Receptiv ekumenik på Sigtunastiftelsen

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av NAUSIKAA HAUPT

De sista junidagarna 2022 möttes ett drygt hundratal deltagare i Sigtuna för den femte internationella konferensen för receptiv ekumenik, som blivit uppskjuten två gånger under pandemin. I Sveriges kristna råds arbetsgrupp för missionsteologi har man arbetat med receptiv ekumenik sedan Svenska kyrkans representant Sara Gehlin stött på metoden vid den tredje konferensen i Fairfield, USA, och introducerade den i gruppen. Tack vare det arbetet fick Sverige uppdraget att ordna denna femte sammankomst, som genomfördes som ett samarbete mellan Sveriges kristna råd, Enskilda Högskolan Stockholm och Sigtunastiftelsen.

Temat formulerades som ”Transformative ecumenism – Listen to what the Spirit is saying to the churches” (Upp 2:7) och konferensen inleddes med en gudstjänst i Mariakyrkan i Sigtuna där kardinal Anders Arborelius och biskop Karin Johannesson, Uppsala stift, dialogpredikade utifrån läsningar som handlande om lyssnande. Deltagarna var från alla kyrkofamiljer och alla kontinenter, även det globala syd som ibland saknas i den internationella ekumeniken. Här finns inte utrymme att gå in på alla konferensens många bidrag. I stället ges ett urval och en bakgrund.

Den receptiva ekumeniken

Receptiv ekumenik har sitt ursprung i den katolska kyrkan, framför allt genom den katolske lekmannen och professorn Paul Murray vid Durhams universitet i England, som ett slags svar på den så kallade ekumeniska vintern som följt efter 1970- och 1980-talets snabba ekumeniska framsteg. Det fanns en önskan om en ekumenisk vår och om att väcka nytt liv i frusna relationer.

Den receptiva ekumeniken utgår från mottagande och lärande, med integritet, av andra, snarare än undervisande av andra. Det finns i ekumeniska relationer erfarenheter av överlägsenhet från en del traditioners sida, och betoning av givande snarare än lyssnande. De senaste åren har samtidigt varit en period där många kristna gemenskaper liksom den katolska kyrkan har börjat ta itu med interna svårigheter och problem. Den receptiva ekumeniken är inte bara ett svar på kris i ekumeniska relationer utan också på inomkyrkliga kriser som maktmissbruk och övergrepp, där receptiv ekumenik, också kallad ”de sårade händernas ekumenik”, kan vara en metod för att erkänna behovet av att lära och bli hjälpt, vilket kräver både ödmjukhet och tillit. Professor Paul Murray beskriver det som att kyrkorna tillsammans är på en lång resa av kyrklig förnyelse och växande inför varandra, och i ett tillstånd av, som till exempel Martin Luther skulle säga, semper reformanda, eller som Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen gentium, säger, semper purificanda. Det är krävande, och målet är mer än en försonad mångfald: det är en synlig och strukturell enhet och en organisk gemenskap, ett mål som Murray menar ofta överges i den ekumeniska rörelsen.

I och med att det handlar om att lära och ta emot, minskar det oron för att någon vill pådyvla en något. Begreppet ”med integritet” innebär att det inte handlar om att kompromissa med vad som är viktigt och grundläggande inom den egna traditionen, utan att som i detta fall kunna se om det inom andra traditioner finns något som kan berika och fördjupa den egna traditionen och visa dess rikedom och potential. Kardinal Walter Kasper uttrycker det så här:

Att samtala, att lyssna till varandra, och att lära av varandra, betyder inte att bli en ny kyrka utan att bli en andligt förnyad kyrka. Vi vill inte mötas vid den minsta gemensamma nämnaren, vi vill inte ge upp det som varit heligt för våra förfäder eller göra kortsiktiga kompromisser. Genom dialog förlorar vi ingenting värdefullt, men berikas av andras gåvor. (Förordet i Paul D. Murray, Receptive Ecumenism and Catholic Learning, 2008)

Insikter man har fått från andra traditioner kan bli en inspiration för förnyelse för den egna traditionen. Man kan också tala om en ”omvänd integritet”, om respekt för den tradition man lär av, som förhoppningsvis gör att man inte ”lånar” uttryck utan eftertanke. En kritik som ibland framförs är att den receptiva ekumeniken är gamla metoder med nytt namn, men Susan Durber, som är moderator för Faith & Order-kommissionen inom Kyrkornas världsråd, menade i sitt föredrag att även om en del av den receptiva ekumeniken omfattar metoder och insikter som använts under många år, finns där också sådant som är nytt.

