Skolan ständigt under lupp

av KJELL BLÜCKERT

– Sveriges kristna råd utmanar skolministern i öppet brev.

Den svenska skolan diskuteras ständigt i alla dess dimensioner och av många aktörer: politiker, pedagoger, forskare, huvudmän, lärare, elever och föräldrar. En strid ström av debattböcker, antologier och forskningsrapporter publiceras, på public service-tv rullar serien ”Vem mördade skolan?”. Mitt i denna turbulens har Sveriges kristna råd (SKR) ånyo gett sig in i diskussionen om friskolor på konfessionell grund. Denna diskussion bör för att förstås sättas in i ett större svenskt och europeiskt sammanhang.

Polariseringen är särskilt tydlig i den politiska debatten mellan dem som å ena sidan skyller skolans alla problem på friskolereformen och framför allt på den så kallade marknadiseringen, som medfört jakt på vinst åt aktieägare, och dem som å andra sidan menar att den postmoderna, flummiga, kunskapsföraktande skolideologi som präglat läroplaner och lärarutbildningar är roten till allt ont. Det blir därför intressant när två nationalekonomer och skolforskare läser samman dessa två ytterligheter i debatten och i en ny bok finner att det är just kombinationen av den nya kunskapssynen och marknadstänket som är problemet. Här tillförs ny empiri och analys som alla aktörer i skoldebatten har all anledning att ta till sig.

Magnus Henrekson och Johan Wennström har nyligen publicerat Dumbing Down. The Crisis of Quality and Equity in a Once-Great School System – and How to Reverse the Trend (Palgrave Macmillan 2022). Författarna hävdar utifrån sin forskning att de allvarligaste problemen i den svenska skolan är sjunkande ämneskunskaper, betygsinflation, ökad psykisk ohälsa och lärarbrist. De menar vidare att grundorsaken är den läroplan som avvisar ämneskunskaper och sviker eleverna genom att ge dem för stort eget ansvar och därtill försvagar lärarrollen. Men sedan kommer det mest intressanta: när en sådan kunskapssyn kombinerats med marknadsreformer har incitament skapats för att konkurrera med annat än kunskaper – exempelvis glädjebetyg.

Lösningen på dessa problem, menar författarna, är att återigen sätta den grundläggande kunskapsinhämtningen med läraren som handledande auktoritet i centrum för alla skolor och (åter)införa en mer rigorös statlig kontroll av att denna ordning följs och framför allt av kunskapsnivåerna. Boken förtjänar att diskuteras brett.

En friskoleform som kommer i skymundan – delvis beroende på att den är i klar minoritet – är de skolor som inte drivs i bolagsform utan som stiftelser, kooperativ eller av ideella organisationer och kyrkor. Ofta handlar det om skolor som vill sätta ett språk och en kultur i centrum (exempelvis Franska skolan) eller etnicitet (Estniska skolan) eller religion (L M Engströms gymnasium). I denna grupp finns exempelvis de skolor som betecknas som religiöst konfessionella, men väl att märka är att alla skolor med religiös profil inte alltid är konfessionella i formell bemärkelse. Oavsett om man menar att talet om vinstjakt är överdrivet eller ej, är det helt klart att dessa skolor inte har ägare med samma sorts vinstintresse. Att skolägare i bolagsform måste ha någon form av vinst är ju självklart. De har ju satsat ett stort riskkapital i verksamheten såsom i all företagsamhet, medan friskolor i icke-bolagsform vanligtvis är beroende av donatorer av olika slag och därför inte drabbas av denna kritik. I stället drabbas de av annan kritik, exempelvis elitism och segregering, vilket oftast inte går att leda i bevis. I vissa av de konfessionella friskolorna (vanligtvis muslimska) har avvikelser skett vad beträffar undervisningsformer och -innehåll som står i strid med svenska läroplaner.

Skolor i aktiebolagsform och friskolor på konfessionell grund är de röda skynken som hålls upp av motståndarna mot friskolor. Med anledning av den senaste tidens förslag och uttalanden om konfessionella friskolor från statligt håll har presidiet för Sveriges kristna råd, SKR, den 20 april i år överlämnat ett öppet brev till skolminister Lina Axelsson Kihlblom och inbjudit henne till en diskussion om dessa frågor.

