Tidöavtalet hotar medmänskligheten

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JENNY LINDBERG
Tidöavtalet offentliggjordes 2022 och utgör en skriftlig överenskommelse mellan de svenska riksdagspartierna Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Avtalet innehåller en del konstruktiva idéer hur det svenska samhället ska förbättras. Det inbegriper också ett flertal ytterst kontroversiella förslag som har kritiserats starkt av olika människorättsorganisationer. Avtalet berör vitt skilda områden såsom samarbetet mellan partierna, hälso- och sjukvården, klimat och energi, kriminalitet, migration och integration, skola och ekonomi.

Många av avtalets punkter skulle kunna analyseras och kritiseras ur ett moraliskt perspektiv men särskilt en av dem har väckt stor debatt. Det handlar om ett förslag att upprätta en samhällelig plikt för alla myndigheter, inklusive sjukvården och kommuner, att anmäla så kallade papperslösa individer till Migrationsverket och Polismyndigheten. Att vara papperslös innebär att man inte har tillstånd att vistas i Sverige. Begreppet skiljer sig från asylsökande som befinner sig i en utredningsprocess beträffande eventuellt uppehållstillstånd.

Förslaget på en sådan anmälningsplikt ligger helt i linje med en mer restriktiv migrationspolitik. Insatser som föreslås i övrigt är att öka återvändandet till ursprungsländerna, begränsa arbetskraftsinvandring och anhöriginvandring, göra det möjligt att utvisa någon på grund av kriminellt beteende och att återkalla någons uppehållstillstånd. Rätten till offentligt finansierad tolk begränsas till att bara gälla under en viss tid efter ankomst till Sverige. Anmälningsplikten ska enligt förslaget kunna frångås i vissa särskilt ömmande skäl men dessa skäl är inte specificerade.

I nuläget ska både papperslösa och asylsökande erbjudas ”vård som inte kan anstå”, ett i sig svårdefinierat begrepp som också tolkas olika i olika regioner eller till och med vid olika enheter. Anmälningsplikten innebär att en papperslös individ som söker sjukvård i Sverige ska anmälas till Migrationsverket och Polismyndigheten. En ytterst sårbar individ som är i behov av medicinsk vård ska alltså rapporteras till myndigheter i syfte att kunna återbörda denna människa till sitt ursprungsland. Utöver att en vårdgivare ska behöva begränsa sjukvård till en patient, beroende på vad som tolkas in i begreppet ”vård som inte kan anstå”, ska vårdgivaren dessutom agera för att förhindra denna persons fortsatta vistelse i landet.

Utöver att anmälningsplikten utgör ett hot mot personer som vistas illegalt i Sverige riskerar den att underminera dessa personers förtroende för svensk sjukvård. Risken är förstås att de inte alls söker vård, vilket kan ha allvarliga konsekvenser för deras liv och hälsa på både kort och lång sikt. Sjukvårdens grundprincip att alla människor i behov av vård ska få vård och att vård ges oberoende av nationstillhörighet, urholkas därmed. Sjukvårdsregionerna har velat åberopa särskilt ömmande skäl för att bli undantagna anmälningsplikten men det är ännu inte klarlagt om detta kommer att beviljas. I anmälningsplikten ingår givetvis såväl barn som vuxna.

Frågan uppstår om vi vill leva i ett samhälle där människor ska behöva vara rädda för att söka sjukvård på grund av att de då riskerar att bli utvisade. Anmälningsplikten går emot sjukvårdens mål, som är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, formulerat i hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Vården ska enligt denna lag ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Att frångå denna princip och utöver att erbjuda sjukvård agera som rapportör kan ha vittgående negativa konsekvenser. Anmälningsplikten är ett hot mot det moraliska ansvar som uppstår i relationen mellan läkare och patient, ett hot mot den personliga medmänsklighet som sjukvården verkligen inte behöver bli sämre på att visa utan som snarare bör förstärkas.

