Prisa Gud – inte människan !

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

På den helige Franciskus dag, den 4 oktober, avslutades den årligen återkommande perioden Skapelsetid – den tid mellan 1 september och 4 oktober då en bred ekumenisk gemenskap av kristna särskilt ber för skapelsen – och inleddes synoden om synodalitet. Samma dag släpptes på flera språk den apostoliska uppmaningen Laudate Deum, ”Prisa Gud”, som är en fortsättning på, och påminnelse om, men kanske framför allt ett komplement till encyklikan Lovad vare Du (Laudato si’) från 2015. Den korta skrivelsen återvänder till några av encyklikans teman och termer, i synnerhet det ekonomiska systemets problem, konsumismen och det ”teknokratiska paradigmet”. Det rör sig inte om en fördjupning, utan om just en skarp påminnelse om att läget inte har förbättrats och att vi alla är kallade till omvändelse. Det märks att påven finner frågan vara extremt viktig och önskar att vi inte bara viftar med Laudato si’ utan faktiskt agerar.

I 73 stycken, fördelade på sex kapitel, ger påven en koncentrerad och snabb översikt över dagsläget och uppmuntrar till aktivt engagemang för större hållbarhet. Det rör sig alltså om ett förhållandevis kort dokument, som inte heller är särskilt explicit teologiskt. Snarare verkar det vara sprunget ur en frustration över att förändringarna går för långsamt, att även katoliker finns i de grupper som avfärdar klimatförändringarna (eller i alla fall att de skulle vara utslag av mänsklig påverkan), och en vilja att i en katolsk kontext återigen lista de utmaningar mänskligheten står inför och även påminna om att såväl förändrade livsvillkor som omvändelse och aktiv medverkan i skapelsen har viktiga andliga dimensioner, motiv och konsekvenser. Om Laudato si’ hade siktet på en rad FN-konferenser under det närmaste året efter publiceringen, så pekar Laudate Deum mot COP28 (Conference of the Parties of the United Nations Framework Convention on Climate Change) i Dubai och behandlar i två kapitel detta och tidigare COP-möten och deras resultat och betydelse.

Det första kapitlet tecknar en bild av den globala klimatkrisen och konstaterar att inte varje väderhändelse eller katastrof kan hänföras till av människor påverkade förändringar, men att det samtidigt är tydligt att en global medeltemperaturökning ökar förekomsten av extremväder. Påven sörjer att även katoliker finns bland dem som hånar allt tal om global uppvärmning, och han påminner om den viktiga skillnaden mellan veckans väderprognos och mer långsiktiga trender.

Påven varnar också för tendensen att beskylla de fattiga för klimatförändringarna, för att de tenderar att föda fler barn och därmed bidra till befolkningsökningen, och för en vilja att av ekonomiska skäl motarbeta en omställning därför att det skulle leda till större arbetslöshet. I själva verket, skriver påven, är arbetet för utökad födelsekontroll i fattiga länder inte någon lösning: det är den rika världen som förorenar. Och argumentet att minskad användning av fossila bränslen skulle öka arbetslösheten är inte verklighetsförankrat. Tvärtom förlorar människor sina arbeten på grund av stigande vattennivåer, torka och andra konsekvenser av de förhöjda temperaturerna. Men en ansvarsfull och medveten omställning kan i stället ge nya arbeten inom många sektorer.

En överväldigande majoritet av forskare på området bekräftar att det finns en korrelation mellan dessa globala klimatfenomen och bland annat utsläpp av växthusgaser. Däremot finns det ett motstånd från de ekonomiska makter som enbart bryr sig om att få bästa möjliga ekonomiska vinst till lägst kostnad och på kortast tid. Här återvänder alltså påven till sin kritik mot fria marknadskrafter och menar att det inte räcker med marknadens logik för att få tillräcklig förändring till stånd tillräckligt snabbt. Kapitlet avslutas med att tala om skador och risker, och en uppmaning att se att vad som sker i en del av världen påverkar hela planeten: allt hör samman.

I kapitel två återvänder påven till sitt begrepp ”det teknokratiska paradigmet” och tanken på ständig tillväxt som en konsekvens av ständig teknologisk utveckling – nu med artificiell intelligens som uttryck för idén om den gränslösa, hyperutvecklade människan. Även om en uppenbar begränsning är ändligheten i de fysiska resurser som ändå behövs, som litium och kisel, är det stora problemet ändå den underliggande ideologin, skriver påven; tanken på oändlig mänsklig makt över en verklighet där allt annat är resurser att utnyttja.

Påven upprepar sin varning i Laudato si’ om att mänskligheten har enorm makt över sin egen och planetens framtid men saknar den etiska kultur och det ansvarstagande som sådan makt kräver. Han säger att vi behöver tänka om i fråga om mänsklig makt, dess mening och begränsningar, och erkänna att den makt vi förvärvat i dagsläget vänder sig mot oss. Den missbrukas av dem som har stora ekonomiska muskler, som genom spridande av falsk och tendentiös information formar människors åsikter på sätt som inte gynnar skapelsen i längden. Det kortsiktiga tänkande som präglar dagens ekonomiska system prioriterar kortsiktiga vinster framför långsiktig hållbarhet och, i förlängningen, överlevnad. Påven varnar även för att meritokrati, en i grund och botten god uppskattning av hårt arbete och utveckling av vars och ens gåvor och förmågor, förvrids till att snarare stötta dem som föds under priviligierade förhållanden och redan från början har rätt förutsättningar.

