Religion som privatsak – djupt i folksjälen

av LOVISA BERGDAHL

Distinktionen mellan privat och offentligt håller på att försvinna. Det räcker att promenera på en trottoar eller att sätta sig på en buss för att märka att den för det offentliga livet så nödvändiga civiliteten och integriteten är på väg bort. Vi beter oss som om vi vore de enda människorna i världen, trots att vi har klivit ut i det offentliga rummet och delar både trottoar och färdmedel med andra. Hörlurarna som gör mig okontaktbar för min nästa, skorna på sätet mitt emot på tunnelbanan; telefonsamtalen på högtalarfunktion, det passivt aggressiva kroppsspråket från medresenären som tycks anse att telepati är bättre än ett vanligt ”ursäkta” för att komma av bussen vid nästa hållplats. Otydliga gränser mellan privat och offentligt i kombination med svensk konflikträdsla – då tar vi tjuvnyp till hjälp för att få som vi vill i stället för mer verbala metoder, konstaterar Elsa Westerstad i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför vantrivs jag i det svenska”.

Kanske är det pandemins fel. Den digitala tekniken gjorde det möjligt att skilja huvudet från kroppen och medan huvudet deltog i något slags offentligt arbetsliv kunde kroppen vara kvar hemma. I alla fall för de anywheres som kunde genomföra sitt arbete genom att koppla upp sig och inte behövde ta sig till sjukhusen, skolorna eller affärerna. Zoom och Teams var relativt okända verktyg fram till våren 2020 men blev under pandemin en snorkel vi stack ut i etern för att syresätta oss i isoleringen. Även om pandemin nu är över kanske den ändå har bidragit till att gränsen mellan offentligt och privat alltmer suddas ut.

Även om denna gräns i vissa tider har varit tydligare än i dag, har den alltid varit en förhandlingsfråga. Om antiken förknippade det privata med slavar, kvinnor och att vara berövad de mänskliga förmågorna så är det privata i dag intimitetens sfär. Om detta gör den tyskfödda, politiska tänkaren Hannah Arendt en utmärkt utläggning i boken Människans villkor där hon förklarar hur relationen mellan privat och offentligt har tett sig genom tiderna liksom att det utgör det senmoderna samhällets karaktär att gamla uppdelningar och distinktioner håller på att luckras upp.

Förutom när det kommer till religion i Sverige, då aktiveras gränsen mellan privat och offentligt igen. Visserligen har det talats om religionens roll i det sociala och politiska livet sedan slutet av nittiotalet, både i Sverige och utomlands, under parollen ”religionens återkomst”, men nu är det som om denna diskussion knappt har ägt rum. Det tycks ånyo vara ett grundläggande axiom att ”det svenska samhället är sekulärt”, att ”religion ska vara en privat fråga” och ”inte ska blandas med politik”. Har det med rädsla för islam att göra? Senast jag hörde detta sägas precis så här tydligt och självklart var nämligen i Söndagsintervjun i P1 när den i vanliga fall så välinformerade programledaren Martin Wicklin intervjuar Mahmoud Khalfi, imam och direktör vid Stockholms stora moské. Ämnet är islams roll i det svenska samhället och Wicklin upprepar ovanstående med en självklarhet lika stor som att jorden är rund. Att det behöver skiljas på staten (som i en demokrati är sekulär) och samhället (som i en demokrati inte kan vara det) och att vi under decennier talat om religion som en legitim kraft för politiskt handlande var som bortblåst.

Är detta exempel ändå inte ett anekdotiskt undantag? Jag tror inte det. Tvärtom. Jag tror att Wicklin sätter ord på den syn på religion som ligger djupast i den svenska folksjälen, nämligen den att religion är och bör förbli en privat fråga, en personlig och intim preferens. Religion tas inte alls på samma politiska allvar som, till exempel, sexuell läggning. Hur kommer det sig annars att en anställd vid ett högre lärosäte i Sverige i dag oförblommerat kan kokettera med sin okunnighet om religion utan reaktioner – ”Men gud så intressant! Jag kan verkligen ingenting om religion!” – medan samma okunnighet om hbtqi-frågor skulle anses otänkbar och högst opassande, glädjande nog! Ändå är både religiös tillhörighet och sexuell läggning diskrimineringsgrundande kategorier.

