av NILS EKEDAHL
Sista dagarna i april lämnade Svenska Akademien sitt remissvar på det reviderade förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Att Akademien skulle svara var inte givet, i den förra remissomgången 2014 avstod den, men efter att ha blivit uppmanad i pressen valde man denna gång att lämna ett yttrande. I den upphettade atmosfär som omger handboksförslaget blev svaret snabbt ett samtalsämne, och i dagspresskolumner och sociala medier utnämndes det till årets ”vassaste” och ”roligaste” remissvar. Här levererades ett lika bitskt som knastertorrt utlåtande som med sina ironiska understatements genast blev ett välkommet tillhygge i debatten.
I sak håller sig Akademien till sitt fackområde, värnandet av det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet”, låt vara att man konstaterar att språkliga val inte sällan har teologiska implikationer. Flera av de punkter som tas upp har debatterats i andra sammanhang: frågan om så kallat inkluderande språk, bruket av indikativ i stället för optativ i exempelvis den aronitiska välsignelsen samt bruket av olika översättningar av Fader vår. Därutöver noteras en rad grammatiska ”onöjaktigheter” samt stilistiska tveksamheter, där förslagets formuleringar avviker från vedertaget språkbruk eller ter sig ojämna eller alltför vardagliga. Svaret utmynnar i slutsatsen att förslaget ”ger ett ofärdigt intryck” och bör underkastas ”en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare”.
Här är inte plats att gå in på den debatt mellan ledande företrädare för Svenska kyrkan och Svenska Akademien som följt på remissvaret. För en katolsk läsekrets finns det däremot anledning att reflektera över Akademiens svar som vittnesbörd om hur en av Sveriges centrala språkvårdande instanser förstår kyrkans språk och dess traditioner. Utan tvivel sätter svaret fingret på språkliga brister och otympligheter i förslaget, liksom på den tillsynesvarande ängslan för allt som går utöver det omedelbart igenkännbara och begripliga. Med sin maning till större oförvägenhet utgör remissvaret en välkommen motvikt till den rädsla för kyrklig tradition som präglar delar av kyrkohandboken.
På flera punkter är dock Akademiens remissvar förbluffande trubbigt och okänsligt, och sammantaget inger det farhågor vad gäller förmågan att förstå och värdera svensk kyrklig språktradition. På en rad ställen yttrar sig nämligen granskarna på ett sätt som avslöjar att de helt enkelt saknar bekantskap med traderat bibliskt och kristet språkbruk.
Ett första exempel på detta utgör kritiken av konstruktionen ”brutit emot dig” i en av förslagets böner om förlåtelse: ”Jag fattig syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit emot dig”. Enligt Akademien kan verbet ”bryta” inte användas på detta sätt; det man bryter mot kan bara vara ett sakförhållande, en lag eller ett avtal, inte en person. Invändningen är säkert helt korrekt grammatiskt sett, men bortser från att just den nämnda frasen sedan länge är etablerad i svenskt kyrkospråk och ytterst återgår på syndabekännelsen i Olaus Petris Then Swenska Messan från 1531. Just den aktuella formuleringen är inte ursprunglig, men då den har varit i bruk sedan början av 1800-talet får den ändå sägas vara en del av svensk gudstjänsttradition. Tidigare brukade ”Jag fattig syndig människa” åberopas som själva inbegreppet av luthersk skuldbörda, och vid sidan av exempelvis ”Hosianna, Davids son” och ”Den blomstertid nu kommer” torde den kunna inräknas i ett svenskt kulturellt allmängods.
Ett annat exempel är kritiken mot syntaxen i ett av de så kallade löftesorden i mässans inledning: ”Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att Gud förlåter oss och renar oss från all orättfärdighet.” Med rätta noterar Akademien de otympligheter som följer av strävan att undvika ”han” som pronomen för Gud. Därtill menar man att det ger prov på en felaktig konsekutivkonstruktion: Är Gud trofast och rättfärdig endast under förutsättning att vi bekänner våra synder? Vad som inte noteras är dock att hela löftesordet är en lätt bearbetning av 1 Joh 1:9, en bibelvers som länge har använts som förlåtelseformel i gudstjänstsammanhang. Det är alltså en översättning av en ursprungligen grekisk satskonstruktion som nagelfars. Mot denna bakgrund framstår Akademiens kriarättning i något annan dager.
Ett tredje exempel utgör slutligen den besynnerliga karaktäristiken av Per Harlings ”Du är helig, du är hel …” som kristen rap. Sången, som snarast har sambainspiration, har sjungits i kyrkorna sedan mitten av 1980-talet och fick plats i Verbums psalmbokstillägg 2003. Därtill har den spritts till andra länder. Huruvida den passar som Sanctus tål att diskuteras, men att avfärda den som uttryck för en ”såväl metriskt som syntaktiskt otillfredsställande rappartradition” är sannerligen att hugga i sten. Här visar Akademien att man helt enkelt inte vet vad man talar om.
Felet är inte att Akademien har ifrågasatt de aktuella formuleringarna, de kan och behöver diskuteras. Men det är illavarslande att granskarna inte har brytt sig om att ta reda på de kommenterade texternas bakgrund – eller än värre: att de inte förstått att texterna har en historia, att de inte hör ekona från det förflutna i dem, att orden är hämtade från bibel och tradition. Att Akademiens ledamöter faktiskt inte förstått detta blir pinsamt tydligt i synpunkterna på löftesordet, men även i kommentarerna till Olaus Petris syndabekännelse, där det felaktiga bruket av ”bryta” förmodas bero på ”inflytande från besläktade konstruktioner”. Uppenbarligen är Akademien helt omedveten om att frasen ”brutit emot dig” har lästs i svenska kyrkor i gott och väl 200 år.
Märkligt ter sig också greppet att ta grammatiken till måttstock för bedömningen, allra helst som svensk språkvård under de senaste decennierna har kommit att präglas av ett pragmatiskt synsätt, med fokus på språkets funktion som kommunikationsmedel. Att Akademien själv pekar på likheterna mellan det religiösa och det poetiska språket gör saken än märkligare. Det är förvisso skillnad mellan modern poesi och liturgi, men det är ändå häpnadsväckande att Akademiens ledamöter, som ju inbegriper några av Sveriges förnämsta kännare av poesins uttrycksmedel, på ett så fyrkantigt sätt använt sig av grammatiken som analysredskap. Hur trubbigt resultatet blivit framgår om man jämför med den nyanserade kritik av det tidigare handboksförslaget som exempelvis Eva Haettner Aurelius och Ragnar Holte framfört i årsboken Svenskt gudstjänstliv 2014.
Gudstjänstens språk är ett ekorum fyllt av klanger från många tider, från urkyrkan fram till i dag. I bokstavlig mening är det en levande tradition, där ordvändningarna får betydelse inte bara i kraft av sitt rent semantiska innehåll, utan lika mycket genom de historiska sammanhang de springer ur och vittnar om. I teorin tycks Akademien dela denna uppfattning, men i praktiken får den inget genomslag i remissvaret, som i stället präglas av en ensidigt teknisk syn på språket. Vart har Akademiens kunskap om kyrkans och liturgins språkliga traditioner tagit vägen? Tills nyligen fanns eminenta kännare av dessa bland ledamöterna – tänk på Gunnel Vallquist och Birgitta Trotzig – men i dag verkar det råda akut kunskapsbrist. Det betyder i sin tur att Svenska Akademien själv har blivit en del av den historielöshet som den – med full rätt – brukar kritisera omvärlden för. Det bådar inte gott för framtiden.
Nils Ekedahl är docent i retorik och prorektor vid Södertörns högskola.