Skapelsens krona och tjänarinna

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BARBARA CROSTINI

– Människans ansvar inför en hotande ekologisk kris.

Ingen skulle förneka att påven Franciskus encyklika Lovad vare Du (Laudato si’) från år 2015 haft ett mycket stort genomslag och placerat den katolska kyrkan i förgrunden inom den internationella ekologiska rörelsen. Genom att lägga fast en nivå för nödvändigt mänskligt ansvarstagande i den ekologiska krisen har påvens initiativ fått stöd och följts upp av talrika möten på högsta diplomatiska nivå mellan länder runt om i världen. På ett sällan skådat sätt sammanflätas därigenom den ekologiska frågan med såväl vetenskaplig kunskap som filosofiska attityder till livet, som alla behövs för planetens överlevnad på lång sikt.

Likväl kan denna förening av det teknologiska och det andliga, av det religiösa och det politiska, beledsagad av eskatologiska och hotande apokalyptiska förutsägelser, kännas obekväm och alltför förenklad för somliga i vår samtid. Det går lätt att ana dikotomier i resonemangen och att oroa sig för möjliga missuppfattningar eller förvrängningar, så till den grad att även publiceringen av encyklikan Laudato si’ på sina håll har mötts av kritik. Skulle encyklikan kanske snarare kunna vara ett uttryck för att kyrkan är hycklande och opportunistisk när hon hoppar på det ekologiska tåget för att vinna världens uppmärksamhet, samtidigt som hon i praktiken gör alltför litet för att vända de starka destruktiva krafter som driver planeten mot dess undergång? Är kanske kyrkan själv så insnärjd i dagens ekonomiska mekanismer och teknologiska nödvändigheter att hon inte längre verkligen förmår att med trovärdighet predika för en värld som är i desperat behov av räddningsaktioner? Samtidigt, tillägger andra, bör man inte underskatta betydelsen av det engagemang som kyrkan i samverkan med de andra världsreligionerna kan uppamma på det globala planet. I detta nummer av Signum vill vi försöka bidra till kyrkans och religionernas svar på klimatkrisen.

Hur långt alienationen av det mänskliga från naturen har gått kan exemplifieras av en tragisk händelse som inträffade i somras i norra Italien. En björnhona dödade en ung man som var ute på en joggingtur i skogen. Detta ledde till en enorm polemik om utplacerandet av för människan farliga djur i naturen som kompensation för den tidigare förstörelsen av djurens naturliga miljö. Dessutom är den känsla av säkerhet som vi numera förväntar oss av vår omgivning kanske till och med kontraproduktiv i längden. Inbäddade i bakteriefria städer formar vi våra liv och avgränsar oss därmed från resten av världen. Men när skyddsnätet väl är på plats, vilken påverkan får det då på det mänskliga livet? Förblir vårt liv mänskligt om vi avskärmar oss från naturens faror i den illusoriska föreställningen att vi har allt under kontroll och att människan alltid är huvudpersonen i historien? Det centrala i denna debatt återfinns i påståendet som den verkställande direktören för Stockholm Environment Institute, Måns Nilsson, kärnfullt formulerat att ”[d]et handlar inte om att ’rädda och skydda och förbättra miljön’ till vilket mänskligt pris som helst” (se Signum nr 5/2023). Samtidigt är människan själv en del av miljön. Är det alls meningsfullt att formulera denna relation i termer av konkurrens och motsättning?

Psykologer förklarar att den biologiska hjärnan fortfarande reagerar som om den levde i en hotfull omgivning, och att vissa mentala störningar härrör från den varaktiga avsaknaden av utmaningar i våra skyddade liv. Säkerheten blir patologisk. En ökad medvetenhet om naturen innebär därför också ett accepterande av de utmaningar och faror som kommer från naturen själv. Ekologi är inte bara ännu ett område där människan har ansvaret, sittande vid universums roder. När forskare ser tillbaka på återkommande ekologiska katastrofer i mänsklighetens historia (för att inte tala om i förhistorisk tid), beskriver de oregelbundna klimatmönster som har haft avsevärd påverkan på hela civilisationer. Den amerikanske historikern Kyle Harper hänför Romarrikets fall till försämringen av klimatet: allt kallare väder och extrema vintrar förorsakade hungersnöd och sjukdomar, ända fram till den första böldpestpandemins härjningar under 500-talet inom Medelhavets försvagade ekonomi, vilket markerade slutet på en hel era. Historieskrivning utifrån ett ekologiskt perspektiv visar på så sätt att människan inte alltid är den huvudperson som historieböckerna brukade lära ut.