Ovan nämnda Sara Gehlin har skrivit om den receptiva ekumenikens roll, när det finns en ojämlikhet i maktförhållande i relationer, en asymmetri, i denna metod som inte direkt förutsätter den ömsesidighet som normalt har en central roll i ekumenisk teologi. Den stora frågan är om det går att lära sig, om man inte blir lyssnad på – alltså vem som tar på sig rollen som lyssnande och hur det påverkar dialogen. Ett lite speciellt exempel på en asymmetrisk situation är situationen för katoliker i Sverige. Den katolska kyrkan är den stora och starka internationellt, men i Sverige en liten minoritet, vilket gör att man samtidigt blir både den starkare och den svagare parten. Detta är en situation som är bra att vara medveten om, då det kan skapa olika förväntningar och syn på vem det är man möter i ekumeniska samtal och möten.

För att kunna ha och visa den sårbarhet som receptiv ekumenik talar om och att kunna ta emot den andres gåvor, krävs en stor tillit. Utifrån detta talade den katolska teologen Antonia Pizzey från Australien och Sara Gehlin om betydelsen av vänskap inom ekumeniken, i ett mycket uppskattat föredrag om just vänskapens väsen, delvis utifrån kyrkofadern Augustinus tankar: Friendship, Spirituality and Imagination: Exploring challenges in receptive ecumenism. Antonia Pizzey är en av de starkaste teologiska rösterna inom receptiv ekumenik och har tidigare skrivit om dygdernas och ödmjukhetens ekumeniska betydelse.

Pizzey menar att vänskapen är ett centralt underliggande krav inom ekumeniken, och att receptiv ekumenik är en avancerad form av ekumeniskt engagemang som har en nyckelroll för att utvidga vänskapen vidare. En utmaning för den receptiva ekumeniken är instinkten att vända sig inåt, mot det välkända, snarare än utåt, mot det som kan ses som något annat. Det är en utmaning att gå från att se andra traditioner som ”ekumeniska andra” till att se dem som vänner och att ytterligare fördjupa den vänskapen. Pizzey kom in på frågan vad en sund kyrka är för oss. Hon citerade John Henry Newman: ”att leva är att förändras och att vara fullkomlig är att ha förändrat sig ofta” och ”förändring ska inte fruktas”. Ekumenik, menar Pizzey, handlar alltför ofta om att nå målet snarare än om själva resan, att färdas dit tillsammans. Pizzey refererar till Augustinus, eftersom han är den förste att formulera ett kristet vänskapskoncept: ”Det finns ingen sann vänskap om inte Du (Anden) etablerar den som ett band mellan själar som håller fast vid varandra genom den kärlek som strömmar ut i våra hjärtan genom den helige Ande som har givits oss alla”. Vänskapen är formad av samme Ande som är kärleken mellan Fadern och Sonen inom treenigheten. Vänskapen är inte individualistisk. Augustinus säger: ”Vi är inbjudna att efterlikna denna ömsesidighet genom nåd, både i förhållande till Gud och till varandra … för det är genom hans gåva som vi är ett med varandra, med honom är vi en ande (1 Kor 6:17), för vår själ är fäst vid honom (Ps 63:8)”. Eftersom vi endast har begränsad kunskap om varandra, menade Augustinus att ”perfekt enhet är för eskaton”. Ingen av oss kan heller känna Gud till fullo: det handlar om Guds mysterium och allas vårt mysterium. Vänskap med varandra handlar till sist om att fördjupa vänskapen med Gud. Augustinus tankar om vänskap kan vara en inspiration för den receptiva ekumeniken som en gemensam pilgrimsresa mot Gud.

Lyssnande i och mellan gemenskaper

Under konferensen presenterades omkring 40 kortare papers inom många olika ämnen kopplade till temat. En av talarna var jesuitpater Dominic Robinson, som är aktiv inom dialogen mellan katoliker och metodister i England och som tillsammans med en metodistpastor har studerat bland annat ”A Methodist reception of the Petrine ministry”, och han redogjorde för de likheter man kunnat hitta mellan katoliker och metodister.

