Sårbarhet och människovärde

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHRISTOFFER WEDEBRAND

Den svenska aborträtten verkar utgå ifrån föreställningen att människors rätt till liv avtar i takt med deras sårbarhet och beroende av andra. Det är tveksamt om vi resonerar så i andra fall. I stället antar vi annars att en persons skyddsvärde snarare ökar än minskar i och med dennes oförmåga att klara sig på egen hand. Denna tankekrock väcker frågan om vilken roll den rationella reflektionen över huvud taget spelar för rätten till abort. Vilar den verkligen på de åberopade moraliska argumenten, eller är förhållandet snarare det omvända, alltså att aborträtten tas för given och närmast skänker legitimitet åt de anförda skälen?

Två förtydliganden bör göras redan nu. För det första handlar inte den här artikeln om Aborträtten, med stort A och i binära termer – för eller mot. I stället vill jag diskutera de moraliska antaganden som verkar ligga till grund för rätten till abort i Sverige och sätta dessa i relation till hur vi tänker i andra fall.

För det andra är varje graviditet och förlossning förenad med stora faror. Väl medveten om att det är ett snävt perspektiv tittar jag på de överväganden som görs i abortlagen och dess förarbeten som handlar om avvägningen mellan kvinnans självbestämmande och fostrets skyddsvärde. En mer uttömmande diskussion skulle förstås även behöva ägna stort utrymme åt frågor som vilka krav på risktagande för barnets skull man kan ställa på gravida kvinnor, vilket inte görs här.

Inte en fråga om för eller mot

När aborträtten kommer på tal i Sverige synes utgångspunkten ofta vara att man antingen är en förespråkare för kvinnors rätt till abort eller är en abortmotståndare. Men i själva verket ligger det ett abortmotstånd inbyggt i vår nuvarande lagstiftning på området. Utan att kunna peka på några siffror antar jag att de flesta åtminstone på något sätt vill styra upp denna del av sjukvårdens verksamhet. I så fall är vi alla abortmotståndare åtminstone i någon mån.

Omvänt är vi alla också förespråkare. Frågan gäller därför inte så mycket för eller mot som snarare när och varför det är legitimt utföra en abort. Inte ens den i detta sammanhang så kontroversiella katolska kyrkan invänder mot abort i samtliga fall. Åtminstone inte om med begreppet mera allmänt avses avbrytandet av ett havandeskap. Den katols­ka kyrkan opponerar sig mot det som i katekesen kallas direkt abort, alltså abort ”avsedd som mål eller medel”. I enlighet med den så kallade principen om dubbel verkan anses det däremot kunna vara legitimt att förorsaka fostrets död om det sker som en förutsedd men inte avsedd konsekvens av en åtgärd som vidtas för att rädda den gravida kvinnans liv.

Endast en sällsynt kallhamrad person kan undgå att gripas av empati med en kvinna som är oönskat gravid. Det är stötande att ta del av vissa debattörers aggressiva retorik, där abort likställs med mord på en oskyldig människa, samtidigt som ingen förståelse visas för kvinnans utsatta situation. Men därmed är inte sagt att bara kvinnans röst bör höras. Att abort aldrig har uppfattats vara oproblematiskt av statsmakterna framgår av en läsning av de lagar och juridiska förarbeten som har ramat in den svenska aborträtten under 1900-talet och fram till i dag.

Som det har uttryckts av Statens medi­cinsk-etiska råd (SMER) vilar rätten till abort på en avvägning mellan kvinnans självbestämmande och fostrets skyddsvärde. Ibland trumfas alltså kvinnans valfrihet av fostrets anspråk på liv. Vilket skyddsvärde som tillskrivs det blivande barnet beror på vilka egenskaper det utmärks av. Eftersom skyddsvärdet antas kunna skifta mellan olika sorters foster berättar aborträttens utformning om vilka typer av människor som spelar roll i samhällets ögon och vilka som lika gärna kan kvitta. Aborträttens utformning har därför ofrånkomligen att göra med vår människosyn.

Mot bakgrund av det ovanstående är det en angelägen uppgift att finna en balanserad moralisk ståndpunkt. Behovet av en fördjupad diskussion om aborträtten aktualiseras även av ett antal förslag till förändringar av densamma som har framförts de senaste åren av inflytelserika aktörer på området, samt då det för närvarande råder en stor politisk öppenhet för att grundlagsskydda rätten till abort. I juni år 2023 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté som bland annat ska utreda om nya grundläggande fri- och rättigheter borde läggas till i regeringsformen, däribland rätten till abort. Beroende på hur nämnda förslag landar på sikt och hur grundlagsskyddet utformas kan det cementera en viss människosyn för lång tid framöver. Det borde ligga i allas intresse att denna syn svarar mot våra moraliska övertygelser i övrigt.

Oavsett inställning till abort förenas parterna i samtalet av viljan att skapa ett humant samhälle, även om de har delvis olika uppfattningar om vari ett sådant samhälle består. Åtminstone jag själv är av uppfattningen att ett samhälle som är humant – mänskligt – inte för mycket kan avvika från våra erfarenheter av vad det innebär att vara människa. Kanske kan dessa erfarenheter ligga till grund för en mer inträngande diskussion om hur vi vill underbygga och utforma rätten till abort för framtiden.

Sårbarhet som moralisk utgångspunkt

Människan är ett djur bland andra djur, om än i vissa avseenden annorlunda än dessa djur. För många av medeltidens teologer var detta självklart, trots att de ingenting visste om slumpvisa mutationer och naturliga urval. En populär definition av begreppet människa vid denna tid var just att hon är ett ”förnuftigt djur”. Över tid verkar dock perspektiven ha blivit snävare. Med filosofen Alasdair MacIntyre går det att förvånas över hur vi i dag ofta talar om människa och djur som skilda kategorier, trots kunskapen om vårt nära släktskap med andra arter.

MacIntyre föreslår en återgång till gamla tiders tänkesätt. För att förstå oss själva måste vi se till vad vi har gemensamt med andra varelser snarare än att bara fokusera vad som skiljer oss åt. I särskilt fokus för MacIntyre står vår sårbarhet. Likt andra djur är vi i och med vår biologiska natur ständigt utsatta för risken att skadas, drabbas av sjukdomar och i värsta fall dö. Visserligen är vi mer sköra under livets ändpunkter – barn och gamla är förstås särskilt utsatta. Alla är vi dock genom vår sårbarhet beroende av andra människor för att kunna leva fullödiga liv. Ingen person kan klara sig själv. MacIntyre ser vår bräcklighet som ett så avgörande faktum att han vill infoga den i nämnda medeltida definition. Människan förstås därför som ett ”beroende förnuftigt djur”.

Om det är ett grundläggande villkor för den mänskliga tillvaron att vara sårbar och beroende av andra så kan inget humant samhälle värt namnet gradera människovärdet i termer av förmågan till autonomi. Tvärtom måste då varje rimlig moraluppfattning bejaka dessa fundamentala fakta om våra liv. Vår utsatthet kan aldrig någonsin göra oss mindre värdefulla som människor.