Samtidigt är mänskligt välbefinnande inte ett värde som man kan bortse ifrån. Här finns en viktig konvergens mellan kyrkans långvariga tradition och ett radikalt ekologiskt tänkande i vår tid. Denna konvergens uppstår just i erkännandet av någonting som är större än människan själv. Kristendomen har, ibland med rätta, anklagats för att vara alltför antropocentrisk. Men när man exempelvis beaktar de långlivade monastiska livstraditionerna, som har tagit sig en rad olika uttryck inom kyrkans historia, inser man att ett ekologiskt förhållningssätt alltid har funnits med. Det uppstår inte minst just när människan reflekterar över sin egen plats i universum och när detta sökande åtföljs av ett sökande efter Gud. För att förstå sig själv behöver människan rikta sig bortom sig själv, mot det som är större än hon själv. Universum omsluter människan, inte vice versa.

En grundläggande aspekt av det ekologiska tänkandet är vildmarken, den fria naturen. Hur förhåller den sig till människan? Behöver människan det vilda? Ett möjligt svar är att detta sökande bottnar i en strävan efter en dimension bortom det egna jaget – kalla det det gudomliga eller andliga – som vårt moderna bekvämlighetsliv inte kan erbjuda. Det påminner om covidpandemins korta tidsrymd, då vetenskapen ännu inte hade några svar och vi fick kapa våra förtöjningar och leva i ett tillstånd utan kontroll. Att se livets verkliga gränser sätter oss i kontakt med vårt djupaste jag.

När allt kommer omkring går påvens encyklika Laudato si’ tillbaka till den helige Franciskus och tiggarordnarna som inspirationskälla för dagens ekologiska handlande. Det ligger i grund och botten inget nytt i att ta ansvar för människan genom att se henne som en del av naturen och av hela universum. För att förbli en inspirationskälla kräver det kristna livet att man ser bortom sig själv för att finna sig själv. I en värld med 8 miljarder människor är det desto mer brådskande att definiera vad en livets ekologi kan betyda, och det måste medföra att man inte enbart tänker på sina egna fördelar. Ekologin ställer, liksom den religiösa tron, frågan om vilken roll människan kan och bör spela i detta universum och i vilken mån vi är medarbetare i en räddningsplan för världen. I den meningen finns det en naturlig symbios mellan det religiösa och det ekologiska tänkesättet. Vårt koldioxidavtryck är en samvetsrannsakan i vardagen för oss alla, troende som icke-troende. Och ända sedan fornkyrkans dagar har livet i klostren inkluderat tankarna om vikten av försakelser och att naturen är till för att vårdas och förvaltas, inte för att överutnyttjas och utplånas.

Översättning: Per Lindqvist

Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 7/2023.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av BARBARA CROSTINI

– Människans ansvar inför en hotande ekologisk kris.

Ingen skulle förneka att påven Franciskus encyklika Lovad vare Du (Laudato si’) från år 2015 haft ett mycket stort genomslag och placerat den katolska kyrkan i förgrunden inom den internationella ekologiska rörelsen. Genom att lägga fast en nivå för nödvändigt mänskligt ansvarstagande i den ekologiska krisen har påvens initiativ fått stöd och följts upp av talrika möten på högsta diplomatiska nivå mellan länder runt om i världen. På ett sällan skådat sätt sammanflätas därigenom den ekologiska frågan med såväl vetenskaplig kunskap som filosofiska attityder till livet, som alla behövs för planetens överlevnad på lång sikt.

Likväl kan denna förening av det teknologiska och det andliga, av det religiösa och det politiska, beledsagad av eskatologiska och hotande apokalyptiska förutsägelser, kännas obekväm och alltför förenklad för somliga i vår samtid. Det går lätt att ana dikotomier i resonemangen och att oroa sig för möjliga missuppfattningar eller förvrängningar, så till den grad att även publiceringen av encyklikan Laudato si’ på sina håll har mötts av kritik. Skulle encyklikan kanske snarare kunna vara ett uttryck för att kyrkan är hycklande och opportunistisk när hon hoppar på det ekologiska tåget för att vinna världens uppmärksamhet, samtidigt som hon i praktiken gör alltför litet för att vända de starka destruktiva krafter som driver planeten mot dess undergång? Är kanske kyrkan själv så insnärjd i dagens ekonomiska mekanismer och teknologiska nödvändigheter att hon inte längre verkligen förmår att med trovärdighet predika för en värld som är i desperat behov av räddningsaktioner? Samtidigt, tillägger andra, bör man inte underskatta betydelsen av det engagemang som kyrkan i samverkan med de andra världsreligionerna kan uppamma på det globala planet. I detta nummer av Signum vill vi försöka bidra till kyrkans och religionernas svar på klimatkrisen.

