Uppdrag gransknings uppföljning av Williamsonaffären

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 24 januari 2009 kablades nyheten om SSPX-biskopen Richard Williamsons förnekande av Förintelsen ut över världen. Osannolika tre dagar senare hävde påven bannlysningen av SSPX:s fyra biskopar, och en skandal av världspolitiska mått – långtifrån bara inomkyrkliga – var därmed ett faktum. Från Vatikanen förklarade man saken genom att förneka all kännedom om Williamsons åsikter.

Åtta månader senare, den 23 september, återvände Uppdrag granskning på nytt till Williamsonaffären och SSPX. Nu löd den givna följdfrågan: Vad visste Vatikanen egentligen? Som alltid i Uppdrag granskning var programmet uppbyggt ungefär som en deckare. Tittarna fick återigen se Ali Fegans ursprungliga scoop – intervjun med Williamson där han förnekar Förintelsen. Så nystades frågan upp, steg för steg. Vem visste vad, och när? Några direkta nya scoop fanns inte denna gång, däremot träget journalistiskt arbete för att försöka klarlägga sanningen.

Det framgick klart av intervjun med bis¬kop Anders Arborelius, liksom av en brevkopia från biskopsämbetet som visades i bild vid upprepade tillfällen, att Stockholms stift sänt informationen vidare till nuntiaturen i Stockholm så snart man fått kännedom om programmets innehåll – enligt uppgift redan i november. Nuntien, ärkebiskop Emil Paul Tscherrig, ställde inte upp för intervju i programmet men bekräftade också att han då fått informationen och i sin tur strax sänt den vidare till Rom. Lokalt har den katolska kyrkan här i landet därmed agerat helt korrekt.

hypotesen i programmet, som man också bortom rimligt tvivel tycks ha kunnat belägga, är alltså att uppgifterna faktiskt nådde Vatikanen, och med till visshet gränsande sannolikhet även den ansvarige handläggaren, den numera pensionerade kardinalen Dario Castrillón Hóyos. Hans ansvar för det märkliga handläggandet av ärendet i Rom bekräftades dessutom i en intervju i programmet med kuriekardinalen Walter Kasper. Castrillón Hóyos, visar man vidare i programmet, har också haft kontakter i positiv anda med SSPX. Williamson konstaterar själv att Castrillón Hóyos ”tycker om dem” på det personliga planet. Följdfrågan är givetvis: har han i sin tur vidarebefordrat informationen till påven, eller har han tvärtom förtigit den? Vatikanen har varit helt tydlig på en enda punkt: påven var ovetande om sakförhållandena då han hävde bannlysningen. Uppdrag granskning lyc¬kas trots idoga försök varken vederlägga eller belägga detta, men man gör för egen del bedömningen att Hóyos agerat illojalt gentemot påven.

Uppgifterna går emellertid isär vad gäller kardinal Castrillón Hóyos roll. I en intervju i Süddeutsche Zeitung den 26 september hävdar denne att han varit ovetande om Williamsons åsikter ända till den 5 februari. Han påstår också att biskop Anders Arborelius farit med osanning och spritt förtal – onekligen en allvarlig anklagelse. Ord står här mot ord – men Uppdrag gransknings grundliga genomlysning talar sitt mycket tydliga språk: felet ligger i Rom, inte i Stockholm. Man kan förstås tänka sig ett tredje alternativ: att informationen nått Statssekretariatet i Rom, dit den först kommer, men stannat där och alltså aldrig nått Castrillón Hóyos.

en allmän slutsats kan dock dras av denna olustiga affär. Vatikanens gängse politik, att veta allt men tiga om det mesta, kan säkert vara klok i flera sammanhang; diskretion är en ofta underskattad dygd. I detta fall visar sig tigandets politik dock helt förödande, därför att blotta misstanken om att Vatikanen faktiskt visste om alltsammans på förhand ju leder till att Förintelseförnekandet riskerar att falla tillbaka på kyrkan som helhet. Om SSPX skulle vara välkomna tillbaka trots detta betyder det bland myc¬ket annat att återföreningen med de ärkekonservativa så kallade integristerna får gå före inte bara den interreligiösa dialogen med judarna utan även före accepterandet av enkla historiska fakta. Det är minst sagt allvarligt. När så stora saker står på spel gäller givetvis också bara en sak: total öppenhet och transparens. Sanningskravet måste komma först av allt.

Benedictus XVI, som ju – vilket bl. a. Dagens Nyheters Romkorrespondent Peter Loewe tidigare påpekat – utmärkt sig för sin beredvillighet till kyrklig självkritik, har också tydligt klargjort kyrkans position i frågan. Förnekandet av Förintelsen är givetvis ur katolsk synpunkt helt oacceptabelt. Helt oavsett vem som kan ha vetat vad, och när, står det därmed klart att biskoparna i SSPX, så länge Williamson är en av dem och inte uttryckligen gjort avbön för sina uttalanden, inte kan uppnå det mål som man ändå tycks fortsätta att eftersträva, nämligen den fulla enheten med den katolska kyrkan. Det är trots allt det väsentligaste.

En eloge kan till sist riktas till Uppdrag granskning för ett sakligt uppföljningsprogram där många röster fick göra sig hörda. Det tydliggjorde också fullständigt att SSPX, den hävda bannlysningen till trots, ändå inte är en accepterad del av den katols¬ka kyrkan.

