Roms biskop tog farväl av ämbetsbärarna och ordensfolket i sitt stift

Påven Benedictus XVI tog under torsdagen i egenskap av biskop av Rom farväl av ämbetsbärarna och ordensfolket i sitt stift och kungjorde samtidigt ett slags ”andligt testamente”. Det handlar om att vara trogen mot konciliets väg, och att då inte tolka de dåvarande reformerna på det reducerande och banala sätt som ofta förekommer i medierna.

Det var för honom en ”ynnest” att få träffa sina präster innan han avgår, sade den inom kort avgående påven inför cirka 5 000 präster, diakoner och ordenspersoner i Vatikanens audienshall. Samtidigt ursäktade han sig: av hälsoskäl hade han inte kunnat förbereda något tal. I stället ville han hålla ett ”kåseri”. Benedictus verkade vara trött men talade ändå i över en timme.

”Även om jag drar mig tillbaka, så kommer jag alltid att vara förbunden med er i bön och ni med mig, även om jag förblir dold för världen”, sade påven. Efter det att han lämnat ämbetet kommer han bo i ett kloster i Vatikanens trädgård.

Benedictus XVI:s fritt hållna anförande kretsade kring minnena av Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Han berättade bland annat anekdoten om hur han som ung professor från Bonn 1961 tvingades skriva ett föredrag åt Kölns ärkebiskop, kardinal Josef Frings, och hur detta hade beställts av påven Johannes XXIII.

Frings var då rädd för att han skulle bli av med sin titel. Tvärtom gratulerade påven honom till den lyckade uppsatsen.  Historien väckte munterhet bland Benedictus åhörare.

Benedictus XVI försvarade reformkonciliets resultat ytterligare. Anklagelsen om att biskoparna då förfelade den frihet som deras religiösa uppdrag innebar är missar målet. Konciliet lyckades få till en viktig och oeftergivlig förnyelse av liturgin och av den gemensamma tron. Det gäller att gå vidare i denna riktning ”med förtröstan”, menade påven.

Kathpress 2013-02-14

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Påven Benedictus XVI tog under torsdagen i egenskap av biskop av Rom farväl av ämbetsbärarna och ordensfolket i sitt stift och kungjorde samtidigt ett slags ”andligt testamente”. Det handlar om att vara trogen mot konciliets väg, och att då inte tolka de dåvarande reformerna på det reducerande och banala sätt som ofta förekommer i medierna.

Det var för honom en ”ynnest” att få träffa sina präster innan han avgår, sade den inom kort avgående påven inför cirka 5 000 präster, diakoner och ordenspersoner i Vatikanens audienshall. Samtidigt ursäktade han sig: av hälsoskäl hade han inte kunnat förbereda något tal. I stället ville han hålla ett ”kåseri”. Benedictus verkade vara trött men talade ändå i över en timme.

”Även om jag drar mig tillbaka, så kommer jag alltid att vara förbunden med er i bön och ni med mig, även om jag förblir dold för världen”, sade påven. Efter det att han lämnat ämbetet kommer han bo i ett kloster i Vatikanens trädgård.

Benedictus XVI:s fritt hållna anförande kretsade kring minnena av Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Han berättade bland annat anekdoten om hur han som ung professor från Bonn 1961 tvingades skriva ett föredrag åt Kölns ärkebiskop, kardinal Josef Frings, och hur detta hade beställts av påven Johannes XXIII.

Frings var då rädd för att han skulle bli av med sin titel. Tvärtom gratulerade påven honom till den lyckade uppsatsen.  Historien väckte munterhet bland Benedictus åhörare.

Benedictus XVI försvarade reformkonciliets resultat ytterligare. Anklagelsen om att biskoparna då förfelade den frihet som deras religiösa uppdrag innebar är missar målet. Konciliet lyckades få till en viktig och oeftergivlig förnyelse av liturgin och av den gemensamma tron. Det gäller att gå vidare i denna riktning ”med förtröstan”, menade påven.

Kathpress 2013-02-14