av ANDERS PILTZ
– Att komma till tro är inte att sluta tänka, eller att skärma av sig från vidare erfarenhet.
”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet?”, frågade man Jesus, i frustration över att han inte var tillräckligt tydlig i sin framtoning. De ville gripa honom, men han kom undan (Joh 10). Vi famlar efter visshet, efter en högupplöst bild med skarpa konturer, efter något enda absolut pålitligt att gripa tag i, när allting skakar och flimrar. Ovissheten var det värsta, säger de kidnappade. Hellre en klar dödsdom än oviss väntan.
Innan biskopen i Lund Antje Jackelén i oktober förra året valdes till ny ärkebiskop i Svenska kyrkan anklagades hon (efter utfrågningen av kandidaterna) för otydlighet i sin kristna bekännelse: man önskade svart eller vitt, jungfrufödelse eller inte, Jesus enda vägen eller inte. Hon vägrade att gå in på utfrågarnas förutsättningar och svara med tydliga ja eller nej, nästan som en illustration till den klassiska kuggfrågan: ”Har du slutat supa – ja eller nej?”
Denna vägran att gå i clinch med utfrågarna och frågorna ledde till att en präst och teologiprofessor i Svenska kyrkan valde att lämna både ämbete och kyrkotillhörighet och angav som skäl ungefär att det största kristna samfundet i Sverige håller på att sälja ut den kristna tron till lägstbjudande och changera till evenemangsarrangör: ”Vi ger dig vad du vill ha, vad vill du ha?”
Här ska inte göras någon detaljgranskning av detta kyrkohistoriska skeende. Långt intressantare är att försöka ringa in själva problemet: kan man vara tydlig i trosfrågor, eller är tydlig tro ett så kallat oxymoron, en motsägelse i termerna? Tro är ju definitionsmässigt personlig. Den ene tror aldrig riktigt som den andre, och en och samma människas trosuppfattning fluktuerar parallellt med hennes livsöde och successiva erfarenhet av nya svårigheter, glädjeämnen och insikter. Man kan dessutom aldrig tro på något som man inte har personlig erfarenhet av, brukar det heta.
Vidare är det en allmänt känd sak att de mest trosvissa ofta är de minst trovärdiga och sympatiska. Torgny Lindgren fasade under en predikan, när förkunnaren hänvisade till honom med påståendet att hans texter kunde tjäna som predikotexter. ”Allt jag gjort, allt jag skrivit, hade jag skrivit förgäves!”
Våra poeter Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, agnostikernas försångare och förebedjare, uttrycker var och en på sitt sätt den apofatiska teologin: kan man säga något om det outsägliga, då är det genom negationer. De onda idealisterna är så säkra i sin tro, fastän de är de största tvivlarna, utan att själva veta om det. Jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”, säger Tranströmer, och pläderar för en tigandets kyrka, en bokstavslös fromhet, utan felstavningar i sten av Guds namn. Redan sökandet efter en given mening i existensen inbjuder till manipulation:
Men den som söker mål
och den som söker mening
ger draken dess etter
och riddaren hans svärd
skrev Ekelöf 1941, när den sinnesslöa övertygelsen raglade vidare, tänd på en högst potent drog med vetenskaplig respektabilitet, rasbiologin. Ändå saknar Ekelöf Gud, men vet ej hans namn, och han kan bara böja sitt huvud som grässtrået om hösten. ”På ingenting kan jag tro, utom på Gud – hur kan jag då tro? Blott att han finns, så som han fattas mig.”
Och det apofatiska stråket har fast hemortsrätt i kristen teologi. Ska man tala exakt om Gud får det bli i negationer: oändlig, ovetbar, ogripbar, onåbar, den som bor i ett ljus som ingen kan nalkas (1 Tim 6:16). Man frånkänner, befriar Gud från alla etiketter och beteckningar, vilka reducerar honom (henne, den, det?) till något vi kan föreställa oss eller har begrepp för. Om redan universums omfång och rumtidens skikt är omöjliga att föreställa sig, hur mycket mer då den (det?) som tänks vara dess upphov.
Gud, om han (hon, den, det?) finns, är ju alltid större. ”Varför frågar du mig om mitt namn?”, säger den okände brottaren till Jakob efter en natts envig (1 Mos 32:29). Mina tankar är så mycket högre än era som himlen är högre än jorden, säger Gud enligt profeten (Jes 55).
Men detta apofatiska sätt att nalkas det gudomliga har också en uppenbar akilleshäl: allt man säger om Gud blir omöjligt att falsifiera (enligt Popper kravet på en vetenskaplig utsaga), med andra ord också att verifiera. Simsalabim, jag talar om det Gudomliga, och du är för primitiv för att förstå det fina i min kråksång! Du har inte förstått mystikens språk, här uppe (inne, borta) där jag rör mig, och du har ännu oändligt långt kvar till mina rymder! Gamle Feuerbach får rätt: Gud blir det som tills vidare fyller ut tomrummen i vår världsförklaring.