Astrid Söderberg Widding

Publicerad i Signum 7 / 2009


Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den 24 januari 2009 kablades nyheten om SSPX-biskopen Richard Williamsons förnekande av Förintelsen ut över världen. Osannolika tre dagar senare hävde påven bannlysningen av SSPX:s fyra biskopar, och en skandal av världspolitiska mått – långtifrån bara inomkyrkliga – var därmed ett faktum. Från Vatikanen förklarade man saken genom att förneka all kännedom om Williamsons åsikter.

Åtta månader senare, den 23 september, återvände Uppdrag granskning på nytt till Williamsonaffären och SSPX. Nu löd den givna följdfrågan: Vad visste Vatikanen egentligen? Som alltid i Uppdrag granskning var programmet uppbyggt ungefär som en deckare. Tittarna fick återigen se Ali Fegans ursprungliga scoop – intervjun med Williamson där han förnekar Förintelsen. Så nystades frågan upp, steg för steg. Vem visste vad, och när? Några direkta nya scoop fanns inte denna gång, däremot träget journalistiskt arbete för att försöka klarlägga sanningen.

Det framgick klart av intervjun med bis¬kop Anders Arborelius, liksom av en brevkopia från biskopsämbetet som visades i bild vid upprepade tillfällen, att Stockholms stift sänt informationen vidare till nuntiaturen i Stockholm så snart man fått kännedom om programmets innehåll – enligt uppgift redan i november. Nuntien, ärkebiskop Emil Paul Tscherrig, ställde inte upp för intervju i programmet men bekräftade också att han då fått informationen och i sin tur strax sänt den vidare till Rom. Lokalt har den katolska kyrkan här i landet därmed agerat helt korrekt.

hypotesen i programmet, som man också bortom rimligt tvivel tycks ha kunnat belägga, är alltså att uppgifterna faktiskt nådde Vatikanen, och med till visshet gränsande sannolikhet även den ansvarige handläggaren, den numera pensionerade kardinalen Dario Castrillón Hóyos. Hans ansvar för det märkliga handläggandet av ärendet i Rom bekräftades dessutom i en intervju i programmet med kuriekardinalen Walter Kasper. Castrillón Hóyos, visar man vidare i programmet, har också haft kontakter i positiv anda med SSPX. Williamson konstaterar själv att Castrillón Hóyos ”tycker om dem” på det personliga planet. Följdfrågan är givetvis: har han i sin tur vidarebefordrat informationen till påven, eller har han tvärtom förtigit den? Vatikanen har varit helt tydlig på en enda punkt: påven var ovetande om sakförhållandena då han hävde bannlysningen. Uppdrag granskning lyc¬kas trots idoga försök varken vederlägga eller belägga detta, men man gör för egen del bedömningen att Hóyos agerat illojalt gentemot påven.

Uppgifterna går emellertid isär vad gäller kardinal Castrillón Hóyos roll. I en intervju i Süddeutsche Zeitung den 26 september hävdar denne att han varit ovetande om Williamsons åsikter ända till den 5 februari. Han påstår också att biskop Anders Arborelius farit med osanning och spritt förtal – onekligen en allvarlig anklagelse. Ord står här mot ord – men Uppdrag gransknings grundliga genomlysning talar sitt mycket tydliga språk: felet ligger i Rom, inte i Stockholm. Man kan förstås tänka sig ett tredje alternativ: att informationen nått Statssekretariatet i Rom, dit den först kommer, men stannat där och alltså aldrig nått Castrillón Hóyos.

en allmän slutsats kan dock dras av denna olustiga affär. Vatikanens gängse politik, att veta allt men tiga om det mesta, kan säkert vara klok i flera sammanhang; diskretion är en ofta underskattad dygd. I detta fall visar sig tigandets politik dock helt förödande, därför att blotta misstanken om att Vatikanen faktiskt visste om alltsammans på förhand ju leder till att Förintelseförnekandet riskerar att falla tillbaka på kyrkan som helhet. Om SSPX skulle vara välkomna tillbaka trots detta betyder det bland myc¬ket annat att återföreningen med de ärkekonservativa så kallade integristerna får gå före inte bara den interreligiösa dialogen med judarna utan även före accepterandet av enkla historiska fakta. Det är minst sagt allvarligt. När så stora saker står på spel gäller givetvis också bara en sak: total öppenhet och transparens. Sanningskravet måste komma först av allt.

Benedictus XVI, som ju – vilket bl. a. Dagens Nyheters Romkorrespondent Peter Loewe tidigare påpekat – utmärkt sig för sin beredvillighet till kyrklig självkritik, har också tydligt klargjort kyrkans position i frågan. Förnekandet av Förintelsen är givetvis ur katolsk synpunkt helt oacceptabelt. Helt oavsett vem som kan ha vetat vad, och när, står det därmed klart att biskoparna i SSPX, så länge Williamson är en av dem och inte uttryckligen gjort avbön för sina uttalanden, inte kan uppnå det mål som man ändå tycks fortsätta att eftersträva, nämligen den fulla enheten med den katolska kyrkan. Det är trots allt det väsentligaste.

En eloge kan till sist riktas till Uppdrag granskning för ett sakligt uppföljningsprogram där många röster fick göra sig hörda. Det tydliggjorde också fullständigt att SSPX, den hävda bannlysningen till trots, ändå inte är en accepterad del av den katols¬ka kyrkan.

Astrid Söderberg Widding

Publicerad i Signum 7 / 2009