Robinson talade också, apropå den senaste rapporten i dialogen mellan den katolska kyrkan och metodisterna, om den pågående synodala processen och om påve Franciskus tal om biskopens uppgift att lyssna till hela kyrkans folk, till alla kristna, inte bara dem under biskopen av Rom. Båda kyrkorna i denna dialog erkänner lekfolkets profetiska röst. Den synodala processen och biskopssynodens kommande två sessioner om synodalitet under 2023 och 2024, betraktas av Robinson som ett kairos-moment för kyrkan. Den synodala processen är profetisk, den avslutas inte med långa dokument eller beslut utan med synodala möten 2023 och 2024. Det handlar om processen själv, att lära av varandra, vilket visar likheten med receptiv ekumenik, och de ansvariga kardinalerna Mario Grech och Kurt Koch skriver att de gåvor som katoliker kan ta emot från andra kristna bland annat är deras erfarenhet och förståelse av synodalitet. Den romersk-katolska och anglikanska dialogen, ARCIC III, använder receptiv ekumenik som sin officiella metod, som redovisas i dokumentet Walking together on the way.

I slutdokumentet Unity Statement, från Kyrkornas världsråds generalförsamling som nyligen avslutats i Karlsruhe, kan man se flera spår av den receptiva ekumeniken. Det talas om en hjärtats ekumenik, omvändelse (metanoia) och pilgrimsresan. Metoden är ännu relativt ung men verkar ha funnit en plats som en del av och delvis ny väg inom den andliga ekumeniken och vi har också sett att den används inom formella bilaterala dialoger och den synodala process som pågår i den katolska kyrkan. Kanske kan man säga att det handlar om ett delvis nytt förhållningssätt, där lyssnande, lärande och självrannsakan betonas som ett sätt att komma närmare den synliga enheten.

Flera talare på konferensen refererade till det ekumeniska Stockholmsmötet 1925, anordnat av Nathan Söderblom där bland annat lutherska och ortodoxa kyrkor var med. Vid det mötet deltog inte den katolska kyrkan, och man sade att ”Petrus dröjer ännu”. Initiativet till receptiv ekumenik kommer nu från den katolska kyrkan. Petrus har tydligt slagit följe med Paulus och Johannes.

Nausikaa Haupt är handläggare för ekumenik i Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 7/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av NAUSIKAA HAUPT

De sista junidagarna 2022 möttes ett drygt hundratal deltagare i Sigtuna för den femte internationella konferensen för receptiv ekumenik, som blivit uppskjuten två gånger under pandemin. I Sveriges kristna råds arbetsgrupp för missionsteologi har man arbetat med receptiv ekumenik sedan Svenska kyrkans representant Sara Gehlin stött på metoden vid den tredje konferensen i Fairfield, USA, och introducerade den i gruppen. Tack vare det arbetet fick Sverige uppdraget att ordna denna femte sammankomst, som genomfördes som ett samarbete mellan Sveriges kristna råd, Enskilda Högskolan Stockholm och Sigtunastiftelsen.

Temat formulerades som ”Transformative ecumenism – Listen to what the Spirit is saying to the churches” (Upp 2:7) och konferensen inleddes med en gudstjänst i Mariakyrkan i Sigtuna där kardinal Anders Arborelius och biskop Karin Johannesson, Uppsala stift, dialogpredikade utifrån läsningar som handlande om lyssnande. Deltagarna var från alla kyrkofamiljer och alla kontinenter, även det globala syd som ibland saknas i den internationella ekumeniken. Här finns inte utrymme att gå in på alla konferensens många bidrag. I stället ges ett urval och en bakgrund.

Den receptiva ekumeniken

Receptiv ekumenik har sitt ursprung i den katolska kyrkan, framför allt genom den katolske lekmannen och professorn Paul Murray vid Durhams universitet i England, som ett slags svar på den så kallade ekumeniska vintern som följt efter 1970- och 1980-talets snabba ekumeniska framsteg. Det fanns en önskan om en ekumenisk vår och om att väcka nytt liv i frusna relationer.

