Debatten om konfessionella friskolors vara eller icke vara har rasat i Sverige på sistone. Delvis är den underblåst av allmänna nyateistiska strömningar, delvis också sannolikt av fruktan för isolerade islamistiska enklaver, vilka skulle kunna utgöra potentiell grogrund för terrorism. Sammantaget har nu emellertid debatten kulminerat i regeringens promemoria i ärendet av den 12 oktober.
Denna påminner å ena sidan om Europakonventionens krav på föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn i enlighet med den egna övertygelsen. Å andra sidan har den även infört ”skarpare, tätare och kvalitetssäkrade kvalitetsgranskningar av varje skola”, i syfte att möjliggöra snabba sanktioner om kvaliteten visar sig otillräcklig. Detta utgör i sig en antydan om att det redan tidigare självklara kravet på att följa läroplanen för svenska skolor möjligen inte varit tillfyllest i praktiken – eller åtminstone inte nog för att tillgodose opinionstryckets krav. Nu förbjuds explicit konfessionella inslag i själva undervisningen. I sak utgör den nya skrivningen ingen direkt skärpning, däremot möjligen ett förtydligande av tidigare krav. Om det är egentligen inte mycket att säga.
Dock kan det väl till en början konstateras att ”konfessionella friskolor” som företeelse inte torde utgöra en särskilt homogen kategori. I det sekulariserade Sverige är det exempelvis förmodligen mindre känt att en rad friskolor med katolsk profil internationellt utgör prestigeskolor med oomstritt hög utbildningskvalitet. Denna okunnighet färgar av sig också inom den högre utbildningen, där vissa svenska lärosäten idag undviker att träffa internationella samarbets- och utbytesavtal med sina katolska motsvarigheter, utifrån föreställningen att dessa skulle utgöra något slags sekunda, konfessionella reservat, avskurna från forskningsfronten och dess främsta landvinningar.
Man kan vidare lätt föreställa sig att åtskillnaden mellan de numera otillåtna direkt konfessionella inslagen i undervisningen och den alltjämt tillåtna konfessionella profilen skulle kunna bereda en del praktiska problem. Denna åtskillnad definieras ju nämligen idag utifrån ett helt sekulariserat perspektiv. Konfessionella skolor kan tolereras så länge konfessionen bara inte märks. Religion är acceptabel så länge den bara inte omsätts i praktiken – det vore ett tillspetsat sätt att definiera den nya hållningen.
Det är alltså ett sekulariserat synsätt på begreppet religion som numera skall gälla också för konfessionella skolor. Ur det svenska skolväsendets synvinkel kan det förefalla självklart – och är det också till viss del. Att skolan skall lära ut vetenskapliga fakta är givet. Svårare är det då med ämnen som kräver tolkning. Hermeneutiska vetenskaper styrs ju som bekant bland annat av tolkarens förförståelse. Här torde det exempelvis vara svårt att helt eliminera varje kriterium relaterat till skolans konfessionella profil.
Men den uppfattning som drivit fram förslaget till skärpt lagstiftning döljer samtidigt ett underliggande problem. Ytterst är den framsprungen ur den grundmurade föreställningen att en svensk, sekulariserad ståndpunkt skulle utgöra en fullständigt värdeneutral position, en garanti för objektivitet och opartiskhet. Som om en undervisningsprofil med någon form av religiös utgångspunkt a priori vore synonym med indoktrinering, medan en profan profil lika glasklart skulle kunna identifieras med ett fritt tänkande, utan några fördomar om vare sig religion, etnicitet eller vad det nu månde vara. Fullt så enkelt torde det dock inte vara i praktiken. Det vet varje förälder som konfronterats med den inte sällan flagranta okunnighet och fördomsfullhet som gärna möter barn tillhöriga religiösa minoriteter i alldeles vanliga, svenska skolor. Hela idealet som sådant bygger ju på den förenklade föreställningen att varje religiös yttring alltid skulle utgöra en subjektiv partsinlaga, och en sekulariserad hållning tvärtom alltid skulle kunna anses vara sakligt opartisk.
I själva verket är konflikten dock ännu mer djupgående än vad enbart debatten om religiösa friskolor ger vid handen. ”Barn måste skyddas från religionens gift”, skrev en signatur i DN-debatten nyligen apropå skolor och religion. Ett sådant vattentätt skydd kan skolan givetvis åstadkomma. Men i hemmet finns däremot inga sådana garantier, och frågan som måste ställas i förlängningen är därmed vem som ytterst skall ses som ansvarig för barnens fostran – föräldrarna eller samhället? De officiella dokumenten har sitt att säga. FN-konventionen slår entydigt fast dels barnets rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet, dels föräldrars och vårdnadshavares rätt och skyldighet att ge barnet vägledning i utövandet av denna rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med utvecklingen av barnets förmågor. Europakonventionens krav på föräldrars rätt att välja utbildning för barnen i enlighet med den egna övertygelsen har redan ovan refererats. Till trots för dessa internationellt givna ramar och värderingsgrunder tycks det ha skett en förskjutning i den allmänna opinionen i Sverige, där ansvaret idag enligt mångas uppfattning i första hand bör vila på samhället. Det är samhälle och skola som skall utgöra ett korrektiv, med skyldigheten att garantera att föräldrarna inte indoktrinerar sina barn på ett sätt som står i strid med gängse värderingar i det svenska samhället.
Är det alltså då det sekulariserade svenska samhällets hållning visavi det konfessionella som bör utgöra normen, och vad innebär det? Enligt detta synsätt är religionen alltigenom en privatsak, vars kollektiva yttringar bör hållas inom snäva och väldefinierade ramar – i annat fall skulle de menligt kunna påverka individens ställningstaganden även utanför den egna gruppen. Ur en enskild religionsutövares synvinkel blir en sådan ståndpunkt emellertid absurd; varje personlig övertygelse måste med nödvändighet också få konsekvenser i individens praktiska handlande.
Den sekulariserade utopin utgår till sist även från föreställningen att en ung vuxen, utifrån en dittills fullständigt neutral position, helt plötsligt skulle förmå väga samman olika argument och positioner och därmed själv bilda sig en fullständigt objektiv uppfattning i frågan om religionen. Denna tabubeläggning av det religiösa före myndighetsdagen innebär att kravet på neutralitet drivs ad absurdum.
Detta neutralitetskrav kan och får dock aldrig inkräkta på föräldrarnas rätt att förmedla sin egen djupaste övertygelse till sina barn. I själva verket är något sådant heller inte möjligt. Endast genom att erbjuda en solid personligt förankrad värdegrund – vare sig denna sedan har judiska, kristna, muslimska eller ateistiska förtecken – kan man också på djupet förmedla respekt för oliktänkande.
Astrid Söderbergh Widding
Publicerad i Signum 8 / 2007