MARTINI, CARLO MARIA
Ärkebiskopen av Milano, kardinal Carlo Maria Martini, är en av de mest uppmärksammade tänkarna i dagens katolska kyrka. Efter de dramatiska världshändelserna under hösten 2001 reflekterade han den 6 december 2001 över ”Terrorism, vedergällning, rättmätigt självförsvar, krig och fred”. Föredraget hölls i samband med att man firade årsdagen av kyrkofadern Ambrosius, hans föregångare på Milanos biskopsstol. Signum återger hans tal i en förkortad bearbetad översättning, som fäster uppmärksamheten på hur han låter några av de mest svårbegripliga Jesusorden belysa vår tids världshändelser på ett överraskande sätt. >
Under de senaste månaderna har man sökt efter ljus i många olika bibeltexter. Jag skulle vilja utgå från Luk 13:1–5. Här möter vi två yttranden eller reaktioner från Jesus efter allvarliga politiska våldsdåd och smärtsamma naturkatastrofer:
”Vid samma tillfälle kom några och berättade för honom om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med blodet från deras offerdjur. Då sade han: ’Tror ni att de var större syndare än alla andra i Galiléen, eftersom detta kunde hända dem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de. Eller de arton som dödades när Siloatornet rasade, tror ni att de var större syndare än alla andra i Jerusalem? Nej, säger jag, men om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet, precis som de.’”
Jag lägger märke till en egendomlig detalj. Ambrosius kommenterar hela det tredje evangeliet noggrant och ibland rentav pedantiskt men säger inte mycket om detta stycke. Han tiger om de antiromerska känslor som kunde uppstå på grund av Pilatus’ brott och nöjer sig med att föreställa sig att de galiléer som dödades i massakern i Jerusalem bar på någon rituell skuld. Han ser händelsen som ett exemplariskt straff ”för dem som förleds av djävulen att inte frambära offret med ren ande”.1 Han undviker alltså att bli inblandad i de svåra politiska och teologiska frågor som uppstår ur dessa händelser och kommenterar inte alls Jesu förbryllande och ovanliga uppträdande. Men så kan inte vi göra. Här står Jesus inför ett virrvarr av etiska, teologiska och politiska problem. Frågeställningarna liknar de han ställs inför beträffande skatten som skall betalas till kejsaren (Luk 20:20–26), men är ännu allvarligare. Lukas skriver att dessa frågor ställdes till honom av ”några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet” (Luk 20:20).
Också här är frågorna en fälla, men de handlar om betydligt mer oroväckande händelser. Det är fråga om en massaker som utförs av staten, som organiseras av kejsarens företrädare och dessutom genomförs på en helig plats, i templet. Massakern ägde troligen rum under påskfirandet. Många människor dödades, kanske terrorister som var beredda på att offra livet. Vi vet inte hur många de var, men det räcker att påminna om att Pilatus föregångare hade dödat 3 000 judar på en gång några år tidigare.
Man vill alltså provocera Jesus att uttala sig och fälla ett omdöme. Skall han fördöma det politiska mordet, som syftade till att förödmjuka judarna ännu mer och skända templet? Eller skall han säga att det var ett smärtsamt ingripande i rättmätigt självförsvar, som många andra i Israel, som menade att den utländska ockupationen var bättre än risken för kaos? Att det var ett oundvikligt förtryck för att undvika nya massmord från en självmordsterrorism utan framtid? Hade inte själve profeten Jeremias en gång i tiden avrått från meningslöst motstånd mot den babyloniske erövraren? Jag föreställer mig att Jesus upplever att den fråga svävar i luften som judarna i templet en dag skall ställa till honom: Hur länge skall du låta oss vänta? Om du verkligen är Kristus, säg oss det öppet. Om du är den som vet allt, låt oss veta vad som är sanning och vad som är orättvisa.
Också den andra situationen, som beskrivs i Lukas 13:1–5 påminner om dagens frågeställningar. Den gäller en naturlig olyckshändelse när ett torn rasade i Jerusalem och dödade 18 människor. Här kan vi tänka på de senaste månadernas dramatiska olyckshändelser i tunnlarna under Mont Blanc och Gotthard, den tragiska flygolyckan på Linateflygplatsen i Milano och andra flygolyckor den senaste tiden. Då som nu väcker sådana olyckshändelser många frågor. Är dessa katastrofer oundvikliga eller beror de på försumlighet, misstag, ansvarslöshet eller oförsvarlig oförsiktighet? Vem är skyldig? Vem skulle ha förhindrat olyckan? Vilken myndighet har underlåtit att kontrollera eller har undervärderat förvarningarna?
