Tid att riva ner, tid att bygga upp

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN
Lviv, staden i västra Ukraina är nu ständigt närvarande i nyhetssändningarna. Denna vackra stad med sitt kosmopolitiska förflutna är tillflyktsort och genomgångsstation för flyktingar på väg till Polen. Redan före den ryska invasionen fanns det 2 miljoner internflyktingar i landet. Kriget i öster har ju pågått sedan 2014 och Lviv, ”Lejonstaden”, Leopolis, det polska Lvov, det habsburgska Lemberg, har redan tidigare tagit emot många.

Lviv är i dag en ukrainsk stad som spelat stor roll i befästandet av ukrainska nationalmedvetandet efter kommunismens fall. Men Lviv, som en gång hade en blomstrande judisk befolkning och ännu har en armenisk koloni, vårdar sin historia som smältdegel och mötesplats mellan öst och väst.

Kanske är det just därför som det Katolska Universitetet i Lviv (UCU) blivit ett sådant framtidslöfte i uppbyggandet av det demokratiska Ukraina. Universitetet, som grundats och ägs av den med Rom förenade Ukrainsk-katolska kyrkan har vuxit fram ur den Teologiska Akademi som samma kyrka drev i Lviv under mellankrigstiden. När västra Ukraina erövrades av Sovjetunionen stängde myndigheterna akademin och den Ukrainsk-katolska kyrkan tvingades ”ned i katakomberna”.

Exil-ukrainare utbildades i stället i Rom med sikte på att återvända till Ukraina om/när det åter blev fritt. När Ukraina 1991 blev fritt återuppstod den Ukrainsk-katolska kyrkan, den teologiska akademin i Lviv återöppnades. Andra utbildningar lades till och 2002 kunde det Katolska Universitet högtidligt öppnas. År 2006 fick man statligt erkännande och examensrätt. I dag studerar ca 2 000 studenter vid 6 olika fakulteter, med cirka 150 lärare. Newmaninstitutet har sedan flera år ett lärarutbyte med den teologiska fakulteten.

Ukrainian Catholic University (UCU) som den engelskspråkiga beteckningen lyder, är en framgångssaga. Dess förste rektor Boris Gudziak, uppvuxen i amerikansk exil, med doktorsexamen från Harvard, berättade vid mitt första besök i Lviv att han och hans präststudiekamrater i Rom på 80-talet inte trodde på Ärkebiskop Josef Slipyjs ord när han uppmanade dem att vara beredda att återvända till Ukraina. Slipyj, ledare för den ukrainska katolska kyrkan, hade själv suttit många år i sibiriskt fångläger innan han 1963 kom till Rom. Liksom påven Johannes Paulus II förutsåg han kommunismens fall.

Denna beredskap att återvända och bygga upp kyrkan och landet på nytt är säkerligen förklaringen till den energi, kompetens och målmedvetenhet med vilken UCU på bara ett par decennier blivit en ledande utbildningsinstitution i Ukraina. En stark optimism och framtidstro präglar atmosfären. Förankringen såväl i den kyrkliga traditionen som i den ukrainska kulturen och nationalkänslan är tydlig. UCU:s mission statement lyder:

The Ukrainian Catholic University is an open academic community living the Eastern Christian tradition and forming leaders to serve with professional excellence in Ukraine and internationally – for the glory of God, the common good, and the dignity of the human person.

Det slående är att UCU i så hög grad är inriktat på att utbilda ”ledare”, människor med hög professionell kompetens, djup förankring i kristen tradition, och en iver att bygga upp ett samhälle fritt från korruption och åsiktsförtryck. Bland de 6 fakulteterna finns Lviv Business School, Faculty of Health Sciences, förutom Humanities, Social Sciences, Applied Sciences och Faculty of Theology. 

