Till ältandets försvar

av MAGDALENA DAHLBORG

Att älta är ett gammalt ord för att knåda. I dag förknippar vi ordet mest med negativ knådning, som i ältande av gamla oförrätter eller av pinsamma misstag. Men tidskrävande knådande, även i den metaforiska meningen, är också ett sätt ge tillvaron samband, smak och höjd.

Som redaktionssekreterare har jag ibland många och långa artiklar att lusläsa, vilket ibland innebär att såväl tankar som webbläsare och Facebookflöde vandrar iväg på egen hand. Jag satt och läste inkommet material, när ögonen istället fastnade i en intervju med filosofen Michelle Boulous Walker som 2017 kom ut med boken Slow Philosophy: Reading against the Institution. Hon reflekterar över omläsningen; den enskilda och den tillsammans med andra.

Knådande av deg. Foto: Nadya Spetnitskaya, Unsplash

Jag blickade över högen med olästa böcker på bordet bredvid mig. Mappen ”oläst” i webbläsarens bokmärkesfält vill jag helst inte öppna. YouTube och Facebook ger mig alternativen ”titta senare” och ”spara”. Sekund för sekund intecknar jag min framtid med oläst och osett. Det är visserligen, mer eller mindre, räntefritt (även om där finns en del dolda avgifter i form av läströtthet och stress) men ingen kontrollerar att jag faktiskt har de tillgångar som krävs för att kunna lösa ut dessa tidsbokningar.

Detta är på det hela taget gräsligt dålig tidsförvaltning. Mitt hopp står till himlen: Ett evigt bibliotek, med änglalika bibliotekarier (det är de ju oftast även här i tiden) som guidar i en oändlighet av böcker – de jag älskar och vill återkomma till, de jag tänkt läsa, och de jag inte lärt känna än.

Omläsning som konstruktivt ältande

Med ett sådant hopp, kan det finnas tidsligt utrymme för återvändandet. Vi gör det redan, gemensamt, genom att under kyrkoåret gå igenom Skriften gång på gång med stadigt nya upptäckter bland det välbekanta. Ibland kan en insikt komma genom att lektorn läser med annan betoning än vanligt, eller genom en predikan som pekar på en liten, bortglömd aspekt som plötsligt får stor betydelse. Tidegärdens psaltarsång är en källa att stadigt ösa ur, och vi är många som har favoritverser sparade i hjärtat att ta fram vid behov.

Att läsa för barn är likadant: kväll efter kväll läser vi samma bok, återvänder till det trygga gemensamma som efter dagens erfarenheter kan få nya färger och klanger och förstora världen. Sammaledes med teaterns värld. Dramer sätts upp på nytt, ges nya kläder, ny rekvisita och får därmed fler dimensioner och djup. Allt oftare i kombination med efterföljande samtal.

Tillåter vi oss att göra likadant med Augustinus, Thomas av Aquino, Aristoteles eller för den delen Selma Lagerlöf, Karin Boye och Iris Murdoch? Läsa tillsammans, utlägga texten för varandra, prova olika betoningar, olika vinklar och perspektiv.

En särskild typ av gemensam omläsning är körmusiken. Den som sjungit mycket i kör vet att vissa stycken återkommer, och att många körer när man väl lärt in ett stycke gärna återanvänder det. Ett stycke som Sviridovs ”Concerto in memory of A Yurlov” får olika färg om det sjungs samman med Poulencs “La blanche neige” eller om det i stället gör sällskap med Barbers ”Let down the bars, oh death”. Att som korist lyssna in och förstå ett konsertprogram som helhet, och att som projektledare just tänka till vid programsättning hur stycken och verk påverkar varandra, ger helt nya djup åt såväl text som musik. Koristen får under instuderingen, genom stämgenomgångar och återkommande upprepning, en gradvis växande förståelse för hur text och harmoni samspelar, och hur stämmorna påverkar varandra, vilket för den uppmärksamma ger nya djup åt såväl text som ton. Dessutom präglas varje lyssnande, särskilt i en konsertsituation, av vilka röster som är närvarande och deras dagsform, av rummet och av hela iscensättningen.

Ältande som motkultur

Egentligen är det som ibland kallas ”snuttifieringen” – vi läser, lyssnar och tänker snabbt och ytligt, effektivt och rationellt – ironiskt i en tid då få högskoleutbildningar verkligen premierar ”allvetande”, eller bredd. Vi ska (helst snabbt) få spetskunskaper inom ett smalt fält. En extremspecialiserad och väldefinierad examen tycks vara betydligt mer värd på arbetsmarknaden än en egensammansatt examen med kurser vid olika institutioner, även om det senare (beroende på ämnen, och, förstås, på person) kan ge betydligt bättre förståelse för världens komplexitet. Motsatsen är att tillåta sig att djupläsa, gärna utanför sitt eget fält. Diskutera det man läst med människor från olika sammanhang och med olika kunskaper. Att älta såväl klassiker som nyskrivet, tillåta dem att få fäste inombords, med olika tolkningar och vinklar. Det blir ett motstånd mot såväl snuttifiering som superspecialisering.

Bröd och böcker. Foto: Magdalena Dahlborg

När degen knådas och ältas kraftfullt och länge skapas starkare bindningar och det färdiga brödet kommer att smula mindre och hålla bättre samman. Lång jäsning, gärna i flera omgångar, tillåter sedan smakerna i brödet att utvecklas och ger brödet fyllighet och karaktär.

Bara genom att återvända till det som ligger bakom och under, kan vi helt och fullt förstå var vi är, och då blir det lättare att förstå vart vi är på väg. Inte bara på det globala eller nationella planet, utan också var och en som person.

Magdalena Dahlborg 2020-12-02

Detta är en opinionstext, åsikterna i denna är skribentens egna.