Ur Dantes Divina Commedia

Av Dante Alighieri

Sankt Bernhards bön till Himladrottningen. Paradiso XXXIII. 1–39

O dotter av din son, o jungfrumoder,
av alla ringast, högst i världen upphöjd,
utvalda föremål för evigt rådslut,
det var i dig, som människonaturen
förädlats så, att skaparen ej fann det
för ringa att till människa skapa om sig.
Hos dig, i heligt sköte, blev ånyo
den kärlek tänd, vars glöd lät denna rosen
i evig frid så härligt breda ut sig!
För oss du blivit kärleks middagssolsken,
på jorden, för de dödliga, den källa,
där hoppet kväller fram som livets vatten.
O drottning, sådan är din makt och höghet,
att går man dig förbi, då nåden sökes,
är det att vilja flyga utan vingar!
Din godhet, ej på bön blott, sänder Hjälpen,
du tvärtom självmant skyndar till och ofta
att med ditt bistånd förekomma bönen!
Förbarmande och hjärtats fromma huldhet
och storsint givmildhet, ja allt det goda,
som finns i skapelsen, hos dig förenas!
Nu denne – som från världens avgrundsbotten
och ända hit fått skåda, gradvis uppåt,
hur själarna, som lämnat kroppen, leva –
nu denne beder dig om nåd att undfå
en kraft, som låter honom lyfta ögat
än högre, ända till vår sällhets ursprung.
Och jag som aldrig livligare önskat
att själv få skåda, än att han må få det,
jag beder dig av all min själ: O, hör oss!
O värdigas med dina böner skingra
allt dödlighetens töcken kring hems öga,
att han må se den högste uppenbarad!
Jag beder ock, o drottning, du som mäktar
vad helst du vill, att du bevarar ödmjukt
och rent hans hjärta, när han skådat detta.
Var du hans skydd mot jordiskt sinnes snaror!
Se alla saliga, se Beatrice,
som jag med knäppta händer bedja härom!