Inte underligt då om hederliga sökare, humanister, ateister eller vanliga privattänkare, som vill ha ett samtal till stånd med de troende, känner det som om dörren slängs igen i ansiktet. Det duger inte att hänvisa till det Ovetbaras moln, i synnerhet inte om man är officiell och dessutom (kanske högt) avlönad representant för det kristliga. Det gäller att vara beredd att svara var och en som kräver besked om ens hopp, för att anföra det klassiska mottot och motivet i kristen apologetik (1 Pet 3:15). Enligt den bibliska uppenbarelsen är tron inget irrationellt vågspel, ingen dimmig känsla eller ansvarslös världsflykt av stackare som slutat tänka. Tron är ett rationabile obsequium, ett med förnuftet överensstämmande svar på ett tilltal, i tanke, instämmande och handling. Den ovetbare Guden har uppenbarat sig i sin kyrka, dels i de historiska spåren av ett folks kollektiva erfarenhet, dels och främst i inkarnationen, detta kristna unicum, som innebär att Jesus från Nasaret är Guds autentiska Ord, ansikte, kroppsliga närvaro, mun, händer, tempel, lag, gåva, nåd och löfte till varje människa i denna värld. Vad idealisterna och Kant förnekade, att en historisk händelse kan ha en kosmisk innebörd, har här verifierats: ”Det som var av begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss … Detta skriver vi för att er glädje skall bli fullkomlig” (1 Joh 1:1–4).
Detta faktum har inget med rimlighetskalkyler att skaffa, det går utöver möjligheten att fatta med vanliga psykologiska, logiska eller vetenskapliga verktyg. Däremot kan det erfaras i ett liv. Ett sådant liv blir därmed ett argument som är svårt att avvisa och motbevisa. Var och en har nämligen rätt till sin egen erfarenhet, och till att vittna om den för andra.
Den kristna katolska tron är – brukar man säga – dels ett objektivt kunskapsinnehåll, fides quæ creditur, trosskatten, den tro som tros, dels en subjektiv akt av tro, tilltro, instämmande i detta innehåll, fides qua creditur, den tro som tror. En sådan personlig trosakt är det mest mänskliga en människa kan ge sig in i. Tron svarar mot vår hunger, törst, längtan efter fullhet, ”den största hemligheten, annorstädes bevarad, alltid annorstädes” (Ekelöf), det outsägliga som kommit nära, ett tilltal, igenkännandet av mitt eget namn i bruset av myriader ljud och oljud.
Att komma till tro är inte att sluta tänka, eller att skärma av sig från vidare erfarenhet. Vore det så, då skulle man absolutifiera det stadium man nått i detta nu. Att komma till tro är inte att nå balans och harmoni, det är att erkänna motsägelserna i världen, verklighetens motspänstighet, som inte kan balanseras eller harmonieras i något mindre än korsets hemlighet, som går i dagen främst i de svåra och stora stunderna.
Den kristna tron som kollektiv erfarenhet har en fakticitet som går att kommunicera, annars vore predikan och katekes futila företag. Det finns ett kunskapsinnehåll, som inte är fria fantasier utan resultatet av en lång historisk process av dogmatisering. Kyrkans visshet är större än summan av biblisk exegetik, den bygger på en kollektiv erfarenhet, testad genom århundraden. En dogm är inte ett fossil, oåtkomligt för analys, en dogm är ett stadium (inte ett slutstadium) i en insikt: det går att hederligt försvara en formulering, den leder inte vilse, även om den aldrig är fullt ut adekvat. Det går att fira den i poesi och liturgi, den förblir autentisk. Dogmutvecklingen är resultatet av århundradens häpnad, bön, gudstjänst, reflexion, meditation, existentiell erfarenhet. Trons föremål, säger Thomas av Aquino, är inte formuleringen utan verkligheten. Det vill säga: en person, Jesus Kristus, som vi skulle vilja hålla fast, men som vill föra oss vidare.
Bara det som håller stånd mot tidens och mentalitetsskiftenas syrabad håller måttet, håller stånd för dialektiken, kritiken och tvivlen, vilka också måste finnas med och ingå i dogmatiseringsprocessen.
Poesin uttrycker bäst djupen i mänsklig erfarenhet och troserfarenhet, liksom den friska kroppen är ett bättre uttryck för hälsa än en lärobok i anatomi. Två älskande är ett bättre uttryck för kärlek än en avhandling i endokrinologi. Liturgin är ett bättre uttryck för kristen tro än en dogmatik eller katekes. Men den rationella analysen är inte vare sig en dementi av eller en ersättning för den existentiella erfarenheten. Den är ett annat sätt att beskriva samma verklighet. Tron är inte ett alternativ till vetande och vetenskap, eller vice versa.
Poesi finns, och den följer vissa principer, liksom språket finns och följer en viss grammatik. Man kan inte ersätta poesin med poetiken och metriken. Man kan inte ersätta språket med ordboken och grammatiken. Men funnes inte underförstådda eller uttalade strukturer, principer och regler bakom poesin (formen!) och språket skulle också möjligheten att dela med sig av sin erfarenhet till andra kollapsa. Tilltalets direkthet, appellen, kan inte ersättas av några hänvisningar till paragrafer i en regelsamling. Men regelsamlingen är också den resultatet av ett noggrant, kärleksfullt, koncentrerat betraktande av språkets, kommunikationens mirakel.
Tala inte illa om dogmerna! De är kristaller, i vilka det gudomliga ljuset bryts. De stora mystikerna är inga fiender till dogmatiken, de har ofta tenterat på den inför de bästa lärarna. Den helige Johannes av Korset kunde sin skolastiska teologi. Den var hans naturliga miljö, när han sade att man aldrig kan gräva nog djupt, på alldeles egen hand och till priset av stark smärta, i hemligheten Kristus, han som lever i sin heliga kyrka och i sitt ord.
De stora mystikerna var inga anhängare av mysticism (begins in mist, ends in schism). De förstod att språket har olika skikt, som förutsätter varandra. Olika nivåer, den ena inte mindre exakt och krävande än den andra.
Tala inte illa om erfarenheten – inte heller den kollektiva och historiska. Sök att dela den.