Som regel är vi också djupt medvetna om detta. I våra mellanmänskliga interaktioner, genom civilsamhället och olika delar av den offentliga förvaltningen visar vi ext­ra hänsyn gentemot dem som är mer utsatta än andra. Sentensen ”Alla människors lika värde” är en central del av vår självbild som nation. I exempelvis en så viktig författning som hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs att målet med vården ska vara ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”, att denna vård ska ges ”med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” samt att den med störst behov ”ska ges företräde till vården”.

Hälso- och sjukvårdslagens formuleringar ligger väl i linje med den ovan skisserade moraliska utgångspunkten. De särskilt sårbara och beroende i samhället inte bara likställs med dess övriga medlemmar utan ska rentav prioriteras framför dessa vid fördelningen av vårdresurserna. Trots att lagens bestämmelser ska gälla för all hälso- och sjukvård i Sverige tycks emellertid den motsatta principen komma till uttryck inom vissa delar av vårdapparaten. Frågan är hur detta ska förstås.

Aborträttens moraliska underbyggnad

Aborträtten i Sverige är reglerad. Hur fri rätten till abort är beror i stor utsträckning på vilka egenskaper som utmärker fostret. Utgångspunkten är alltså inte att den gravida kvinnan har någon ovillkorlig rätt att på begäran få en abort utförd, trots formuleringar i abortlagens förarbeten att lagstiftningen borde bygga på en tilltro till kvinnans egen förmåga att fatta beslut. Snarare tar lagstiftningen sikte på det blivande barnet. Eftersom vissa foster tillskrivs ett större skyddsvärde än andra varierar graden av frihet. Skyddsvärdet hänger nära samman med fostrets sårbarhet och beroende av and­ra människor.

Enligt abortlagens inledande paragraf får en abort utföras ”om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa”. Redan här kommer alltså två förbehåll: Förutom att aborten inte får utsätta kvinnan för allvarlig fara stadgas även en tidslig gräns. Efter utgången av den 18:e havandeskapsveckan får en abort utföras ”endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden”. Ett sådant tillstånd får bara lämnas om det föreligger ”synnerliga skäl” för aborten. Även om det finns sådana skäl, så får dock tillstånd inte lämnas ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. Ett undantag är om ”havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa”. Då finns det inte några tidsliga begränsningar alls.

Det livsdugliga fostrets skyddsvärde antas alltså väga tyngre än den gravida kvinnans valfrihet. Även tidsgränsen på 18 veckor grundar sig i uppfattningen att inga livsdugliga foster får aborteras. I den proposition som år 1974 låg till grund för nu gällande abortlag framhöll statsrådet vikten av att skapa ”särskilda garantier” och en ”betryggande säkerhetsmarginal mot ingrepp, där det kan tas fram foster som företer livstecken och som eventuellt kan bringas att överleva”. Jämte omsorgen om kvinnans liv och hälsa är alltså livsduglighetskriteriet den mest grundläggande moraliska principen i den svenska aborträtten. I varje fall sett till lagens och de juridiska förarbetenas explicita formuleringar.

Livsduglighetskriteriets rötter sträcker sig åtminstone tillbaka till den statliga offentliga utredning vars betänkande från år 1935 låg till grund för Sveriges första abortlag. I de politiska diskussionerna vid denna tid hade ofta slutet av den tredje havandeskapsmånaden nämnts som en lämplig övre gräns för abort. Utredningen själv såg det som ”otvivelaktigt, att om ett havandeskap skall avbrytas det är för känslan mera stötande, ju längre detsamma är framskridet”. Slutligen landade utredningen i att gränsen borde dras vid fostrets livsduglighet, alltså dess ”förmåga att efter framfödandet förbli vid liv”.

När blir då fostret livsdugligt, närmare bestämt? Som statsrådet uttryckte det i 1974 års proposition avses foster som ”kan leva och vidareutvecklas utanför moderns kropp” och som ”eventuellt kan bringas att överleva med de förbättrade metoder för prematurvård som numera föreligger eller inom en inte alltför avlägsen framtid kan väntas stå till läkarnas förfogande”. Samma tolkning gjorde regeringen då man såg över abortlagen vid mitten av 1990-talet.

Aborträtten är alltså som mest fri när fostret är som mest sårbart och beroende av den gravida kvinnan. Allteftersom fostret blir autonomt ökar dess skyddsvärde och omvänt blir då också rätten till abort alltmer inskränkt. Efter utgången av den 18:e havandeskapsveckan måste som nämnts särskilda skäl föreligga för att Socialstyrelsen ska få bevilja abort. Om sådana skäl bedöms vara för handen beviljar det rättsliga rådet vid myndigheten abort fram till och med den 22:a veckan (21 hela veckor och sex dagar). Även när det gäller skälen för dessa sena aborter antas fostrets skyddsvärde hänga nära samman med dess sårbarhet och beroende av andra människor (för en mer utförlig diskussion om detta se min artikel ”Synen på samhällets minsta minoriteter” i Signum nummer 6/2022).

I sin statistik skiljer det rättsliga rådet vid Socialstyrelsen mellan fyra skäl till sen abort: Sociala skäl, psykisk eller kroppslig sjukdom hos kvinnan samt så kallad fosterskada. Antalet sena aborter har ökat på senare år, vilket förklaras av allt fler ansökningar på grund av fosterskada. Fosterskadekriteriet rymmer även sådant som inte kan anses vara en skada hos fostret, men väl innebära att barnet kommer att ha särskilda behov. Bakgrunden till kriteriet återfinns i propositionen från år 1974 och statsrådets bedömning att abort även efter vecka 18 kunde framstå som en ”angelägen åtgärd” trots fostrets tilltagande livsduglighet. Som exempel på sådana situationer nämndes fall som gick in under den ”eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen” i dåvarande abortlag.

Fram till 1970-talet var abortlagen uppbyggd i termer av indikationer, alltså giltiga grunder till abort. Den eugeniska indikationen var en del av Sveriges arvshygieniska politik under 1900-talets första hälft. Den innebar att abort var tillåtet när det skäligen kunde antas att barnets föräldrar ”genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom”. Fosterskadeindikationen tillkom under 1960-talet efter neurosedynskandalen och fångade in samma egenskaper hos fostret med skillnaden att de inte behövde vara föranledda av arvsanlag.

Genom fosterskadekriteriet råder en påfallande historisk kontinuitet mellan den gamla svenska abortlagens arvshygieniska målsättning och utformningen av dagens aborträtt. En väsentlig skillnad är förstås att nämnda indikationer (sammanbakade till fosterskadekriteriet) numera bara används för att bevilja sena aborter, från att tidigare och tillsammans med andra indikationer ha utgjort villkor i samtliga fall. Dessutom har indikationerna lyfts bort från lagstiftningen för att i stället användas i Socialstyrelsens interna beslutsprocesser. Alltjämt är dock fallet att de blivande barn som myndigheterna klassar som skadade eller sjuka tillskrivs ett lägre skyddsvärde än andra. I dessa fall ses det inte som lika viktigt med en säkerhetsmarginal.