Men har det ändå inte hänt något med religionens plats i offentligheten? Under senare år har flera kristna röster höjts i kultursfären och undan för undan har det börjat bli mer accepterat att tala öppet om religiös tro. I Talkshow i P1 konstateras strax innan jul att ”det sveper en kristen trend in över svensk offentlighet”. Vid samma tidpunkt skriver Ellinor Skagegård i Svenska Dagbladet ett långt reportage om Höstmötet i Linköping där hon menar att den ”töntiga kristendomen blivit trendig” och att hon inte längre skäms över sin kristna tro. Samtidigt intervjuas Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter – inte om vad det innebär att vara offentlig ledare för Sveriges största medlemsorganisation utan om hur han anser att jungfrufödsel och uppståndelse går till – och Spanarna i P1 konstaterar att det har blivit ”coolt att vara katolik”. Och i denna tidskrifts förra nummer konstaterar Josefin de Gregorio, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet och själv kristen, att, jo, ”något har ändå hänt”. De kristna skribenterna och författarna är fler än på många år och det har blivit ”lättare och lättare” att vara kristen i kulturvärlden.

Men den intressanta frågan kanske inte är om något har hänt utan hur religion tillåts att ta plats i offentligheten i dag. Jag vill påstå att formen för hur det offentliga samtalet om religion ter sig är stöpt i det privatas form. I Spanarna konstateras, om än lite i förbifarten, att de flesta kulturpersonligheter som konverterar till katolicismen tycks vara män och kanske är denna randanmärkning inte utan betydelse. Det är män med mjuka värden som tillåts att ta plats i offentligheten och bara om de talar om religion i intimiserande och privat form – som personliga vittnesbörd (Modéus) och som feminint kodade dimensioner i form av mystik, förtrollning, moderlighet, skönhet, familj och gemenskap. Det finns därmed skäl att fråga sig (vilket kvinnor gjort i alla tider) om de röster som hörs är inkluderade som exkluderade i meningen att de inkluderas som ett exotiskt och privat undantag som mest bekräftar den maskulina, offentliga, regeln.

Politisk tycks religionen i vilket fall som helst inte få bli. Den får inte göra offentliga anspråk på samhället i stort, trots att religiöst liv aldrig kan stanna vid privata försanthållanden och trosövertygelser utan med nödvändighet tar kropp, form och plats i livet vi lever tillsammans med andra. Religionens karaktär är i grunden social och som sådan kan den inte stanna i det privata, hur den svenska normen än ser ut. Hur religion tillåts att ta plats i offentligheten är en fråga att fortsätta att fundera på.

Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.

Ur Signum nr 1/2024.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av LOVISA BERGDAHL

Distinktionen mellan privat och offentligt håller på att försvinna. Det räcker att promenera på en trottoar eller att sätta sig på en buss för att märka att den för det offentliga livet så nödvändiga civiliteten och integriteten är på väg bort. Vi beter oss som om vi vore de enda människorna i världen, trots att vi har klivit ut i det offentliga rummet och delar både trottoar och färdmedel med andra. Hörlurarna som gör mig okontaktbar för min nästa, skorna på sätet mitt emot på tunnelbanan; telefonsamtalen på högtalarfunktion, det passivt aggressiva kroppsspråket från medresenären som tycks anse att telepati är bättre än ett vanligt ”ursäkta” för att komma av bussen vid nästa hållplats. Otydliga gränser mellan privat och offentligt i kombination med svensk konflikträdsla – då tar vi tjuvnyp till hjälp för att få som vi vill i stället för mer verbala metoder, konstaterar Elsa Westerstad i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför vantrivs jag i det svenska”.

Kanske är det pandemins fel. Den digitala tekniken gjorde det möjligt att skilja huvudet från kroppen och medan huvudet deltog i något slags offentligt arbetsliv kunde kroppen vara kvar hemma. I alla fall för de anywheres som kunde genomföra sitt arbete genom att koppla upp sig och inte behövde ta sig till sjukhusen, skolorna eller affärerna. Zoom och Teams var relativt okända verktyg fram till våren 2020 men blev under pandemin en snorkel vi stack ut i etern för att syresätta oss i isoleringen. Även om pandemin nu är över kanske den ändå har bidragit till att gränsen mellan offentligt och privat alltmer suddas ut.

Även om denna gräns i vissa tider har varit tydligare än i dag, har den alltid varit en förhandlingsfråga. Om antiken förknippade det privata med slavar, kvinnor och att vara berövad de mänskliga förmågorna så är det privata i dag intimitetens sfär. Om detta gör den tyskfödda, politiska tänkaren Hannah Arendt en utmärkt utläggning i boken Människans villkor där hon förklarar hur relationen mellan privat och offentligt har tett sig genom tiderna liksom att det utgör det senmoderna samhällets karaktär att gamla uppdelningar och distinktioner håller på att luckras upp.