Den receptiva ekumeniken utgår från mottagande och lärande, med integritet, av andra, snarare än undervisande av andra. Det finns i ekumeniska relationer erfarenheter av överlägsenhet från en del traditioners sida, och betoning av givande snarare än lyssnande. De senaste åren har samtidigt varit en period där många kristna gemenskaper liksom den katolska kyrkan har börjat ta itu med interna svårigheter och problem. Den receptiva ekumeniken är inte bara ett svar på kris i ekumeniska relationer utan också på inomkyrkliga kriser som maktmissbruk och övergrepp, där receptiv ekumenik, också kallad ”de sårade händernas ekumenik”, kan vara en metod för att erkänna behovet av att lära och bli hjälpt, vilket kräver både ödmjukhet och tillit. Professor Paul Murray beskriver det som att kyrkorna tillsammans är på en lång resa av kyrklig förnyelse och växande inför varandra, och i ett tillstånd av, som till exempel Martin Luther skulle säga, semper reformanda, eller som Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen gentium, säger, semper purificanda. Det är krävande, och målet är mer än en försonad mångfald: det är en synlig och strukturell enhet och en organisk gemenskap, ett mål som Murray menar ofta överges i den ekumeniska rörelsen.

I och med att det handlar om att lära och ta emot, minskar det oron för att någon vill pådyvla en något. Begreppet ”med integritet” innebär att det inte handlar om att kompromissa med vad som är viktigt och grundläggande inom den egna traditionen, utan att som i detta fall kunna se om det inom andra traditioner finns något som kan berika och fördjupa den egna traditionen och visa dess rikedom och potential. Kardinal Walter Kasper uttrycker det så här:

Att samtala, att lyssna till varandra, och att lära av varandra, betyder inte att bli en ny kyrka utan att bli en andligt förnyad kyrka. Vi vill inte mötas vid den minsta gemensamma nämnaren, vi vill inte ge upp det som varit heligt för våra förfäder eller göra kortsiktiga kompromisser. Genom dialog förlorar vi ingenting värdefullt, men berikas av andras gåvor. (Förordet i Paul D. Murray, Receptive Ecumenism and Catholic Learning, 2008)

Insikter man har fått från andra traditioner kan bli en inspiration för förnyelse för den egna traditionen. Man kan också tala om en ”omvänd integritet”, om respekt för den tradition man lär av, som förhoppningsvis gör att man inte ”lånar” uttryck utan eftertanke. En kritik som ibland framförs är att den receptiva ekumeniken är gamla metoder med nytt namn, men Susan Durber, som är moderator för Faith & Order-kommissionen inom Kyrkornas världsråd, menade i sitt föredrag att även om en del av den receptiva ekumeniken omfattar metoder och insikter som använts under många år, finns där också sådant som är nytt.

Ovan nämnda Sara Gehlin har skrivit om den receptiva ekumenikens roll, när det finns en ojämlikhet i maktförhållande i relationer, en asymmetri, i denna metod som inte direkt förutsätter den ömsesidighet som normalt har en central roll i ekumenisk teologi. Den stora frågan är om det går att lära sig, om man inte blir lyssnad på – alltså vem som tar på sig rollen som lyssnande och hur det påverkar dialogen. Ett lite speciellt exempel på en asymmetrisk situation är situationen för katoliker i Sverige. Den katolska kyrkan är den stora och starka internationellt, men i Sverige en liten minoritet, vilket gör att man samtidigt blir både den starkare och den svagare parten. Detta är en situation som är bra att vara medveten om, då det kan skapa olika förväntningar och syn på vem det är man möter i ekumeniska samtal och möten.

För att kunna ha och visa den sårbarhet som receptiv ekumenik talar om och att kunna ta emot den andres gåvor, krävs en stor tillit. Utifrån detta talade den katolska teologen Antonia Pizzey från Australien och Sara Gehlin om betydelsen av vänskap inom ekumeniken, i ett mycket uppskattat föredrag om just vänskapens väsen, delvis utifrån kyrkofadern Augustinus tankar: Friendship, Spirituality and Imagination: Exploring challenges in receptive ecumenism. Antonia Pizzey är en av de starkaste teologiska rösterna inom receptiv ekumenik och har tidigare skrivit om dygdernas och ödmjukhetens ekumeniska betydelse.