Legitimering eller rationalisering 

Den katolska kyrkan motsätter sig abort i de allra flesta fall. Denna slutsats finner sin grund i övertygelsen att alla människor – oavsett vilka egenskaper som utmärker dem i övrigt – har ett alldeles särskilt värde. Människovärdet är absolut och lika för alla. Ingen enda mänsklig individ får därför dödas avsiktligt, inte ens ett foster. Samtidigt som denna slutsats framstår som oacceptabel för många svenskar antar jag att desto fler tilltalas av principen som sådan. Min gissning är att det förhåller sig på motsatt sätt med den svenska aborträtten. För även om lagstiftning och praxis på området erbjuder en ganska vidsträckt rätt till abort som framstår som mycket positiv i mångas ögon, synes lagen och dess förarbeten utgå ifrån moraliska föreställningar som vi i andra fall tar avstånd från.

Vad som måste förstås är att livsduglighetskriteriet (och även fosterskadekriteriet) åberopas som skäl till varför det är legitimt att genom abort döda ett foster. Det används alltså som en moralisk princip. Därför måste vi också ta ställning till hur vi förhåller oss till kriteriet i dess egenskap av princip.

I andra sammanhang anser vi oss ha särskilda förpliktelser gentemot de särskilt sårbara och beroende. Som konstaterats påverkas vi starkt känslomässigt av aborter av livsdugliga foster. Men rimligen beror detta på att de i praktiken är och ser ut som spädbarn som vi lätt anknyter till. I detta stadium framstår fostren som otvetydigt mänskliga. Förmodligen kan därför livsduglighetskriteriet förklara varför vi tvekar inför dessa aborter men inte andra. Mindre troligt är dock att kriteriet kan motivera en sådan gränsdragning normativt. Vid närmare eftertanke tycks det vila på en moraluppfattning som vi i andra sammanhang skulle tveka inför. Att vara sårbar och beroende av andra är ett grundläggande mänskligt villkor som gäller såväl ofödda som framfödda människor. Det säger ingenting om vårt värde eller vilka rättigheter vi har annat än i omvänd mening – ju mer utsatta vi är desto större omtanke förtjänar vi.

Om min analys stämmer framstår abort­rätten som ett eget moraliskt universum, med sina egna inneboende lagar och principer. Frågan är hur detta ska förstås. Jag tror att en nyckel ligger i insikten om att rätten till abort inte bara legitimeras av de moraliska resonemang som den uttryckligen underbyggs av, i lagstiftningen och dess förarbeten, utan att argumentationen också och kanske framför allt fyller en rationaliserande funktion. Förmodligen har vi redan på förhand bestämt oss för att vi vill ha en ganska – men inte för – generös aborträtt eftersom det känns riktigt. Från första stund upplever vi stark empati med de oönskat gravida kvinnorna, men knyter an till de blivande barnen i ett sent skede. Om detta stämmer ter sig livsduglighetskriteriet som ett starkt argument, eftersom det leder till en upplevt lagom vidsträckt rätt till abort, snarare än till att aborträtten anses ha en rimlig omfattning därför att kriteriet som sådant framstår som övertygande.

Intrycket att det rör sig om en rationalisering förstärks av ett antal förslag framförda de senaste åren av inflytelserika aktörer för aborträttens formulering. Förslagen – att slopa livsduglighetskriteriet till förmån för en fast veckogräns för sena aborter, att ändra innebörden av kriteriet, samt att vid sena aborter döda fostren med gift innan de stöts ut – tyder på en instrumentell syn på den moraliska reflektionens roll. Jag kan inte läsa förslagen på annat sätt än att de andas en inställning i stil med att våra principer är värdefulla bara så länge de leder till önskvärda resultat.

Förslag för att säkerställa möjligheten till sen abort

Samtliga förslag finner sin bakgrund i sjukvårdens ökade möjligheter att rädda för tidigt födda barn. Samtidigt som denna utveckling givetvis är till stor glädje för de föräldrar som vill behålla sin avkomma kan den på sikt också underminera rätten till abort. Om nämligen livsduglighet innebär förmågan att överleva utanför livmodern men med stöd av medicinska insatser, och om dessa insatser blir alltmer förfinade och effektiva, flyttas också tidsgränsen successivt bakåt för när det är tillåtet att förorsaka fostrets död. För att undvika en sänkning av gränsen för sen abort behöver därför någon form av perspektivförskjutning komma till stånd.

Förslagen har framförts av bland andra SMER, i en rapport där rådet analyserade de etiska problem som aktualiseras vid aborter nära gränsen för livsduglighet och där fostret visar livstecken efter framfödandet. Visserligen avfärdade dåvarande regering samtliga förslag redan samma år som de framfördes, 2019, men vissa av förslagen har dykt upp i det offentliga samtalet även därefter.

Det första av förslagen handlar om att ersätta livsduglighetskriteriet med en fast veckogräns för sena aborter. I sin rapport menade SMER att regeringen borde överväga om det finns skäl att införa en sådan bestämd gräns. Ett andra och nära relaterat förslag går ut på att ändra innebörden av kriteriet. Förutom SMER – som efterlyste en utredning av begreppet livsduglighet – har en långtgående omtolkning föreslagits av Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG), Svenska barnmorskeförbundet och Svenska neonatalföreningen. I ett konsensusdokument från år 2018 som samtliga föreningar står bakom föreslogs att begreppet livsduglighet borde förstås som ”möjlighet till överlevnad vid födelse […] utan att åtgärder under graviditeten vidtas för att förbättra möjlighet till överlevnad, och utan att omedelbara resuscitationsåtgärder vidtas efter fostrets framfödande”. Av ett inslag på Sveriges Radio (se källförteckningen) där en företrädare för SFOG intervjuas framstår det som att konsensusdokumentet redan tillämpas vid handläggningen av sena aborter inom vården.

Förvisso sympatiserar jag med viljan att byta ut livsduglighetskriteriet eller förstå det på nya sätt. SMER:s och professionsföreningarnas förslag verkar dock inte drivas av en kritik av kriteriet som sådant utan av ett missnöje med de slutsatser det leder till. Så har exempelvis SMER uttryckt att ”så långt det är möjligt bör andra åtgärder än sänkt abortgräns prioriteras för att undvika att livsdugliga foster föds fram efter sen abort”. Förutom att jag finner detta sätt att resonera som bakvänt har jag också svårt att se hur aktörernas förslag leder till några egentliga förbättringar.

Vad gäller det första förslaget kan det framstå som en enkel lösning att införa en fast veckogräns. Men frågan är om det ligger i någons intresse. Dagens tidshorisont grundar sig i en bedömning av när fostrets livsduglighet inträder. Trots de problem som är behäftade med livsduglighetskriteriet möjliggör det ändå någon form av gränsdragning. Om kriteriet ska kastas ut till förmån för en fast gräns väcks frågan var denna gräns ska sättas. Varför just vid vecka 22 om livsdugligheten inte längre ska ses som relevant? Varför inte senare eller tidigare? Denna godtycklighet aktualiserar ett ytterligare problem: Alla beslut som fattas utan grund kan rivas upp utan grund. Det skulle kunna leda till en flyktig aborträtt. Men rimligen vill alla se en rätt till abort som är väl underbyggd och därför står sig över tid.

