Teologins potential att förena, utan att för den skull likrikta, framträder för min del som en viktig behållning av den mässa i Cofton Park, Birmingham, i vilken påven Benedictus XVI saligförklarade den engelske 1800-tals teologen John Henry Newman. Några av oss medarbetare i Newmaninstitutet var på plats och fick uppleva stämningen. Med några dagars distans till saligförklaringsceremonin är det inte så mycket en person utan mer en angelägenhet, en sysselsättning, som ligger kvar särskilt starkt i minnet och gror. Nämligen att ägna sig åt teologi.
Påven Benedictus XVI och Newman har det gemensamt att bägge har en lågmäld och diskret framtoning som inte omedelbart inbjuder till den typ av personkult som det annars kan bli fråga om. Det kan man antingen välkomna eller beklaga. Under alla förhållanden blir det som de värnar om istället desto tydligare. Bägge är språkrör för någon (Jesus Kristus) och för något (teologin). I sin predikan framhävde påven vikten av teologisk reflektion och att en sådan är betydelsefull för kyrkans lekfolk, alltså inte reserverad endast för yrkesverksamma akademiker och för dem som har kyrkliga förtroendeposter:
”Kan man tänka sig en bättre målsättning för religionslärare än den salige John Henry Newmans välkända vädjan om ett intelligent och välinformerat lekfolk? Han skrev: ’Jag önskar ett lekfolk som inte är arrogant, som inte talar överilat, som inte är stridslystet, utan människor som behärskar sin egen religion, som går in i den, som vet precis vad de står för, som vet vad de anser och vad inte, som kan sin trosbekännelse så väl att de kan redogöra för den, som kan så pass mycket historia att de kan försvara trosbekännelsen.’ (The Present Position of Catholics in England, ix, 390). På denna dag, när författaren till dessa ord höjs till skyarna ber jag att, genom hans förbön och exempel, alla som ägnar sig åt att undervisa och ge katekes inspireras till att anstränga sig än mer enligt den vision han så tydligt har målat upp för oss.”
Fredrik Heiding