Pizzey menar att vänskapen är ett centralt underliggande krav inom ekumeniken, och att receptiv ekumenik är en avancerad form av ekumeniskt engagemang som har en nyckelroll för att utvidga vänskapen vidare. En utmaning för den receptiva ekumeniken är instinkten att vända sig inåt, mot det välkända, snarare än utåt, mot det som kan ses som något annat. Det är en utmaning att gå från att se andra traditioner som ”ekumeniska andra” till att se dem som vänner och att ytterligare fördjupa den vänskapen. Pizzey kom in på frågan vad en sund kyrka är för oss. Hon citerade John Henry Newman: ”att leva är att förändras och att vara fullkomlig är att ha förändrat sig ofta” och ”förändring ska inte fruktas”. Ekumenik, menar Pizzey, handlar alltför ofta om att nå målet snarare än om själva resan, att färdas dit tillsammans. Pizzey refererar till Augustinus, eftersom han är den förste att formulera ett kristet vänskapskoncept: ”Det finns ingen sann vänskap om inte Du (Anden) etablerar den som ett band mellan själar som håller fast vid varandra genom den kärlek som strömmar ut i våra hjärtan genom den helige Ande som har givits oss alla”. Vänskapen är formad av samme Ande som är kärleken mellan Fadern och Sonen inom treenigheten. Vänskapen är inte individualistisk. Augustinus säger: ”Vi är inbjudna att efterlikna denna ömsesidighet genom nåd, både i förhållande till Gud och till varandra … för det är genom hans gåva som vi är ett med varandra, med honom är vi en ande (1 Kor 6:17), för vår själ är fäst vid honom (Ps 63:8)”. Eftersom vi endast har begränsad kunskap om varandra, menade Augustinus att ”perfekt enhet är för eskaton”. Ingen av oss kan heller känna Gud till fullo: det handlar om Guds mysterium och allas vårt mysterium. Vänskap med varandra handlar till sist om att fördjupa vänskapen med Gud. Augustinus tankar om vänskap kan vara en inspiration för den receptiva ekumeniken som en gemensam pilgrimsresa mot Gud.

Lyssnande i och mellan gemenskaper

Under konferensen presenterades omkring 40 kortare papers inom många olika ämnen kopplade till temat. En av talarna var jesuitpater Dominic Robinson, som är aktiv inom dialogen mellan katoliker och metodister i England och som tillsammans med en metodistpastor har studerat bland annat ”A Methodist reception of the Petrine ministry”, och han redogjorde för de likheter man kunnat hitta mellan katoliker och metodister.

Robinson talade också, apropå den senaste rapporten i dialogen mellan den katolska kyrkan och metodisterna, om den pågående synodala processen och om påve Franciskus tal om biskopens uppgift att lyssna till hela kyrkans folk, till alla kristna, inte bara dem under biskopen av Rom. Båda kyrkorna i denna dialog erkänner lekfolkets profetiska röst. Den synodala processen och biskopssynodens kommande två sessioner om synodalitet under 2023 och 2024, betraktas av Robinson som ett kairos-moment för kyrkan. Den synodala processen är profetisk, den avslutas inte med långa dokument eller beslut utan med synodala möten 2023 och 2024. Det handlar om processen själv, att lära av varandra, vilket visar likheten med receptiv ekumenik, och de ansvariga kardinalerna Mario Grech och Kurt Koch skriver att de gåvor som katoliker kan ta emot från andra kristna bland annat är deras erfarenhet och förståelse av synodalitet. Den romersk-katolska och anglikanska dialogen, ARCIC III, använder receptiv ekumenik som sin officiella metod, som redovisas i dokumentet Walking together on the way.

I slutdokumentet Unity Statement, från Kyrkornas världsråds generalförsamling som nyligen avslutats i Karlsruhe, kan man se flera spår av den receptiva ekumeniken. Det talas om en hjärtats ekumenik, omvändelse (metanoia) och pilgrimsresan. Metoden är ännu relativt ung men verkar ha funnit en plats som en del av och delvis ny väg inom den andliga ekumeniken och vi har också sett att den används inom formella bilaterala dialoger och den synodala process som pågår i den katolska kyrkan. Kanske kan man säga att det handlar om ett delvis nytt förhållningssätt, där lyssnande, lärande och självrannsakan betonas som ett sätt att komma närmare den synliga enheten.

Flera talare på konferensen refererade till det ekumeniska Stockholmsmötet 1925, anordnat av Nathan Söderblom där bland annat lutherska och ortodoxa kyrkor var med. Vid det mötet deltog inte den katolska kyrkan, och man sade att ”Petrus dröjer ännu”. Initiativet till receptiv ekumenik kommer nu från den katolska kyrkan. Petrus har tydligt slagit följe med Paulus och Johannes.

Nausikaa Haupt är handläggare för ekumenik i Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 7/2022.