Angående det andra förslaget verkar alltså livsduglighetskriteriet vila på förställningen att människors rätt till liv avtar i takt med deras sårbarhet och beroende av andra. Det är i så fall bekymmersamt. Förslaget till omtolkning drar emellertid denna tankegång än längre. Från att beteckna det blivande barnets förmåga att överleva utanför och oberoende av den gravida kvinnan, föreslås kriteriet nu innebära det framfödda barnets möjlighet att klara sig utan medicinsk hjälp. Detta innebär en mycket extrem människosyn och det är svårt att tänka sig något annat fall där vi ens skulle överväga att resonera i dessa termer. Om de som för sin överlevnad är beroende av medicinska insatser ska kunna förvägras hjälp, just eftersom de är beroende av sådana insatser, är vi många som skulle sakna människovärde och rätt till liv. Hälso- och sjukvårdslagens formulering om att den med störst behov ska ges företräde till vården lyser med sin frånvaro.

Det tredje och kanske mest iögonenfallande förslaget är att använda så kallad feticid i samband med sena aborter. Metoden används redan i Sverige vid fosterantalsreduktion. I sak handlar det om att injicera en substans som medför att fostrets hjärta stannar, exempelvis kaliumklorid via navelsträngen. Även detta förslag framfördes av SMER i nämnda rapport, som menade att Socialstyrelsen borde få i uppdrag att utreda förutsättningarna för att införa metoden.

Inte så få människor torde hoppa till när de hör eller läser ett uttryck som feticid. SMER menar dock att det bör ses som ”etiskt acceptabelt att kombinera aborten med feticid” om den bedöms ”etiskt försvarbar med hänsyn till avvägningen mellan fostrets skyddsvärde och kvinnans självbestämmande”. Syftet med förslaget är alltså att säkerställa att inga livsdugliga foster föds fram efter sen abort, en situation som förstås inte kan uppstå om de blivande barnen dödas redan i livmodern. I detta avseende kan förslaget synas respektera livsduglighetskriteriet. SMER menar att kvinnans självbestämmande inte behöver ställas mot människovärdet om aborten förenas med feticid.

Vid en närmare påsyn framgår dock att användandet av feticid inte alls respekterar principen att inga livsdugliga foster får aborteras. På annat håll i sin rapport skriver SMER att ”alla levande födda individer” har människovärde och rätt till liv, varför även foster som visar livstecken efter sen abort måste omfattas av rätten till liv. Underförstått tycks SMER mena att användandet av feticid inte skulle kränka fostrets rättigheter eftersom det inte ännu är fött. Men detta är i så fall en väsentligt snävare tolkning än vad som förutsätts i rådande lagstiftning. Som redan har konstaterats får Socialstyrelsen enligt abortlagen inte lämna tillstånd till sena aborter om det finns ”anledning antaga att fostret är livsdugligt”, vilket ligger i linje med formuleringarna i lagens propositionstext om att ”fostret under graviditeten successivt utvecklas till en livsduglig varelse vars rätt till liv måste respekteras”. Vår lagstiftning utgår alltså inte ifrån att endast de som är framfödda kan ha rätt till liv. Över huvud taget framstår förslaget som besynnerligt. Om vi människor får vårt särskilda värde i kraft av att vi besitter den ena eller andra egenskapen (exempelvis är livsdugliga), eller bara genom att vi är människor, är det svårt att se varför detta förhållande skulle påverkas av födseln som sådan. Vi är en och densamma både före och efter. Då är det lika fel att använda gift före som efter födandet av barnet.

Förutom att förslaget om feticid inte ligger i linje med abortlagen och dess förarbeten leder det även till svåra gränsdragningsproblem. Det torde inte finnas någon anledning att inte tillåta abort ända fram till förlossningen om endast levande födda individer kan tillmätas människovärde och rätt till liv. Men finns det någon som i praktiken vill se en så vidsträckt aborträtt?

Avslutande reflektioner

Det ingår i vår självbild som nation att alla människor är lika mycket värda. Denna formulering återkommer i sammanhang efter sammanhang. Mer än vad som har varit fallet i många andra länder har det svenska samhällsbygget under det gångna århundradet präglats av en omsorg om utsatta männi­skor, även om vissa grupper har förpassats till periferin och uteslutits från denna omtanke. Till dessa grupper hör inte minst de människor som myndigheterna har stämplat som sinnesslöa. Samtidigt ligger det också i vår självbild att ta avstånd från dessa tragiska kapitel i vårt lands historia.

Även aborträtten ingår i vår självbild och ses i likhet med det föregående som ett tecken på vår anständighet som nation. För närvarande framstår det emellertid som att rätten till abort underbyggs av argument som strider mot våra moraliska övertygelser i övrigt. Både lagstiftningen på området, de juridiska förarbetena och myndigheternas tillämpning graderar människors skyddsvärde i termer av deras sårbarhet och beroende av andra, men på motsatt vis än vad som föreskrivs av hälso- och sjukvårdslagen. Denna diskrepans är förbryllande. Det kan inte samtidigt vara sant att människovärdet är lika för alla oavsett hur utsatta vi är, och på samma gång vara fallet att vissa människor har ett mindre värde eftersom de är mer utsatta än andra.

Argumentationen i denna artikel leder inte nödvändigtvis till slutsatsen att aborträtten behöver inskränkas. Rätten till abort kan ju vila på många olika typer av skäl. Men om vi menar allvar med alla männi­skors lika värde behöver vi kunna diskutera aborträtten. Dess nuvarande utformning kan inte tas för given. Att vara människa är att vara sårbar och beroende av andra. Som ändliga varelser är vi bundna till varandra och det är precis som det ska vara.

Viktigare källor

Abortlag (1974:595).
Dir. 2023:83, Några frågor om grundläggande fri- och rättigheter.
Hälso- och sjukvårdslag (2017:30).
Katolska kyrkans katekes.
Lag om avbrytande av havandeskap (1938:318).
MacIntyre, Alasdair 1999, Dependent Rational Animals: Why Human Beings Need the Virtues, Carus Publishing Company.
Prop. 1974:70 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till abortlag, m. m.
Prop. 1994/95:142 Fosterdiagnostik och abort.
SOU 1935:15 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap.
Statens medicinsk-etiska råd 2019, Livstecken efter sen abort, Smer rapport 2019:1.
Svensk förening för obstetrik och gynekologi, Svenska barnmorskeförbundet och Svenska neonatalföreningen 2018, Handläggning av sena aborter efter v18+0.
Sveriges Radio 2021, ”Överläkare: ’Ta bort livsduglighet från aborträtten’”.
Den som vill fördjupa sig inom aborträttens forsterskadekriterium rekommenderas Wedebrand, Christoffer 2022, ”Synen på samhällets minsta minoriteter”, Signum nr 6/2022.
För en delvis annan och mer renodlat filosofisk kritik av livsduglighetskriteriet rekommenderas: Friberg-Fernros, Henrik 2012, ”Varför den svenska abortlagstiftningen bör göras mer restriktiv”, Tidskrift för politisk filosofi nr 3/2012.

 

Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.