När jag 2006 första gången besökte Lviv var UCU inhyst i den Teologiska akademins gamla byggnad. Men generösa gåvor från exil-ukrainare i Canada och USA, och stöd från tyska Renovabis, med flera donatorer, har möjliggjort en expansion med moderna byggnader på två olika campus. På det nya huvudcampus (https://ucu.edu.ua/en/about/) finns de flesta institutionerna, ett stort bibliotek, studentbostäder och restaurang, men framför allt: mitt på campus reser sig den mäktiga Sofia-kyrkan med sina kupoler, universitets andliga centrum, med dagliga gudstjänster. Ett mindre campus hyser nya byggnader för den teologiska fakulteten och ett prästseminarium som utbildar präster för den Ukrainsk-katolska kyrkan. 2006 blev jag förevisad de tomter som anskaffats för dessa byggnader. 2017 var allt utom två av de nuvarande byggnaderna helt färdiga.

Mötet med studenter och lärare vid UCU i Lviv är oerhört uppmuntrande. Ambitionen och kompetensen är hög, och det är imponerande hur väl man förvaltar arvet från det som är Lvivs själva hjärta: mötet mellan olika språk, kulturer och religiösa traditioner. Ett brohuvud mellan öst och väst! 

”En tid att riva ner, en tid att bygga upp” (Pred 3:3)

Stalin rev ner, men den Ukrainsk-katolska kyrkan har byggt upp. Hela Ukraina har, med framsteg (den orangea revolutionen 2004, Euro-Majdan 2013) och bakslag, varit på väg att upprätta det fria och demokratiska samhälle som ukrainare länge drömt om. Skall nu ”tiden att riva ner” åter komma? Våra vänner vid UCU i Lviv är fast beslutna att fortsätta bygga upp. Man organiserar nu om undervisningen och öppnar sina studenthus och institutioner för att hjälpa alla de flyktingar som översvämmar Lviv. Se information på denna sida

Ovannämnde Boris Gudziak, UCU:s förste rektor, är nu ärkebiskop för ukrainsk-katolska stiftet i Philadelphia, USA. Han är också UCUs president. I en intervju med den katolska tv-kanalen EWTN ger han sin bild av det som nu händer.

Stöd Ukraina genom Caritas Sverige via länken här

Stöd det Katolska Universitet i Lviv via länken här

Bed för Ukrainas folk!

Gösta Hallonsten 2022-03-06

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN
Lviv, staden i västra Ukraina är nu ständigt närvarande i nyhetssändningarna. Denna vackra stad med sitt kosmopolitiska förflutna är tillflyktsort och genomgångsstation för flyktingar på väg till Polen. Redan före den ryska invasionen fanns det 2 miljoner internflyktingar i landet. Kriget i öster har ju pågått sedan 2014 och Lviv, ”Lejonstaden”, Leopolis, det polska Lvov, det habsburgska Lemberg, har redan tidigare tagit emot många.

Lviv är i dag en ukrainsk stad som spelat stor roll i befästandet av ukrainska nationalmedvetandet efter kommunismens fall. Men Lviv, som en gång hade en blomstrande judisk befolkning och ännu har en armenisk koloni, vårdar sin historia som smältdegel och mötesplats mellan öst och väst.

Kanske är det just därför som det Katolska Universitetet i Lviv (UCU) blivit ett sådant framtidslöfte i uppbyggandet av det demokratiska Ukraina. Universitetet, som grundats och ägs av den med Rom förenade Ukrainsk-katolska kyrkan har vuxit fram ur den Teologiska Akademi som samma kyrka drev i Lviv under mellankrigstiden. När västra Ukraina erövrades av Sovjetunionen stängde myndigheterna akademin och den Ukrainsk-katolska kyrkan tvingades ”ned i katakomberna”.

Exil-ukrainare utbildades i stället i Rom med sikte på att återvända till Ukraina om/när det åter blev fritt. När Ukraina 1991 blev fritt återuppstod den Ukrainsk-katolska kyrkan, den teologiska akademin i Lviv återöppnades. Andra utbildningar lades till och 2002 kunde det Katolska Universitet högtidligt öppnas. År 2006 fick man statligt erkännande och examensrätt. I dag studerar ca 2 000 studenter vid 6 olika fakulteter, med cirka 150 lärare. Newmaninstitutet har sedan flera år ett lärarutbyte med den teologiska fakulteten.