Man berättar om de bägge händelserna för att Jesus skall ta ställning. Många förväntar sig att Jesus skall göra ett uttalande mot tyrannen Pilatus. Andra skulle hellre se att han kritiserar galiléerna och kallar dem galna terrorister. Beträffande tornet som rasat förväntar man sig att han skall använda brinnande ord för att fördöma de styrandes slarv eller allmänhetens oförsiktighet.
Men här händer något oväntat. Jesus tar inte ställning för eller emot någon av de inblandade personerna. Han uttalar sig inte om vem av huvudpersonerna som kan anses vara skyldig. Visst uttalar han ett omdöme, som vi skall försöka förstå på djupet. Men hans röst höjer sig ovanför dagspolitikens frågeställningar, hur allvarliga de än må vara. Det kanske överraskar oss, gör oss besvikna och oroar oss. Låt oss se vad detta kan betyda för vår tid. Men låt oss genast lägga märke till vad som beskrivs med följande ord av en forskare som studerar kristendomens uppkomst: ”Jämfört med Israels klassiska profeter är den historiske Jesus anmärkningsvärt tyst när det gäller många av tidens högaktuella sociala och politiska frågor […] Den historiske Jesus kullkastar inte bara några ideologier, utan alla ideologier.”2
Dagens frågeställningar
Något liknande händer idag. Frågorna om historiens händelser och särskilt om vår tids dramatiska händelser är många och laddade med smärta och starka känslor, förutfattade känslomässiga bedömningar och även fördomar. Ofta begär man att någon moralisk auktoritet skall komma med snabba och klargörande svar (oftast i förhoppningen att få en bekräftelse på det som var och en redan har dömt inom sig!).
Särskilt många är de frågor som mannen på gatan ställer sig inför de senaste månadernas nyheter och tv-bilder.
Den första frågan gäller skälet till terrordåden, särskilt de mest omskrivna och förstörelsebringande och de som innebär attentatsmännens självmord. Hur kan en människa nå fram till en sådan grymhet och blindhet? Man frågar sig i vilka sinnets dunkla irrgångar det kan finnas sådana känslor av hat, politisk och religiös fanatism. Vilka känslor av personlig och kollektiv förödmjukelse kan ligga bakom sådana vansinniga beslut? Ingen och ingenting kan någonsin rättfärdiga dessa handlingar eller ge dem ens ett sken av rättmätighet. Men vi måste också fråga oss: har vi verkligen i det förflutna förstått andra människors och folks känsla av att ha behandlats orättvist, och har vi förstått hur stora och explosiva dessa känslor kan bli med tiden? Har vi förstått vad som i vårt eget uppförande kunde bidra eller faktiskt har bidragit till att i tystnad tända uppflammande revolter och hat?
Men beträffande denna första fråga måste jag också betona det fasansfulla ansvaret hos dem som kanske har stora tillgångar och har lärt sig hur man utnyttjar känslorna hos dessa fanatiker och förser dem med dödliga redskap genom att finansiera, beväpna och organisera terrorister i hela världen, kanske också nära oss. Också för dem gäller att inga skäl kan rättfärdiga deras handlande. Snarare kan man tillämpa Jesu ord om dem som på detta sätt utnyttjar enkla människors svaghet: ”För honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup” (Matt 18:6). Jag kan inte heller glömma vad Jesus förbjöd i Bergspredikan: att uttala ett enda ord av förolämpning, eftersom det redan bar på fröet till hat och mord (Matt 5:22: ”Den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld”). De av oss som minns upprorets tid i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet vet att när de som bar på ansvaret att döma och straffa i stället visade nonchalans och tog lätt på mindre handlingar av vandalism och förakt för det gemensamma, då ledde det till betydligt allvarligare dåd med dödlig utgång. Den som idag kastar en sten och känner sig ostraffad kan i morgon kasta en bomb eller ta upp en pistol. ”Nolltolerans” också för ord och gester av hat får stöd i evangeliet.