Ur Signum nr 1/2024, s. 16–23.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHRISTOFFER WEDEBRAND

Den svenska aborträtten verkar utgå ifrån föreställningen att människors rätt till liv avtar i takt med deras sårbarhet och beroende av andra. Det är tveksamt om vi resonerar så i andra fall. I stället antar vi annars att en persons skyddsvärde snarare ökar än minskar i och med dennes oförmåga att klara sig på egen hand. Denna tankekrock väcker frågan om vilken roll den rationella reflektionen över huvud taget spelar för rätten till abort. Vilar den verkligen på de åberopade moraliska argumenten, eller är förhållandet snarare det omvända, alltså att aborträtten tas för given och närmast skänker legitimitet åt de anförda skälen?

Två förtydliganden bör göras redan nu. För det första handlar inte den här artikeln om Aborträtten, med stort A och i binära termer – för eller mot. I stället vill jag diskutera de moraliska antaganden som verkar ligga till grund för rätten till abort i Sverige och sätta dessa i relation till hur vi tänker i andra fall.

För det andra är varje graviditet och förlossning förenad med stora faror. Väl medveten om att det är ett snävt perspektiv tittar jag på de överväganden som görs i abortlagen och dess förarbeten som handlar om avvägningen mellan kvinnans självbestämmande och fostrets skyddsvärde. En mer uttömmande diskussion skulle förstås även behöva ägna stort utrymme åt frågor som vilka krav på risktagande för barnets skull man kan ställa på gravida kvinnor, vilket inte görs här.

Inte en fråga om för eller mot

När aborträtten kommer på tal i Sverige synes utgångspunkten ofta vara att man antingen är en förespråkare för kvinnors rätt till abort eller är en abortmotståndare. Men i själva verket ligger det ett abortmotstånd inbyggt i vår nuvarande lagstiftning på området. Utan att kunna peka på några siffror antar jag att de flesta åtminstone på något sätt vill styra upp denna del av sjukvårdens verksamhet. I så fall är vi alla abortmotståndare åtminstone i någon mån.

Omvänt är vi alla också förespråkare. Frågan gäller därför inte så mycket för eller mot som snarare när och varför det är legitimt utföra en abort. Inte ens den i detta sammanhang så kontroversiella katolska kyrkan invänder mot abort i samtliga fall. Åtminstone inte om med begreppet mera allmänt avses avbrytandet av ett havandeskap. Den katols­ka kyrkan opponerar sig mot det som i katekesen kallas direkt abort, alltså abort ”avsedd som mål eller medel”. I enlighet med den så kallade principen om dubbel verkan anses det däremot kunna vara legitimt att förorsaka fostrets död om det sker som en förutsedd men inte avsedd konsekvens av en åtgärd som vidtas för att rädda den gravida kvinnans liv.

Endast en sällsynt kallhamrad person kan undgå att gripas av empati med en kvinna som är oönskat gravid. Det är stötande att ta del av vissa debattörers aggressiva retorik, där abort likställs med mord på en oskyldig människa, samtidigt som ingen förståelse visas för kvinnans utsatta situation. Men därmed är inte sagt att bara kvinnans röst bör höras. Att abort aldrig har uppfattats vara oproblematiskt av statsmakterna framgår av en läsning av de lagar och juridiska förarbeten som har ramat in den svenska aborträtten under 1900-talet och fram till i dag.

Som det har uttryckts av Statens medi­cinsk-etiska råd (SMER) vilar rätten till abort på en avvägning mellan kvinnans självbestämmande och fostrets skyddsvärde. Ibland trumfas alltså kvinnans valfrihet av fostrets anspråk på liv. Vilket skyddsvärde som tillskrivs det blivande barnet beror på vilka egenskaper det utmärks av. Eftersom skyddsvärdet antas kunna skifta mellan olika sorters foster berättar aborträttens utformning om vilka typer av människor som spelar roll i samhällets ögon och vilka som lika gärna kan kvitta. Aborträttens utformning har därför ofrånkomligen att göra med vår människosyn.

Mot bakgrund av det ovanstående är det en angelägen uppgift att finna en balanserad moralisk ståndpunkt. Behovet av en fördjupad diskussion om aborträtten aktualiseras även av ett antal förslag till förändringar av densamma som har framförts de senaste åren av inflytelserika aktörer på området, samt då det för närvarande råder en stor politisk öppenhet för att grundlagsskydda rätten till abort. I juni år 2023 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté som bland annat ska utreda om nya grundläggande fri- och rättigheter borde läggas till i regeringsformen, däribland rätten till abort. Beroende på hur nämnda förslag landar på sikt och hur grundlagsskyddet utformas kan det cementera en viss människosyn för lång tid framöver. Det borde ligga i allas intresse att denna syn svarar mot våra moraliska övertygelser i övrigt.

Oavsett inställning till abort förenas parterna i samtalet av viljan att skapa ett humant samhälle, även om de har delvis olika uppfattningar om vari ett sådant samhälle består. Åtminstone jag själv är av uppfattningen att ett samhälle som är humant – mänskligt – inte för mycket kan avvika från våra erfarenheter av vad det innebär att vara människa. Kanske kan dessa erfarenheter ligga till grund för en mer inträngande diskussion om hur vi vill underbygga och utforma rätten till abort för framtiden.

Sårbarhet som moralisk utgångspunkt

Människan är ett djur bland andra djur, om än i vissa avseenden annorlunda än dessa djur. För många av medeltidens teologer var detta självklart, trots att de ingenting visste om slumpvisa mutationer och naturliga urval. En populär definition av begreppet människa vid denna tid var just att hon är ett ”förnuftigt djur”. Över tid verkar dock perspektiven ha blivit snävare. Med filosofen Alasdair MacIntyre går det att förvånas över hur vi i dag ofta talar om människa och djur som skilda kategorier, trots kunskapen om vårt nära släktskap med andra arter.

MacIntyre föreslår en återgång till gamla tiders tänkesätt. För att förstå oss själva måste vi se till vad vi har gemensamt med andra varelser snarare än att bara fokusera vad som skiljer oss åt. I särskilt fokus för MacIntyre står vår sårbarhet. Likt andra djur är vi i och med vår biologiska natur ständigt utsatta för risken att skadas, drabbas av sjukdomar och i värsta fall dö. Visserligen är vi mer sköra under livets ändpunkter – barn och gamla är förstås särskilt utsatta. Alla är vi dock genom vår sårbarhet beroende av andra människor för att kunna leva fullödiga liv. Ingen person kan klara sig själv. MacIntyre ser vår bräcklighet som ett så avgörande faktum att han vill infoga den i nämnda medeltida definition. Människan förstås därför som ett ”beroende förnuftigt djur”.

Om det är ett grundläggande villkor för den mänskliga tillvaron att vara sårbar och beroende av andra så kan inget humant samhälle värt namnet gradera människovärdet i termer av förmågan till autonomi. Tvärtom måste då varje rimlig moraluppfattning bejaka dessa fundamentala fakta om våra liv. Vår utsatthet kan aldrig någonsin göra oss mindre värdefulla som människor.