Tre kapitel ägnas internationell samverkan, varav två den specifika samverkan som går under namnet ”Conference of the Parties” (COP). Liksom i Laudato si’ konstaterar påven att den traditionella internationella multilateralismen är otillräcklig. ”Vår värld har blivit så multipolär och samtidigt så komplex att vi behöver ett annat ramverk för effektivt samarbete”, skriver påven och påpekar samtidigt att det behövs globala mekanismer som kan svara på inte bara miljöhändelser utan också folkhälsa, kulturella och sociala utmaningar, och inte minst hot mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Han efterfrågar mer effektiva världsorganisationer, som faktiskt äger auktoritet, men inte som ett uttryck för en global elit utan snarare en multilateralism som kommer ”underifrån” genom ökade spontana kulturutbyten och större ömsesidig kunskap mellan folk och grupper. Detta tarvar inte en ekologism som kör över demokratin, utan snarare en vidareutveckling av demokratiska strukturer så att de männi­skor som påverkas av beslut och processer faktiskt har möjlighet att delta i dessa. Kapitlet som pekar fram emot COP28 i Dubai avslutas med en fråga från Laudato si’: ”Vad, vid denna punkt, skulle förmå någon att hålla fast vid makten bara för att bli ihågkommen för oförmågan att handla när det var hög tid och nödvändigt att verkligen göra det?”

Först det sjätte och sista kapitlet handlar explicit om tron och våra andliga plikter och motiv. Påven påminner om att människan är unik och särskild bland Guds skapade varelser, men att vi behöver inse att vi samtidigt behöver resten av skapelsen, att människan alltid är situerad och inte kan stå ensam. Vi får inte se oss som allsmäktiga och gränslösa utan behöver vara ödmjuka och söka försoning med den värld vi är en del av. Vi behöver, skriver han, inse att inga varaktiga förändringar sker utan kulturella förändringar, mognad i vår livsstil och våra övertygelser, och att sådana kulturella förändringar inte kan ske utan personlig omvändelse och förändring.

Exhortationen har fått namnet ”Prisa Gud”, för att påminna om att det är när vi människor försöker ta Guds plats som vi blir våra egna värsta fiender. Veritas förlag översätter till svenska inom kort.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 7/2023.

 

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

På den helige Franciskus dag, den 4 oktober, avslutades den årligen återkommande perioden Skapelsetid – den tid mellan 1 september och 4 oktober då en bred ekumenisk gemenskap av kristna särskilt ber för skapelsen – och inleddes synoden om synodalitet. Samma dag släpptes på flera språk den apostoliska uppmaningen Laudate Deum, ”Prisa Gud”, som är en fortsättning på, och påminnelse om, men kanske framför allt ett komplement till encyklikan Lovad vare Du (Laudato si’) från 2015. Den korta skrivelsen återvänder till några av encyklikans teman och termer, i synnerhet det ekonomiska systemets problem, konsumismen och det ”teknokratiska paradigmet”. Det rör sig inte om en fördjupning, utan om just en skarp påminnelse om att läget inte har förbättrats och att vi alla är kallade till omvändelse. Det märks att påven finner frågan vara extremt viktig och önskar att vi inte bara viftar med Laudato si’ utan faktiskt agerar.

I 73 stycken, fördelade på sex kapitel, ger påven en koncentrerad och snabb översikt över dagsläget och uppmuntrar till aktivt engagemang för större hållbarhet. Det rör sig alltså om ett förhållandevis kort dokument, som inte heller är särskilt explicit teologiskt. Snarare verkar det vara sprunget ur en frustration över att förändringarna går för långsamt, att även katoliker finns i de grupper som avfärdar klimatförändringarna (eller i alla fall att de skulle vara utslag av mänsklig påverkan), och en vilja att i en katolsk kontext återigen lista de utmaningar mänskligheten står inför och även påminna om att såväl förändrade livsvillkor som omvändelse och aktiv medverkan i skapelsen har viktiga andliga dimensioner, motiv och konsekvenser. Om Laudato si’ hade siktet på en rad FN-konferenser under det närmaste året efter publiceringen, så pekar Laudate Deum mot COP28 (Conference of the Parties of the United Nations Framework Convention on Climate Change) i Dubai och behandlar i två kapitel detta och tidigare COP-möten och deras resultat och betydelse.

Det första kapitlet tecknar en bild av den globala klimatkrisen och konstaterar att inte varje väderhändelse eller katastrof kan hänföras till av människor påverkade förändringar, men att det samtidigt är tydligt att en global medeltemperaturökning ökar förekomsten av extremväder. Påven sörjer att även katoliker finns bland dem som hånar allt tal om global uppvärmning, och han påminner om den viktiga skillnaden mellan veckans väderprognos och mer långsiktiga trender.