Hur långt alienationen av det mänskliga från naturen har gått kan exemplifieras av en tragisk händelse som inträffade i somras i norra Italien. En björnhona dödade en ung man som var ute på en joggingtur i skogen. Detta ledde till en enorm polemik om utplacerandet av för människan farliga djur i naturen som kompensation för den tidigare förstörelsen av djurens naturliga miljö. Dessutom är den känsla av säkerhet som vi numera förväntar oss av vår omgivning kanske till och med kontraproduktiv i längden. Inbäddade i bakteriefria städer formar vi våra liv och avgränsar oss därmed från resten av världen. Men när skyddsnätet väl är på plats, vilken påverkan får det då på det mänskliga livet? Förblir vårt liv mänskligt om vi avskärmar oss från naturens faror i den illusoriska föreställningen att vi har allt under kontroll och att människan alltid är huvudpersonen i historien? Det centrala i denna debatt återfinns i påståendet som den verkställande direktören för Stockholm Environment Institute, Måns Nilsson, kärnfullt formulerat att ”[d]et handlar inte om att ’rädda och skydda och förbättra miljön’ till vilket mänskligt pris som helst” (se Signum nr 5/2023). Samtidigt är människan själv en del av miljön. Är det alls meningsfullt att formulera denna relation i termer av konkurrens och motsättning?

Psykologer förklarar att den biologiska hjärnan fortfarande reagerar som om den levde i en hotfull omgivning, och att vissa mentala störningar härrör från den varaktiga avsaknaden av utmaningar i våra skyddade liv. Säkerheten blir patologisk. En ökad medvetenhet om naturen innebär därför också ett accepterande av de utmaningar och faror som kommer från naturen själv. Ekologi är inte bara ännu ett område där människan har ansvaret, sittande vid universums roder. När forskare ser tillbaka på återkommande ekologiska katastrofer i mänsklighetens historia (för att inte tala om i förhistorisk tid), beskriver de oregelbundna klimatmönster som har haft avsevärd påverkan på hela civilisationer. Den amerikanske historikern Kyle Harper hänför Romarrikets fall till försämringen av klimatet: allt kallare väder och extrema vintrar förorsakade hungersnöd och sjukdomar, ända fram till den första böldpestpandemins härjningar under 500-talet inom Medelhavets försvagade ekonomi, vilket markerade slutet på en hel era. Historieskrivning utifrån ett ekologiskt perspektiv visar på så sätt att människan inte alltid är den huvudperson som historieböckerna brukade lära ut.

Samtidigt är mänskligt välbefinnande inte ett värde som man kan bortse ifrån. Här finns en viktig konvergens mellan kyrkans långvariga tradition och ett radikalt ekologiskt tänkande i vår tid. Denna konvergens uppstår just i erkännandet av någonting som är större än människan själv. Kristendomen har, ibland med rätta, anklagats för att vara alltför antropocentrisk. Men när man exempelvis beaktar de långlivade monastiska livstraditionerna, som har tagit sig en rad olika uttryck inom kyrkans historia, inser man att ett ekologiskt förhållningssätt alltid har funnits med. Det uppstår inte minst just när människan reflekterar över sin egen plats i universum och när detta sökande åtföljs av ett sökande efter Gud. För att förstå sig själv behöver människan rikta sig bortom sig själv, mot det som är större än hon själv. Universum omsluter människan, inte vice versa.

En grundläggande aspekt av det ekologiska tänkandet är vildmarken, den fria naturen. Hur förhåller den sig till människan? Behöver människan det vilda? Ett möjligt svar är att detta sökande bottnar i en strävan efter en dimension bortom det egna jaget – kalla det det gudomliga eller andliga – som vårt moderna bekvämlighetsliv inte kan erbjuda. Det påminner om covidpandemins korta tidsrymd, då vetenskapen ännu inte hade några svar och vi fick kapa våra förtöjningar och leva i ett tillstånd utan kontroll. Att se livets verkliga gränser sätter oss i kontakt med vårt djupaste jag.

När allt kommer omkring går påvens encyklika Laudato si’ tillbaka till den helige Franciskus och tiggarordnarna som inspirationskälla för dagens ekologiska handlande. Det ligger i grund och botten inget nytt i att ta ansvar för människan genom att se henne som en del av naturen och av hela universum. För att förbli en inspirationskälla kräver det kristna livet att man ser bortom sig själv för att finna sig själv. I en värld med 8 miljarder människor är det desto mer brådskande att definiera vad en livets ekologi kan betyda, och det måste medföra att man inte enbart tänker på sina egna fördelar. Ekologin ställer, liksom den religiösa tron, frågan om vilken roll människan kan och bör spela i detta universum och i vilken mån vi är medarbetare i en räddningsplan för världen. I den meningen finns det en naturlig symbios mellan det religiösa och det ekologiska tänkesättet. Vårt koldioxidavtryck är en samvetsrannsakan i vardagen för oss alla, troende som icke-troende. Och ända sedan fornkyrkans dagar har livet i klostren inkluderat tankarna om vikten av försakelser och att naturen är till för att vårdas och förvaltas, inte för att överutnyttjas och utplånas.

Översättning: Per Lindqvist

Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 7/2023.