Förutom när det kommer till religion i Sverige, då aktiveras gränsen mellan privat och offentligt igen. Visserligen har det talats om religionens roll i det sociala och politiska livet sedan slutet av nittiotalet, både i Sverige och utomlands, under parollen ”religionens återkomst”, men nu är det som om denna diskussion knappt har ägt rum. Det tycks ånyo vara ett grundläggande axiom att ”det svenska samhället är sekulärt”, att ”religion ska vara en privat fråga” och ”inte ska blandas med politik”. Har det med rädsla för islam att göra? Senast jag hörde detta sägas precis så här tydligt och självklart var nämligen i Söndagsintervjun i P1 när den i vanliga fall så välinformerade programledaren Martin Wicklin intervjuar Mahmoud Khalfi, imam och direktör vid Stockholms stora moské. Ämnet är islams roll i det svenska samhället och Wicklin upprepar ovanstående med en självklarhet lika stor som att jorden är rund. Att det behöver skiljas på staten (som i en demokrati är sekulär) och samhället (som i en demokrati inte kan vara det) och att vi under decennier talat om religion som en legitim kraft för politiskt handlande var som bortblåst.

Är detta exempel ändå inte ett anekdotiskt undantag? Jag tror inte det. Tvärtom. Jag tror att Wicklin sätter ord på den syn på religion som ligger djupast i den svenska folksjälen, nämligen den att religion är och bör förbli en privat fråga, en personlig och intim preferens. Religion tas inte alls på samma politiska allvar som, till exempel, sexuell läggning. Hur kommer det sig annars att en anställd vid ett högre lärosäte i Sverige i dag oförblommerat kan kokettera med sin okunnighet om religion utan reaktioner – ”Men gud så intressant! Jag kan verkligen ingenting om religion!” – medan samma okunnighet om hbtqi-frågor skulle anses otänkbar och högst opassande, glädjande nog! Ändå är både religiös tillhörighet och sexuell läggning diskrimineringsgrundande kategorier.

Men har det ändå inte hänt något med religionens plats i offentligheten? Under senare år har flera kristna röster höjts i kultursfären och undan för undan har det börjat bli mer accepterat att tala öppet om religiös tro. I Talkshow i P1 konstateras strax innan jul att ”det sveper en kristen trend in över svensk offentlighet”. Vid samma tidpunkt skriver Ellinor Skagegård i Svenska Dagbladet ett långt reportage om Höstmötet i Linköping där hon menar att den ”töntiga kristendomen blivit trendig” och att hon inte längre skäms över sin kristna tro. Samtidigt intervjuas Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter – inte om vad det innebär att vara offentlig ledare för Sveriges största medlemsorganisation utan om hur han anser att jungfrufödsel och uppståndelse går till – och Spanarna i P1 konstaterar att det har blivit ”coolt att vara katolik”. Och i denna tidskrifts förra nummer konstaterar Josefin de Gregorio, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet och själv kristen, att, jo, ”något har ändå hänt”. De kristna skribenterna och författarna är fler än på många år och det har blivit ”lättare och lättare” att vara kristen i kulturvärlden.

Men den intressanta frågan kanske inte är om något har hänt utan hur religion tillåts att ta plats i offentligheten i dag. Jag vill påstå att formen för hur det offentliga samtalet om religion ter sig är stöpt i det privatas form. I Spanarna konstateras, om än lite i förbifarten, att de flesta kulturpersonligheter som konverterar till katolicismen tycks vara män och kanske är denna randanmärkning inte utan betydelse. Det är män med mjuka värden som tillåts att ta plats i offentligheten och bara om de talar om religion i intimiserande och privat form – som personliga vittnesbörd (Modéus) och som feminint kodade dimensioner i form av mystik, förtrollning, moderlighet, skönhet, familj och gemenskap. Det finns därmed skäl att fråga sig (vilket kvinnor gjort i alla tider) om de röster som hörs är inkluderade som exkluderade i meningen att de inkluderas som ett exotiskt och privat undantag som mest bekräftar den maskulina, offentliga, regeln.

Politisk tycks religionen i vilket fall som helst inte få bli. Den får inte göra offentliga anspråk på samhället i stort, trots att religiöst liv aldrig kan stanna vid privata försanthållanden och trosövertygelser utan med nödvändighet tar kropp, form och plats i livet vi lever tillsammans med andra. Religionens karaktär är i grunden social och som sådan kan den inte stanna i det privata, hur den svenska normen än ser ut. Hur religion tillåts att ta plats i offentligheten är en fråga att fortsätta att fundera på.

Lovisa Bergdahl är docent i pedagogik vid Södertörns högskola.

Ur Signum nr 1/2024.