Påven varnar också för tendensen att beskylla de fattiga för klimatförändringarna, för att de tenderar att föda fler barn och därmed bidra till befolkningsökningen, och för en vilja att av ekonomiska skäl motarbeta en omställning därför att det skulle leda till större arbetslöshet. I själva verket, skriver påven, är arbetet för utökad födelsekontroll i fattiga länder inte någon lösning: det är den rika världen som förorenar. Och argumentet att minskad användning av fossila bränslen skulle öka arbetslösheten är inte verklighetsförankrat. Tvärtom förlorar människor sina arbeten på grund av stigande vattennivåer, torka och andra konsekvenser av de förhöjda temperaturerna. Men en ansvarsfull och medveten omställning kan i stället ge nya arbeten inom många sektorer.

En överväldigande majoritet av forskare på området bekräftar att det finns en korrelation mellan dessa globala klimatfenomen och bland annat utsläpp av växthusgaser. Däremot finns det ett motstånd från de ekonomiska makter som enbart bryr sig om att få bästa möjliga ekonomiska vinst till lägst kostnad och på kortast tid. Här återvänder alltså påven till sin kritik mot fria marknadskrafter och menar att det inte räcker med marknadens logik för att få tillräcklig förändring till stånd tillräckligt snabbt. Kapitlet avslutas med att tala om skador och risker, och en uppmaning att se att vad som sker i en del av världen påverkar hela planeten: allt hör samman.

I kapitel två återvänder påven till sitt begrepp ”det teknokratiska paradigmet” och tanken på ständig tillväxt som en konsekvens av ständig teknologisk utveckling – nu med artificiell intelligens som uttryck för idén om den gränslösa, hyperutvecklade människan. Även om en uppenbar begränsning är ändligheten i de fysiska resurser som ändå behövs, som litium och kisel, är det stora problemet ändå den underliggande ideologin, skriver påven; tanken på oändlig mänsklig makt över en verklighet där allt annat är resurser att utnyttja.

Påven upprepar sin varning i Laudato si’ om att mänskligheten har enorm makt över sin egen och planetens framtid men saknar den etiska kultur och det ansvarstagande som sådan makt kräver. Han säger att vi behöver tänka om i fråga om mänsklig makt, dess mening och begränsningar, och erkänna att den makt vi förvärvat i dagsläget vänder sig mot oss. Den missbrukas av dem som har stora ekonomiska muskler, som genom spridande av falsk och tendentiös information formar människors åsikter på sätt som inte gynnar skapelsen i längden. Det kortsiktiga tänkande som präglar dagens ekonomiska system prioriterar kortsiktiga vinster framför långsiktig hållbarhet och, i förlängningen, överlevnad. Påven varnar även för att meritokrati, en i grund och botten god uppskattning av hårt arbete och utveckling av vars och ens gåvor och förmågor, förvrids till att snarare stötta dem som föds under priviligierade förhållanden och redan från början har rätt förutsättningar.

Tre kapitel ägnas internationell samverkan, varav två den specifika samverkan som går under namnet ”Conference of the Parties” (COP). Liksom i Laudato si’ konstaterar påven att den traditionella internationella multilateralismen är otillräcklig. ”Vår värld har blivit så multipolär och samtidigt så komplex att vi behöver ett annat ramverk för effektivt samarbete”, skriver påven och påpekar samtidigt att det behövs globala mekanismer som kan svara på inte bara miljöhändelser utan också folkhälsa, kulturella och sociala utmaningar, och inte minst hot mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Han efterfrågar mer effektiva världsorganisationer, som faktiskt äger auktoritet, men inte som ett uttryck för en global elit utan snarare en multilateralism som kommer ”underifrån” genom ökade spontana kulturutbyten och större ömsesidig kunskap mellan folk och grupper. Detta tarvar inte en ekologism som kör över demokratin, utan snarare en vidareutveckling av demokratiska strukturer så att de männi­skor som påverkas av beslut och processer faktiskt har möjlighet att delta i dessa. Kapitlet som pekar fram emot COP28 i Dubai avslutas med en fråga från Laudato si’: ”Vad, vid denna punkt, skulle förmå någon att hålla fast vid makten bara för att bli ihågkommen för oförmågan att handla när det var hög tid och nödvändigt att verkligen göra det?”

Först det sjätte och sista kapitlet handlar explicit om tron och våra andliga plikter och motiv. Påven påminner om att människan är unik och särskild bland Guds skapade varelser, men att vi behöver inse att vi samtidigt behöver resten av skapelsen, att människan alltid är situerad och inte kan stå ensam. Vi får inte se oss som allsmäktiga och gränslösa utan behöver vara ödmjuka och söka försoning med den värld vi är en del av. Vi behöver, skriver han, inse att inga varaktiga förändringar sker utan kulturella förändringar, mognad i vår livsstil och våra övertygelser, och att sådana kulturella förändringar inte kan ske utan personlig omvändelse och förändring.

Exhortationen har fått namnet ”Prisa Gud”, för att påminna om att det är när vi människor försöker ta Guds plats som vi blir våra egna värsta fiender. Veritas förlag översätter till svenska inom kort.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 7/2023.