Som regel är vi också djupt medvetna om detta. I våra mellanmänskliga interaktioner, genom civilsamhället och olika delar av den offentliga förvaltningen visar vi ext­ra hänsyn gentemot dem som är mer utsatta än andra. Sentensen ”Alla människors lika värde” är en central del av vår självbild som nation. I exempelvis en så viktig författning som hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs att målet med vården ska vara ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen”, att denna vård ska ges ”med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” samt att den med störst behov ”ska ges företräde till vården”.

Hälso- och sjukvårdslagens formuleringar ligger väl i linje med den ovan skisserade moraliska utgångspunkten. De särskilt sårbara och beroende i samhället inte bara likställs med dess övriga medlemmar utan ska rentav prioriteras framför dessa vid fördelningen av vårdresurserna. Trots att lagens bestämmelser ska gälla för all hälso- och sjukvård i Sverige tycks emellertid den motsatta principen komma till uttryck inom vissa delar av vårdapparaten. Frågan är hur detta ska förstås.

Aborträttens moraliska underbyggnad

Aborträtten i Sverige är reglerad. Hur fri rätten till abort är beror i stor utsträckning på vilka egenskaper som utmärker fostret. Utgångspunkten är alltså inte att den gravida kvinnan har någon ovillkorlig rätt att på begäran få en abort utförd, trots formuleringar i abortlagens förarbeten att lagstiftningen borde bygga på en tilltro till kvinnans egen förmåga att fatta beslut. Snarare tar lagstiftningen sikte på det blivande barnet. Eftersom vissa foster tillskrivs ett större skyddsvärde än andra varierar graden av frihet. Skyddsvärdet hänger nära samman med fostrets sårbarhet och beroende av and­ra människor.

Enligt abortlagens inledande paragraf får en abort utföras ”om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa”. Redan här kommer alltså två förbehåll: Förutom att aborten inte får utsätta kvinnan för allvarlig fara stadgas även en tidslig gräns. Efter utgången av den 18:e havandeskapsveckan får en abort utföras ”endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden”. Ett sådant tillstånd får bara lämnas om det föreligger ”synnerliga skäl” för aborten. Även om det finns sådana skäl, så får dock tillstånd inte lämnas ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt”. Ett undantag är om ”havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa”. Då finns det inte några tidsliga begränsningar alls.

Det livsdugliga fostrets skyddsvärde antas alltså väga tyngre än den gravida kvinnans valfrihet. Även tidsgränsen på 18 veckor grundar sig i uppfattningen att inga livsdugliga foster får aborteras. I den proposition som år 1974 låg till grund för nu gällande abortlag framhöll statsrådet vikten av att skapa ”särskilda garantier” och en ”betryggande säkerhetsmarginal mot ingrepp, där det kan tas fram foster som företer livstecken och som eventuellt kan bringas att överleva”. Jämte omsorgen om kvinnans liv och hälsa är alltså livsduglighetskriteriet den mest grundläggande moraliska principen i den svenska aborträtten. I varje fall sett till lagens och de juridiska förarbetenas explicita formuleringar.

Livsduglighetskriteriets rötter sträcker sig åtminstone tillbaka till den statliga offentliga utredning vars betänkande från år 1935 låg till grund för Sveriges första abortlag. I de politiska diskussionerna vid denna tid hade ofta slutet av den tredje havandeskapsmånaden nämnts som en lämplig övre gräns för abort. Utredningen själv såg det som ”otvivelaktigt, att om ett havandeskap skall avbrytas det är för känslan mera stötande, ju längre detsamma är framskridet”. Slutligen landade utredningen i att gränsen borde dras vid fostrets livsduglighet, alltså dess ”förmåga att efter framfödandet förbli vid liv”.

När blir då fostret livsdugligt, närmare bestämt? Som statsrådet uttryckte det i 1974 års proposition avses foster som ”kan leva och vidareutvecklas utanför moderns kropp” och som ”eventuellt kan bringas att överleva med de förbättrade metoder för prematurvård som numera föreligger eller inom en inte alltför avlägsen framtid kan väntas stå till läkarnas förfogande”. Samma tolkning gjorde regeringen då man såg över abortlagen vid mitten av 1990-talet.

Aborträtten är alltså som mest fri när fostret är som mest sårbart och beroende av den gravida kvinnan. Allteftersom fostret blir autonomt ökar dess skyddsvärde och omvänt blir då också rätten till abort alltmer inskränkt. Efter utgången av den 18:e havandeskapsveckan måste som nämnts särskilda skäl föreligga för att Socialstyrelsen ska få bevilja abort. Om sådana skäl bedöms vara för handen beviljar det rättsliga rådet vid myndigheten abort fram till och med den 22:a veckan (21 hela veckor och sex dagar). Även när det gäller skälen för dessa sena aborter antas fostrets skyddsvärde hänga nära samman med dess sårbarhet och beroende av andra människor (för en mer utförlig diskussion om detta se min artikel ”Synen på samhällets minsta minoriteter” i Signum nummer 6/2022).

I sin statistik skiljer det rättsliga rådet vid Socialstyrelsen mellan fyra skäl till sen abort: Sociala skäl, psykisk eller kroppslig sjukdom hos kvinnan samt så kallad fosterskada. Antalet sena aborter har ökat på senare år, vilket förklaras av allt fler ansökningar på grund av fosterskada. Fosterskadekriteriet rymmer även sådant som inte kan anses vara en skada hos fostret, men väl innebära att barnet kommer att ha särskilda behov. Bakgrunden till kriteriet återfinns i propositionen från år 1974 och statsrådets bedömning att abort även efter vecka 18 kunde framstå som en ”angelägen åtgärd” trots fostrets tilltagande livsduglighet. Som exempel på sådana situationer nämndes fall som gick in under den ”eugeniska indikationen eller fosterskadeindikationen” i dåvarande abortlag.

Fram till 1970-talet var abortlagen uppbyggd i termer av indikationer, alltså giltiga grunder till abort. Den eugeniska indikationen var en del av Sveriges arvshygieniska politik under 1900-talets första hälft. Den innebar att abort var tillåtet när det skäligen kunde antas att barnets föräldrar ”genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom”. Fosterskadeindikationen tillkom under 1960-talet efter neurosedynskandalen och fångade in samma egenskaper hos fostret med skillnaden att de inte behövde vara föranledda av arvsanlag.

Genom fosterskadekriteriet råder en påfallande historisk kontinuitet mellan den gamla svenska abortlagens arvshygieniska målsättning och utformningen av dagens aborträtt. En väsentlig skillnad är förstås att nämnda indikationer (sammanbakade till fosterskadekriteriet) numera bara används för att bevilja sena aborter, från att tidigare och tillsammans med andra indikationer ha utgjort villkor i samtliga fall. Dessutom har indikationerna lyfts bort från lagstiftningen för att i stället användas i Socialstyrelsens interna beslutsprocesser. Alltjämt är dock fallet att de blivande barn som myndigheterna klassar som skadade eller sjuka tillskrivs ett lägre skyddsvärde än andra. I dessa fall ses det inte som lika viktigt med en säkerhetsmarginal.

