda prov på sitt arbetssätt. Ett exempel i korthet: Religionens plats är givetvis central i berättelsen. På grund av de strikta religionslagarna i Sverige utvisades 1858 sex kvinnor på grund av att de konverterat till den katolska kyrkan. En katolsk legend, som även traderats i familjen, berättar att drottningen skulle ha åkt ner till Skeppsbrokajen för att vinka av de utvisade. Denna legend överensstämmer med största säkerhet inte med verkligheten. Inga källor finns. Om drottningen skulle ha företagit sig något sådant skulle det med säkerhet givit upphov till ramaskri i pressen. Hon förstod vilka gränserna för hennes agerande var. Men som prinsessan Christina skriver: ”en gripande scen, i förstone högst trolig därför att den säkert stämde precis med det hon kände och ville – men stämma med verkligheten lär den inte göra!”

En av de utvisades barn var Jenny Müller. Hon inträdde som novis i Josefsystrarnas kloster i Chambéry. Efter många stationeringar i olika konvent i Europa kom hon småningom till Stockholm och blev 1895 föreståndare för Franska skolan i trettio år. Ett par decennier efter josefsysterns avgång från sin post började prinsessan Christina på skolan och tar småningom studenten där med fina minnen av systrarnas undervisning. På detta sätt väver författaren ihop dåtid och nutid och visar hur Joséphine är avlägsen i tid men ändå nära henne.

Prinsessan Christinas bok är liksom Joséphines eget liv och person överflödande rik i ord och bild. Författaren konstaterar nyktert: ”Om inte hon hade funnits hade inte heller jag funnits.” Moderatorn för samtalskvällen, Katolsk historisk förenings ordförande Per Höjeberg, travesterade formuleringen och sade: ”Om inte hon hade funnits hade inte heller S:ta Eugenia funnits … Om inte hon hade funnits hade kanske heller inte jag som katolik funnits.”

Kjell Blückert 2023-12-01

Detta är en opinionstext.