Men en sak är att mänskligt och moraliskt fördöma också det allra minsta frö till förakt och hat, för att avslöja det och avväpna det, varifrån det än må komma och vem det än riktas mot. En annan sak är att många människor just nu ställer sig en fråga som snarare är politisk och militär: fungerar den typ av operationer som man nu gör mot terrorismen? Avskräcker de verkligen terroristerna? Sätter de stopp för makabra episoder med människor som är levande bomber? Skapar de förutsättningar för att man skall kunna komma över de många orsakerna till oro? Få av oss har några artikulerade svar på dessa frågor, för de är invecklade och syftar på olika och ständigt skiftande scenarier och händelser. Men det hindrar inte att de vilar tungt över allas samveten, särskilt hos dem som är direkt ansvariga för att planera operationerna mot terrorismen och som skall bestämma vilka politiska, ekonomiska, juridiska eller kulturella operationer som är nödvändiga. Bara de kan på nära håll se om bombattackerna och de andra krigsoperationerna fungerar. Massmedierna tycks nämligen bara ha begränsad tillgång till de direkta källorna till de militära strategierna. Därför vågar vi inte svara på denna fråga. Men den hänger nära ihop med den tredje frågan.
Denna är av etisk natur. Kan den krigföring som genomförts och som nu genomförs anses ligga inom ramen för rättmätigt självförsvar, eller blir den i vissa fall till vedergällning, övervåld eller hämnd? Man kan inte förneka någon rätten till självförsvar, inte ens med hänvisning till evangeliet. Man måste se upp och övervaka både sig själv och sina egna personliga och kollektiva lidelser för att det som skall syfta till förebyggande och rättvisa inte fläckas av återgäldandets vällust och hämndens måttlöshet. Under de första dagarnas reaktioner på de förfärliga attentaten den 11 september kunde man förnimma dessa försiktighetens principer. Men var befinner vi oss nu? Har kanske inte längtan efter seger och våldets egen dynamik tagit över och sänkt tröskeln för krigshandlingar, som kanske inte är helt nödvändiga för att uppnå det ursprungliga syftet, och som kan drabba obeväpnade civila? På så sätt frångås principen om rättmätigt självförsvar. Om man bryter mot denna princip skapar man mer hat och konflikter än man löser. Detta är tyvärr vad som tycks hända alltmer i Mellanöstern. Å ena sidan en vanvettig självmordsterrorism mot fredliga medborgare och många barn, en terrorism som inte leder någon vart och som väcker en svallvåg av vrede, indignation och fasa. Å andra sidan vedergällning, som är svår att tolka som rättmätigt självförsvar, och som drabbar obeväpnade civila, och även här många barn. Därtill kommer rena krigshandlingar. Inför dem kan en opartisk betraktare inte längre förstå hur denna strategi skall kunna leda till den fred och säkerhet, som hela det folket bär i sitt hjärta, det folk som måste överleva för att freden i Mellanöstern och i hela världen skall ha någon framtid.
Många människor bär på dessa frågor. Men även om de gäller allvarliga etiska frågor är det inte bara, och ofta inte ens främst, kyrkan som skall svara på dem. Det är inte kyrkans uppgift att bedöma handlingar som bara få människor vet hur de verkligen går till. Genom att lägga fram frågorna ovan ville jag inte först och främst fälla omdömen utan snarare hjälpa mig själv och er att reflektera och framför allt stimulera de kompetenta och ansvariga att väga allt de tänker och allt de gör på en guldvåg av rigorös rättvisa och respekt för allas mänskliga rättigheter. Antagligen är dessa ansvariga inte många. De är säkert färre än vad många tror eller vad man kan tro utifrån de många olika åsikter som vädras, ofta med stor självsäkerhet. Det är inte många som verkligen har tillgång till all information om terroristerna, deras projekt och resurser. Det är inte många nyheter som verkligen når oss om vad som händer i kriget och vad det får för följder, hur motståndet ser ut och vart strategierna siktar. Jag förstår att de politiskt och militärt ansvariga här måste betala ett högt pris i form av ensamhet, när de står inför beslut som gäller miljoner människors liv. Därför är det viktigt att parlamenten och en intelligent, opartisk och välinformerad allmän opinion utövar en stabil och metodisk demokratisk kontroll.
Jesu inställning
Allt detta gör Jesu inställning i Lukasevangeliet desto mer omskakande. Det finns nämligen en fjärde fråga som gäller vår tids terrorism och krig. Det är en mycket enkel och evangelisk fråga. Vad skulle Jesus säga om det vi har tagit upp hittills? Vad skulle han föreslå oss i Bergspredikans anda, inom ramen för saligprisningarna av de barmhärtiga och dem som håller fred? I Lukas 13:1–5 ser vi att Jesus inte ger sig in i diskussioner om vem som var skyldig till den allvarliga blodsutgjutelsen eller i jakten på syndabockar. Han höjer sig över moraliska omdömen om enskilda eller grupper och fäster uppmärksamheten på den djupaste roten till allt detta onda, till allas synd, till vars och ens inre maskopi med våld och ondska. Två gånger upprepar han: ”Om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet precis som de.” Han inbjuder var och en av oss att söka inom oss själva efter tecken på vår medbrottslighet med orättvisan. Han uppmanar oss att inte nöja oss med att utrota den här och var. I stället vill han att vi skall byta värdeskala, att vi skall ändra vårt liv.