Legitimering eller rationalisering 

Den katolska kyrkan motsätter sig abort i de allra flesta fall. Denna slutsats finner sin grund i övertygelsen att alla människor – oavsett vilka egenskaper som utmärker dem i övrigt – har ett alldeles särskilt värde. Människovärdet är absolut och lika för alla. Ingen enda mänsklig individ får därför dödas avsiktligt, inte ens ett foster. Samtidigt som denna slutsats framstår som oacceptabel för många svenskar antar jag att desto fler tilltalas av principen som sådan. Min gissning är att det förhåller sig på motsatt sätt med den svenska aborträtten. För även om lagstiftning och praxis på området erbjuder en ganska vidsträckt rätt till abort som framstår som mycket positiv i mångas ögon, synes lagen och dess förarbeten utgå ifrån moraliska föreställningar som vi i andra fall tar avstånd från.

Vad som måste förstås är att livsduglighetskriteriet (och även fosterskadekriteriet) åberopas som skäl till varför det är legitimt att genom abort döda ett foster. Det används alltså som en moralisk princip. Därför måste vi också ta ställning till hur vi förhåller oss till kriteriet i dess egenskap av princip.

I andra sammanhang anser vi oss ha särskilda förpliktelser gentemot de särskilt sårbara och beroende. Som konstaterats påverkas vi starkt känslomässigt av aborter av livsdugliga foster. Men rimligen beror detta på att de i praktiken är och ser ut som spädbarn som vi lätt anknyter till. I detta stadium framstår fostren som otvetydigt mänskliga. Förmodligen kan därför livsduglighetskriteriet förklara varför vi tvekar inför dessa aborter men inte andra. Mindre troligt är dock att kriteriet kan motivera en sådan gränsdragning normativt. Vid närmare eftertanke tycks det vila på en moraluppfattning som vi i andra sammanhang skulle tveka inför. Att vara sårbar och beroende av andra är ett grundläggande mänskligt villkor som gäller såväl ofödda som framfödda människor. Det säger ingenting om vårt värde eller vilka rättigheter vi har annat än i omvänd mening – ju mer utsatta vi är desto större omtanke förtjänar vi.

Om min analys stämmer framstår abort­rätten som ett eget moraliskt universum, med sina egna inneboende lagar och principer. Frågan är hur detta ska förstås. Jag tror att en nyckel ligger i insikten om att rätten till abort inte bara legitimeras av de moraliska resonemang som den uttryckligen underbyggs av, i lagstiftningen och dess förarbeten, utan att argumentationen också och kanske framför allt fyller en rationaliserande funktion. Förmodligen har vi redan på förhand bestämt oss för att vi vill ha en ganska – men inte för – generös aborträtt eftersom det känns riktigt. Från första stund upplever vi stark empati med de oönskat gravida kvinnorna, men knyter an till de blivande barnen i ett sent skede. Om detta stämmer ter sig livsduglighetskriteriet som ett starkt argument, eftersom det leder till en upplevt lagom vidsträckt rätt till abort, snarare än till att aborträtten anses ha en rimlig omfattning därför att kriteriet som sådant framstår som övertygande.

Intrycket att det rör sig om en rationalisering förstärks av ett antal förslag framförda de senaste åren av inflytelserika aktörer för aborträttens formulering. Förslagen – att slopa livsduglighetskriteriet till förmån för en fast veckogräns för sena aborter, att ändra innebörden av kriteriet, samt att vid sena aborter döda fostren med gift innan de stöts ut – tyder på en instrumentell syn på den moraliska reflektionens roll. Jag kan inte läsa förslagen på annat sätt än att de andas en inställning i stil med att våra principer är värdefulla bara så länge de leder till önskvärda resultat.

Förslag för att säkerställa möjligheten till sen abort

Samtliga förslag finner sin bakgrund i sjukvårdens ökade möjligheter att rädda för tidigt födda barn. Samtidigt som denna utveckling givetvis är till stor glädje för de föräldrar som vill behålla sin avkomma kan den på sikt också underminera rätten till abort. Om nämligen livsduglighet innebär förmågan att överleva utanför livmodern men med stöd av medicinska insatser, och om dessa insatser blir alltmer förfinade och effektiva, flyttas också tidsgränsen successivt bakåt för när det är tillåtet att förorsaka fostrets död. För att undvika en sänkning av gränsen för sen abort behöver därför någon form av perspektivförskjutning komma till stånd.

Förslagen har framförts av bland andra SMER, i en rapport där rådet analyserade de etiska problem som aktualiseras vid aborter nära gränsen för livsduglighet och där fostret visar livstecken efter framfödandet. Visserligen avfärdade dåvarande regering samtliga förslag redan samma år som de framfördes, 2019, men vissa av förslagen har dykt upp i det offentliga samtalet även därefter.

Det första av förslagen handlar om att ersätta livsduglighetskriteriet med en fast veckogräns för sena aborter. I sin rapport menade SMER att regeringen borde överväga om det finns skäl att införa en sådan bestämd gräns. Ett andra och nära relaterat förslag går ut på att ändra innebörden av kriteriet. Förutom SMER – som efterlyste en utredning av begreppet livsduglighet – har en långtgående omtolkning föreslagits av Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG), Svenska barnmorskeförbundet och Svenska neonatalföreningen. I ett konsensusdokument från år 2018 som samtliga föreningar står bakom föreslogs att begreppet livsduglighet borde förstås som ”möjlighet till överlevnad vid födelse […] utan att åtgärder under graviditeten vidtas för att förbättra möjlighet till överlevnad, och utan att omedelbara resuscitationsåtgärder vidtas efter fostrets framfödande”. Av ett inslag på Sveriges Radio (se källförteckningen) där en företrädare för SFOG intervjuas framstår det som att konsensusdokumentet redan tillämpas vid handläggningen av sena aborter inom vården.

Förvisso sympatiserar jag med viljan att byta ut livsduglighetskriteriet eller förstå det på nya sätt. SMER:s och professionsföreningarnas förslag verkar dock inte drivas av en kritik av kriteriet som sådant utan av ett missnöje med de slutsatser det leder till. Så har exempelvis SMER uttryckt att ”så långt det är möjligt bör andra åtgärder än sänkt abortgräns prioriteras för att undvika att livsdugliga foster föds fram efter sen abort”. Förutom att jag finner detta sätt att resonera som bakvänt har jag också svårt att se hur aktörernas förslag leder till några egentliga förbättringar.

Vad gäller det första förslaget kan det framstå som en enkel lösning att införa en fast veckogräns. Men frågan är om det ligger i någons intresse. Dagens tidshorisont grundar sig i en bedömning av när fostrets livsduglighet inträder. Trots de problem som är behäftade med livsduglighetskriteriet möjliggör det ändå någon form av gränsdragning. Om kriteriet ska kastas ut till förmån för en fast gräns väcks frågan var denna gräns ska sättas. Varför just vid vecka 22 om livsdugligheten inte längre ska ses som relevant? Varför inte senare eller tidigare? Denna godtycklighet aktualiserar ett ytterligare problem: Alla beslut som fattas utan grund kan rivas upp utan grund. Det skulle kunna leda till en flyktig aborträtt. Men rimligen vill alla se en rätt till abort som är väl underbyggd och därför står sig över tid.

