av FREDRIK HEIDING
Hur förhåller sig den synodala vägen i Tyskland till dess motsvarigheter i andra delar av världen? Den frågan behandlas i ett specialnummer som nu i dagarna har publicerats av den tyska katolska tidskriften Herder Korrespondenz. Det är ledningsgruppen för den synodala vägen i Tyskland som har tagit initiativ till publikationen, som består av ett specialnummer av nämnda tidskrift beledsagat av ett följebrev undertecknat av den tyska biskopskonferensens ordförande, biskop Georg Bätzing och ordföranden för Centralkommittén för de tyska katolikerna, Irme Stetter-Karp. Publikationen offentliggörs av Herder Korrespondenz på tre språk: tyska, engelska och italienska.
Biskop Bätzing och dr Stetter-Karp förklarar i sitt följebrev av den 29 augusti [länk till brevet här] att tidskriftsartiklarna i specialnumret ska bidra till både att förklara vilka intentioner som ligger bakom den tyska synodala vägen och att sätta in dem i ett världsvitt sammanhang. De konstaterar att: ”De troende i Tyskland följer med stort intresse vad som diskuteras i olika länder och världsdelar, och de känner sig därigenom uppmuntrade att förmedla sina egna angelägenheter och frågor till världskyrkans gemensamma synodala process. De är medvetna om hur viktigt det är att vara en levande del av denna världsomspännande gemenskap. Desto mer optimistiska blir de när man ser att de teman som diskuteras i vårt land och i vår del av kyrkan också är engagerande och avgörande i andra delar av kyrkan.”
Andemeningen med följebrevet är att argumentera för att den synodala vägen i Tyskland bör betraktas som en jämställd och integrerad del av den synodala process om kyrkans utveckling som nu förs inom den katolska kyrkan runt om i världen. Möjligen är syftet delvis också att bemöta den kritik som bland andra påven Franciskus, kardinalerna Christoph Schönborn och Walter Kasper, och ett par grupper av katolska biskopar i olika delar av världen har riktat mot den synodala vägen i Tyskland. Så har exempelvis kardinalerna Schönborn och Kasper hävdat att den tyska synodala vägen har gått för långt med sina förslag och att den utgör ett särfall snarare än att den skulle ligga i linje med världskyrkan. Den synodala vägen i Tyskland har exempelvis beslutat att man ska diskutera en ny kyrklig ordning där man avskaffar prästämbetet helt och hållet – ett beslut som enligt Schönborn och Kasper är helt omöjligt att förena med den katolska tron.
I det nu publicerade specialhäftet av Herder Korrespondenz (”Weltkirche im Aufbruch: Synodale Wege”) bidrar 25 olika författare från alla världens kontinenter med egna synpunkter på den globala synodala processen, inklusive på den synodala utvecklingen i Tyskland. I flera artiklar poängteras behovet av att göra lekfolket mera delaktigt. Det gäller till exempel att ge kvinnor beslutsfattande positioner, vilket exempelvis tas upp i artiklarna om kyrkan i Libanon och Chile. Flera författare pekar också på svårigheten att locka den yngre generationen till församlingslivet och att bidra till att deras engagemang bibehålls. Genomgående teman är också klerikalism, sexuella övergrepp samt synen på homosexualitet.
Minst två av bidragen lyfter fram skillnader mellan den synodala utvecklingen i Tyskland och på det globala planet. Biskopen av Köpenhamn, Czesław Kozon, skriver i sitt bidrag att de strävanden som ventileras bland katolikerna i Tyskland visserligen delvis också märks i Skandinavien, men att vägarna ändå skiljer sig så pass mycket åt att de inte är kompatibla med varandra. Artikeln om Spanien vittnar också om att det där delvis är andra frågor som diskuteras, med andra ambitioner och i ett annat tonläge jämfört med i Tyskland.
Herder Korrespondenz specialnummer, som omfattar 64 sidor, är definitivt läsvärt och mycket informativt. En viss distans till materialet kan samtidigt vara påbjuden. Artikelförfattarna själva och den synodala process som de skildrar kännetecknas oftast av ett stort engagemang. En sådan entusiasm för synodalitet verkar dock inte vara helt representativ, om man ska vara realistisk. Den målgrupp som påven Franciskus själv tycks ha haft i åtanke när den synodala processen inleddes för tre år sedan har bara i begränsad omfattning faktiskt deltagit i processen, de icke praktiserande katolikerna.
Med kritiska glasögon påsatta kan läsaren också iaktta en annan tendens i texterna; nämligen tendensen till överdrifter. I en artikel om kyrkan i Latinamerika och Karibien heter det att: ”Aldrig tidigare har man så brett sökt höra Guds folks röster i dess stora mångfald.” Klerikalismen må vara ett problem, men vid den för bara några år sedan genomförda Amazonassynoden deltog många bland lekfolket aktivt. Går man tillbaka till 70- och 80-talet kan man dessutom inte bortse från lekmannaorganiserade basgrupper som faktiskt tillsammans utgjorde en hel rörelse – i kontakt med präster och biskopar – främst i Brasilien men även i andra latinamerikanska länder.
Frukterna av det ömsesidiga lyssnandet, som är ett uttalat syfte med synoden, bör lyftas fram och erkännas, även om processen och framtidsvisionerna inte sällan drabbas av överdrifter. Uppblåsta förhoppningar riskerar på sikt att göra dem som strävar efter långtgående förändringar besvikna. Orosmolnen blir samtidigt extra mörka och tjocka för dem som upplever att den katolska kyrkans lära och väsen håller på att undermineras. Möjligen tog påven Franciskus inte särskilt stor hänsyn till tendensen hos oss människor att överdriva när han sammankallade den globala synoden.
Fredrik Heiding 2022-09-01
Detta är en opinionstext.
”Weltkirche im Aufbruch: Synodale Wege” (Universal Church in Motion: Synodal Paths). Länk till specialnumret av Herder Korrespondenz finns här, numret är bakom betalvägg.
Följebrev av den 29 augusti 2022 undertecknat av biskop Georg Bätzing och Irme Stetter-Karp finns på tre språk via denna länk