Ukrainian Catholic University (UCU) som den engelskspråkiga beteckningen lyder, är en framgångssaga. Dess förste rektor Boris Gudziak, uppvuxen i amerikansk exil, med doktorsexamen från Harvard, berättade vid mitt första besök i Lviv att han och hans präststudiekamrater i Rom på 80-talet inte trodde på Ärkebiskop Josef Slipyjs ord när han uppmanade dem att vara beredda att återvända till Ukraina. Slipyj, ledare för den ukrainska katolska kyrkan, hade själv suttit många år i sibiriskt fångläger innan han 1963 kom till Rom. Liksom påven Johannes Paulus II förutsåg han kommunismens fall.

Denna beredskap att återvända och bygga upp kyrkan och landet på nytt är säkerligen förklaringen till den energi, kompetens och målmedvetenhet med vilken UCU på bara ett par decennier blivit en ledande utbildningsinstitution i Ukraina. En stark optimism och framtidstro präglar atmosfären. Förankringen såväl i den kyrkliga traditionen som i den ukrainska kulturen och nationalkänslan är tydlig. UCU:s mission statement lyder:

The Ukrainian Catholic University is an open academic community living the Eastern Christian tradition and forming leaders to serve with professional excellence in Ukraine and internationally – for the glory of God, the common good, and the dignity of the human person.

Det slående är att UCU i så hög grad är inriktat på att utbilda ”ledare”, människor med hög professionell kompetens, djup förankring i kristen tradition, och en iver att bygga upp ett samhälle fritt från korruption och åsiktsförtryck. Bland de 6 fakulteterna finns Lviv Business School, Faculty of Health Sciences, förutom Humanities, Social Sciences, Applied Sciences och Faculty of Theology. 

När jag 2006 första gången besökte Lviv var UCU inhyst i den Teologiska akademins gamla byggnad. Men generösa gåvor från exil-ukrainare i Canada och USA, och stöd från tyska Renovabis, med flera donatorer, har möjliggjort en expansion med moderna byggnader på två olika campus. På det nya huvudcampus (https://ucu.edu.ua/en/about/) finns de flesta institutionerna, ett stort bibliotek, studentbostäder och restaurang, men framför allt: mitt på campus reser sig den mäktiga Sofia-kyrkan med sina kupoler, universitets andliga centrum, med dagliga gudstjänster. Ett mindre campus hyser nya byggnader för den teologiska fakulteten och ett prästseminarium som utbildar präster för den Ukrainsk-katolska kyrkan. 2006 blev jag förevisad de tomter som anskaffats för dessa byggnader. 2017 var allt utom två av de nuvarande byggnaderna helt färdiga.

Mötet med studenter och lärare vid UCU i Lviv är oerhört uppmuntrande. Ambitionen och kompetensen är hög, och det är imponerande hur väl man förvaltar arvet från det som är Lvivs själva hjärta: mötet mellan olika språk, kulturer och religiösa traditioner. Ett brohuvud mellan öst och väst! 

”En tid att riva ner, en tid att bygga upp” (Pred 3:3)

Stalin rev ner, men den Ukrainsk-katolska kyrkan har byggt upp. Hela Ukraina har, med framsteg (den orangea revolutionen 2004, Euro-Majdan 2013) och bakslag, varit på väg att upprätta det fria och demokratiska samhälle som ukrainare länge drömt om. Skall nu ”tiden att riva ner” åter komma? Våra vänner vid UCU i Lviv är fast beslutna att fortsätta bygga upp. Man organiserar nu om undervisningen och öppnar sina studenthus och institutioner för att hjälpa alla de flyktingar som översvämmar Lviv. Se information på denna sida

Ovannämnde Boris Gudziak, UCU:s förste rektor, är nu ärkebiskop för ukrainsk-katolska stiftet i Philadelphia, USA. Han är också UCUs president. I en intervju med den katolska tv-kanalen EWTN ger han sin bild av det som nu händer.

Stöd Ukraina genom Caritas Sverige via länken här

Stöd det Katolska Universitet i Lviv via länken här

Bed för Ukrainas folk!

Gösta Hallonsten 2022-03-06

Detta är en opinionstext.