Jenny Lindberg 2023-08-31

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JENNY LINDBERG
Tidöavtalet offentliggjordes 2022 och utgör en skriftlig överenskommelse mellan de svenska riksdagspartierna Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Avtalet innehåller en del konstruktiva idéer hur det svenska samhället ska förbättras. Det inbegriper också ett flertal ytterst kontroversiella förslag som har kritiserats starkt av olika människorättsorganisationer. Avtalet berör vitt skilda områden såsom samarbetet mellan partierna, hälso- och sjukvården, klimat och energi, kriminalitet, migration och integration, skola och ekonomi.

Många av avtalets punkter skulle kunna analyseras och kritiseras ur ett moraliskt perspektiv men särskilt en av dem har väckt stor debatt. Det handlar om ett förslag att upprätta en samhällelig plikt för alla myndigheter, inklusive sjukvården och kommuner, att anmäla så kallade papperslösa individer till Migrationsverket och Polismyndigheten. Att vara papperslös innebär att man inte har tillstånd att vistas i Sverige. Begreppet skiljer sig från asylsökande som befinner sig i en utredningsprocess beträffande eventuellt uppehållstillstånd.

Förslaget på en sådan anmälningsplikt ligger helt i linje med en mer restriktiv migrationspolitik. Insatser som föreslås i övrigt är att öka återvändandet till ursprungsländerna, begränsa arbetskraftsinvandring och anhöriginvandring, göra det möjligt att utvisa någon på grund av kriminellt beteende och att återkalla någons uppehållstillstånd. Rätten till offentligt finansierad tolk begränsas till att bara gälla under en viss tid efter ankomst till Sverige. Anmälningsplikten ska enligt förslaget kunna frångås i vissa särskilt ömmande skäl men dessa skäl är inte specificerade.

I nuläget ska både papperslösa och asylsökande erbjudas ”vård som inte kan anstå”, ett i sig svårdefinierat begrepp som också tolkas olika i olika regioner eller till och med vid olika enheter. Anmälningsplikten innebär att en papperslös individ som söker sjukvård i Sverige ska anmälas till Migrationsverket och Polismyndigheten. En ytterst sårbar individ som är i behov av medicinsk vård ska alltså rapporteras till myndigheter i syfte att kunna återbörda denna människa till sitt ursprungsland. Utöver att en vårdgivare ska behöva begränsa sjukvård till en patient, beroende på vad som tolkas in i begreppet ”vård som inte kan anstå”, ska vårdgivaren dessutom agera för att förhindra denna persons fortsatta vistelse i landet.

Utöver att anmälningsplikten utgör ett hot mot personer som vistas illegalt i Sverige riskerar den att underminera dessa personers förtroende för svensk sjukvård. Risken är förstås att de inte alls söker vård, vilket kan ha allvarliga konsekvenser för deras liv och hälsa på både kort och lång sikt. Sjukvårdens grundprincip att alla människor i behov av vård ska få vård och att vård ges oberoende av nationstillhörighet, urholkas därmed. Sjukvårdsregionerna har velat åberopa särskilt ömmande skäl för att bli undantagna anmälningsplikten men det är ännu inte klarlagt om detta kommer att beviljas. I anmälningsplikten ingår givetvis såväl barn som vuxna.

Frågan uppstår om vi vill leva i ett samhälle där människor ska behöva vara rädda för att söka sjukvård på grund av att de då riskerar att bli utvisade. Anmälningsplikten går emot sjukvårdens mål, som är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen, formulerat i hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Vården ska enligt denna lag ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Att frångå denna princip och utöver att erbjuda sjukvård agera som rapportör kan ha vittgående negativa konsekvenser. Anmälningsplikten är ett hot mot det moraliska ansvar som uppstår i relationen mellan läkare och patient, ett hot mot den personliga medmänsklighet som sjukvården verkligen inte behöver bli sämre på att visa utan som snarare bör förstärkas.

Jenny Lindberg 2023-08-31

Detta är en opinionstext.