Angående det andra förslaget verkar alltså livsduglighetskriteriet vila på förställningen att människors rätt till liv avtar i takt med deras sårbarhet och beroende av andra. Det är i så fall bekymmersamt. Förslaget till omtolkning drar emellertid denna tankegång än längre. Från att beteckna det blivande barnets förmåga att överleva utanför och oberoende av den gravida kvinnan, föreslås kriteriet nu innebära det framfödda barnets möjlighet att klara sig utan medicinsk hjälp. Detta innebär en mycket extrem människosyn och det är svårt att tänka sig något annat fall där vi ens skulle överväga att resonera i dessa termer. Om de som för sin överlevnad är beroende av medicinska insatser ska kunna förvägras hjälp, just eftersom de är beroende av sådana insatser, är vi många som skulle sakna människovärde och rätt till liv. Hälso- och sjukvårdslagens formulering om att den med störst behov ska ges företräde till vården lyser med sin frånvaro.

Det tredje och kanske mest iögonenfallande förslaget är att använda så kallad feticid i samband med sena aborter. Metoden används redan i Sverige vid fosterantalsreduktion. I sak handlar det om att injicera en substans som medför att fostrets hjärta stannar, exempelvis kaliumklorid via navelsträngen. Även detta förslag framfördes av SMER i nämnda rapport, som menade att Socialstyrelsen borde få i uppdrag att utreda förutsättningarna för att införa metoden.

Inte så få människor torde hoppa till när de hör eller läser ett uttryck som feticid. SMER menar dock att det bör ses som ”etiskt acceptabelt att kombinera aborten med feticid” om den bedöms ”etiskt försvarbar med hänsyn till avvägningen mellan fostrets skyddsvärde och kvinnans självbestämmande”. Syftet med förslaget är alltså att säkerställa att inga livsdugliga foster föds fram efter sen abort, en situation som förstås inte kan uppstå om de blivande barnen dödas redan i livmodern. I detta avseende kan förslaget synas respektera livsduglighetskriteriet. SMER menar att kvinnans självbestämmande inte behöver ställas mot människovärdet om aborten förenas med feticid.

Vid en närmare påsyn framgår dock att användandet av feticid inte alls respekterar principen att inga livsdugliga foster får aborteras. På annat håll i sin rapport skriver SMER att ”alla levande födda individer” har människovärde och rätt till liv, varför även foster som visar livstecken efter sen abort måste omfattas av rätten till liv. Underförstått tycks SMER mena att användandet av feticid inte skulle kränka fostrets rättigheter eftersom det inte ännu är fött. Men detta är i så fall en väsentligt snävare tolkning än vad som förutsätts i rådande lagstiftning. Som redan har konstaterats får Socialstyrelsen enligt abortlagen inte lämna tillstånd till sena aborter om det finns ”anledning antaga att fostret är livsdugligt”, vilket ligger i linje med formuleringarna i lagens propositionstext om att ”fostret under graviditeten successivt utvecklas till en livsduglig varelse vars rätt till liv måste respekteras”. Vår lagstiftning utgår alltså inte ifrån att endast de som är framfödda kan ha rätt till liv. Över huvud taget framstår förslaget som besynnerligt. Om vi människor får vårt särskilda värde i kraft av att vi besitter den ena eller andra egenskapen (exempelvis är livsdugliga), eller bara genom att vi är människor, är det svårt att se varför detta förhållande skulle påverkas av födseln som sådan. Vi är en och densamma både före och efter. Då är det lika fel att använda gift före som efter födandet av barnet.

Förutom att förslaget om feticid inte ligger i linje med abortlagen och dess förarbeten leder det även till svåra gränsdragningsproblem. Det torde inte finnas någon anledning att inte tillåta abort ända fram till förlossningen om endast levande födda individer kan tillmätas människovärde och rätt till liv. Men finns det någon som i praktiken vill se en så vidsträckt aborträtt?

Avslutande reflektioner

Det ingår i vår självbild som nation att alla människor är lika mycket värda. Denna formulering återkommer i sammanhang efter sammanhang. Mer än vad som har varit fallet i många andra länder har det svenska samhällsbygget under det gångna århundradet präglats av en omsorg om utsatta männi­skor, även om vissa grupper har förpassats till periferin och uteslutits från denna omtanke. Till dessa grupper hör inte minst de människor som myndigheterna har stämplat som sinnesslöa. Samtidigt ligger det också i vår självbild att ta avstånd från dessa tragiska kapitel i vårt lands historia.

Även aborträtten ingår i vår självbild och ses i likhet med det föregående som ett tecken på vår anständighet som nation. För närvarande framstår det emellertid som att rätten till abort underbyggs av argument som strider mot våra moraliska övertygelser i övrigt. Både lagstiftningen på området, de juridiska förarbetena och myndigheternas tillämpning graderar människors skyddsvärde i termer av deras sårbarhet och beroende av andra, men på motsatt vis än vad som föreskrivs av hälso- och sjukvårdslagen. Denna diskrepans är förbryllande. Det kan inte samtidigt vara sant att människovärdet är lika för alla oavsett hur utsatta vi är, och på samma gång vara fallet att vissa människor har ett mindre värde eftersom de är mer utsatta än andra.

Argumentationen i denna artikel leder inte nödvändigtvis till slutsatsen att aborträtten behöver inskränkas. Rätten till abort kan ju vila på många olika typer av skäl. Men om vi menar allvar med alla männi­skors lika värde behöver vi kunna diskutera aborträtten. Dess nuvarande utformning kan inte tas för given. Att vara människa är att vara sårbar och beroende av andra. Som ändliga varelser är vi bundna till varandra och det är precis som det ska vara.

Viktigare källor

Abortlag (1974:595).
Dir. 2023:83, Några frågor om grundläggande fri- och rättigheter.
Hälso- och sjukvårdslag (2017:30).
Katolska kyrkans katekes.
Lag om avbrytande av havandeskap (1938:318).
MacIntyre, Alasdair 1999, Dependent Rational Animals: Why Human Beings Need the Virtues, Carus Publishing Company.
Prop. 1974:70 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till abortlag, m. m.
Prop. 1994/95:142 Fosterdiagnostik och abort.
SOU 1935:15 Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap.
Statens medicinsk-etiska råd 2019, Livstecken efter sen abort, Smer rapport 2019:1.
Svensk förening för obstetrik och gynekologi, Svenska barnmorskeförbundet och Svenska neonatalföreningen 2018, Handläggning av sena aborter efter v18+0.
Sveriges Radio 2021, ”Överläkare: ’Ta bort livsduglighet från aborträtten’”.
Den som vill fördjupa sig inom aborträttens forsterskadekriterium rekommenderas Wedebrand, Christoffer 2022, ”Synen på samhällets minsta minoriteter”, Signum nr 6/2022.
För en delvis annan och mer renodlat filosofisk kritik av livsduglighetskriteriet rekommenderas: Friberg-Fernros, Henrik 2012, ”Varför den svenska abortlagstiftningen bör göras mer restriktiv”, Tidskrift för politisk filosofi nr 3/2012.

 

Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.

Ur Signum nr 1/2024, s. 16–23.