Till en början överraskar det oss. Vi tycker det är en flykt från nuet, att flyga alltför högt inför händelser som kräver bråda beslut och omdömen. Vi tycker det är att generalisera om ett problem där man riskerar att blanda ihop dem som har rätt med dem som har fel, bödlar och offer.
Men Jesus är inte ute efter att ta bort någons konkreta ansvar. Var och en är ansvarig för sina handlingar och får bära dess följder. Därför säger Jesus till Petrus, som försöker försvara honom med våld när de kommer för att gripa honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matt 26:52). Jesus vet, att var och en måste fatta sina egna moraliska beslut inför de enskilda situationerna. Men för honom är det viktigt att påpeka, att alla människans försök att förstöra det onda med vapenmakt aldrig kommer att leda till något varaktigt resultat, om man inte på allvar blir medveten om att orsaken till det onda finns inuti, i hjärtat och livet hos varje människa, stam, grupp, nation och institution som är i maskopi med orättvisan. Om vi inte på djupet ändrar vår värdeskala kommer vi snart att stå inför den ondska, som vi gjort så stora yttre ansträngningar för att utplåna.
Nya öppningar
Den dramatiska tid vi genomlever är en stark maning till omvändelse och till att erkänna vår maskopi med all ondska i världen. Jag betonar: med ondskan hos alla, på alla breddgrader och inte bara i västvärlden. Den har förvisso sin skuld, sin blindhet, sina avgudar, sitt allsmäktighetsdelirium. Därför har kyrkan aldrig känt igen sig själv helt i den eller identifierat sig helt med den, inte ens västkyrkan som i historien har levt och ännu lever i denna del av världen och som alltid har ansträngt sig för att ge den en själ. Idag identifierar kyrkan sig ännu mindre med en värld där ärofulla traditioner av frihet och mänsklig värdighet lever i ett klimat av växande kompromisser tillsammans med en individualism utan regler, med dyrkan av pengar, framgång, image och makt. Men trots allt detta kan vi inte mena att det bara är västvärlden som Jesus vill skall ändra sitt liv. Herren säger två gånger i Lukastexten: ”Om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet!” Självförstörelsens vanvett uppträder i oräkneliga former i dagens kulturer och hotar alla. Korruption, vanstyre, privata intressens företräde framför de gemensamma, diktatur och den starkes och vapnens rätt suger blodet ur jordens oräkneliga fattiga. Det skulle vara alltför enkelt att utse en enda syndabock eller ett enda offer. Ogräs och den goda säden är djupt inflätade i varandra i varje hörn av planeten. Jesus vet att det onda finns dolt i hjärtat på varje människa och varje kultur. Han vet att vi är ”ett fördärvat släkte som inte vill tro” (Matt 17:17).
Med andra ord måste vi inse att det inte är den ena eller den andra personen eller det ena eller andra folket som är skyldiga till vissa farsoter som plågar världen, och som bland annat visar sig i krig och attentat. Var och en av oss är i maskopi eller medansvarig på sitt sätt.
Kanske börjar man lyssna till Jesu inbjudan att byta värdeskala som en följd av tragiska händelser som vi aldrig ens skulle ha velat föreställa oss. Då kan vi få ett mer eftertänksamt samhälle och mindre utsvävande ungdomar som är mer medvetna om sitt ansvar för planetens framtid och beredda att lyssna till kallelsen att vara öppna för möjligheten att viga hela sitt liv åt att tjäna Gud och nästan. Vi är också, Gud ske lov, de lyckliga vittnena till början på denna positiva vandring. Vi behöver bara se oss omkring med hoppets ögon.
Översättning: Olle Brandt
Noter
1. Kommentar till Lukasevangeliet, VII, 159.
2. J. P. Meier, Un ebreo marginale: Ripensare il Gesù storico, Brescia 2001, s. 189. (org. A Marginal Jew. Rethinking the Historical Jesus, Doubleday 1994).
Publicerad 2002 i nummer 3