Till bakgrunden hör att Utredningen om konfessionella inslag i skolväsendet, som leddes av utredaren Lars Arrhenius, år 2019 fick ett tilläggsdirektiv av regeringen med ett utvidgat uppdrag att ”lämna förslag för att ett etableringsstopp för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning ska kunna införas”. Det är remissrundan på denna utredning som oroar kyrkoledarna. De skriver bland annat: ”Vårt sammantagna intryck är att den inslagna linjen uttrycker en underliggande uppfattning om att religionens närvaro i skolan i första hand är ett problem som måste hanteras. Vi vill bjuda in dig [skolministern] till ett möte med oss för att samtala mer om det. En trovärdig skolpolitik måste kunna förhålla sig till såväl religioners positiva som negativa sidor. Vi oroas för att en politik som relativt entydigt signalerar att religion inte hör hemma i offentligheten, tappar blicken för viktiga värden som då skulle gå förlorade.”

SKR uttrycker också sin oro över skolministerns uttalande om att inte endast nya friskolor på konfessionell grund ska förbjudas etablering utan även att ett totalförbud borde införas på sikt. I brevet påpekas även att det är endast cirka 1 procent av svenska grundskoleelever som går i religiös friskola, vilket internationellt sett är en mycket liten andel. Man pekar på Danmark med 25 procent och Nederländerna med 75 procent och att Sverige har ett 70-tal konfessionella skolor, varav cirka 80 procent har kristen inriktning. I många av dessa, påpekar man, finns det elever med olika religiös bakgrund och konstaterar att undervisningen ska vara konfessionsfri och att aktiviteter med religiös prägel är frivilliga och sker utanför schemalagd tid.

Det öppna brevet uppmärksammar att det tyvärr finns konfessionella friskolor som inte levt upp till rådande krav, men att detsamma också gäller somliga icke-konfessionella skolor. ”Vi förväntar oss att Skolinspektionen går till rätta med avarter, oavsett i vilken skolform de dyker upp. Men den rimliga åtgärden måste vara att stävja problem där de finns, snarare än att motverka konfessionella friskolor generellt. Det senare förbättrar dessutom inte de problem som finns i de 99 procent av svenska grundskolor som inte är konfessionella. Därtill riskerar det att rycka undan mattan för andra fri- och rättigheter som vi behöver hjälpas åt att värna.”

SKR påminner sedan om religiösa elevers möjlighet att få utöva sin religion och påpekar att Europakonventionen slår fast att vad gäller utbildning ska staten respektera föräldrarnas rätt att ge sina barn en sådan som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa övertygelse.

Statistik från Diskrimineringsombudsmannen visar dessutom att anmälningar som rör diskriminering på religiös grund ökar. Sveriges kristna råd har därför genomfört en undersökning bland kristna skol­elever som visar att ungefär hälften av dem hade upplevt kränkande behandling i skolan på grund av sin trostillhörighet – och då inte bara av andra elever utan också av lärare. ”Religionsfrihet handlar om att både säkra individens frihet att avstå från religion och möjligheten att fritt utöva sin religion. Hur denna dubbla fri- och rättighet kan ta sig uttryck i skolan – och vilken roll de konfessionella friskolorna kan ha i det – uppfattar vi som en nyckelfråga för en trovärdig tillämpning av religionsfrihetsprincipen”, avslutar man.

Det återstår nu att se hur det går med regeringens planer på detta förbud. Mycket tyder i nuläget på att en proposition inte kommer att accepteras av riksdagen.

I detta sammanhang förtjänar rättsvetaren docent Hedvig Bernitz synpunkter att lyftas fram. I sin artikel i Signum ”EU-rätten och de konfessionella friskolorna” (2/2018) slår hon fast att de politiska partier i Sverige som argumenterar för ett förbud mot konfessionella friskolor inte verkar ha beaktat de Europarättsliga problem som detta skulle innebära och visar på svårigheterna att genomföra ett förbud utan att bryta mot EU-rätten och Europakonventionen: ”Att starta en skola är en EU-rättslig rättighet utan begränsningar vad gäller typ av skola och typ av huvudmän, och möjligheterna inom EU-rätten att begränsa den fria rörligheten är mycket små”, skriver hon och konstaterar i sin slutkläm: ”Alla regleringar i svensk lag om inriktningen på icke-kommunala skolor måste vara motiverade av ett trängande allmänintresse, vara icke-diskriminerande och respektera fri rörlighet och integration. Även föräldrarätten handlar ytterst om statens skolsystem som sådant. Om vi begränsar rätten att driva konfessionella friskolor i Sverige kan EU-domstolen i framtiden komma att ha synpunkter på det svenska skolsystemet baserat på marknadsintegration.”

Det blir svårt att se hur regeringen kommer att hantera denna rättsproblematik. Det finns som kyrkoledarna skriver i sitt öppna brev ”mycket att prata om”.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2022.