av EVA LINDQVIST SANDGREN
– Om vad Birgittinordens moderkloster behöll i det längsta.
I Bärbo kyrka utanför Nyköping finns en altaruppsats från 1677 som inramar hela korfönstret och sträcker sig i en båge över det. Runtom står figurer ur den kristna historien: Moses, Johannes döparen med flera. Mitt i bågen, rakt över altaret, tronar en kvinna: den heliga Birgitta. Hur kan det komma sig att Birgitta framställs på denna centrala plats i ett altarskåp tillverkat mitt under den era som kallas den lutherska ortodoxin?
Trots den lutherska reformationens avståndstagande till helgon fortsatte den heliga Birgitta att vara en relevant person att relatera till även under efterföljande sekler. Det var inget unikt för Bärbo kyrkas 1600-talsdonator att man återanvände medeltida altarskåpsfigurer i nya kompositioner efter reformationen. Nästan samtida med altaruppsatsen i Bärbo är exempelvis den i Edsbro kyrka utanför Örebro. Där ingår Birgitta sedan 1685 i raden av viktiga personer tillsammans med några av apostlarna. De adelspersoner som finansierade 1600-talets altaruppsatser i Edsbro och Bärbo ansåg uppenbarligen att Birgitta eller hennes minne fortfarande var relevant att relatera till. Det var i praktiken mindre än hundra år sedan klostret i Vadstena stängdes 1595. Klostrets nunnor tilläts vara kvar där under nästan hela 1500-talet. Reformationens vågor sköljde fram och tillbaka under detta sekel och de katolska konjunkturerna var minst sagt omväxlande för nunnorna. Den svåra tiden för klostrets invånare började knappast det så kallade reformationsåret 1517 utan först ett par decennier senare.
Attacker mot klosterlivet
Reformatorerna hyste ingen större förståelse för det monastiska livet. Luther själv övergav det till förmån för äktenskapet. I propagandan mot klostren var klosterfolkets förment lösaktiga leverne bakom klostermurarna ett återkommande tema, men så hade det varit långt före reformationen. Penelope D. Johnson konstaterade 1991 i sin studie av kloster i Frankrike (Equal in monastic profession) att beskyllningarna mot nunnornas okyska leverne var många redan under 1100- och 1200-talet, men att de nästan alltid saknade grund i visitationsprotokollen. Likadant var det under senare århundraden. Mycket energi lades ned på den antimonastiska propagandan under reformationen. De fantasifulla skildringarna om påträffade dränkta eller inmurade barnlik har säkert eggat upp den antikatolska stämningen under 1500-talet men kan givetvis knappast ses som sanningsvittnen. Fiktiva brev författades, översattes, trycktes och spreds i försöken att smutskasta klosterfolket i gemen. Även på svenska spreds denna propaganda. Försöken att locka ut nunnorna från klostren för att gifta sig, rönte emellertid inte någon större entusiasm innanför murarna, varken i Vadstena eller på andra platser. Ett skäl var säkerligen den krassa överlevnaden: man ägde inget och hade inget att leva av, om inte någon släkting förbarmade sig. Presumtiva friare stod knappast på rad för att äkta de många medelålders och äldre nunnorna. Ännu viktigare var troligen att de flesta nunnor ansåg sig redan vara vigda, men till ett liv som Kristi brud. De hade redan avlagt trohetslöften till sin brudgum i samband med nunnevigningen. Så var även fallet i Vadstena, och därigenom skedde endast en långsam och successiv minskning i takt med svårigheterna att viga nya systrar. När klostret stängdes hade skaran av nunnor minskat från 60 till elva.
Den minnesbok som klostrets bröder förde slutar år 1545 med orden ”Därefter, rev stadsborna hela klostermuren för oss på sydsidan, som synes”. Några få år senare tyder allt på att bröderna tvingats lämna klostret, men vad hände med nunnorna när bröderna försvann? En sak är klar: nunnorna lämnade inte Vadstena förrän vårvintern 1596.
Gudstjänstens omintetgörande
Händelserna som bröderna noterade i diariet 1545 var inte första attacken mot klostret. Redan 1540 hade Gustav Vasas fogdar besökt klostret och beskattat många av dess altaren på föremål av ädla metaller. Kungen kom därtill på besök 1543 för att lägga beslag på dokument som styrkte klostrets markägande, men han tog även med sig en hel del böcker samt stenbilden på jungfru Marie altare. Det blev en påtaglig förlust i spåren av detta tilltag: klostret förlorade äganderätten till mark och fastigheter som kronan i stället lade beslag på genom de stulna dokumenten. Det innebar kännbara ekonomiska förluster på sikt, vilket drabbade nunnorna de efterföljande decennierna. 1543 fattade dessutom en synod beslut om att förbjuda klosterdräkten och vissa delar av liturgin. I Vadstenadiariet kan man läsa: ”Vidare, dagen efter heliga Birgittas kanonisationsdag [8/10] kom i den åttonde timmen magister Clas, biskop i Linköping, till vårt kapitelhus med många präster. Och han ledde ett kyrkomöte inför många ditkallade utan att vi kände till det i förväg, varvid han avskaffade mycket – mässoffret, vigvattnet i bikten, korkåpan, ordensdräkten och en mängd annat – och därigenom omintetgjorde vår gudstjänst.” Synodens beslut drabbade den dagliga klosterverksamheten hårt och vissa av brödernas uppgifter. För systrarnas andliga liv var brödernas närvaro oundgänglig: mässa, bikt och kommunion krävde präster. Några av bröderna fanns sannolikt kvar i närheten ytterligare ett tag efter 1550, och kunde tillsammans med andra lojala präster bistå nunnorna i deras andliga liv. Sedan fick nunnorna förlita sig på utomståendes stöd.
Systrarna efter brödernas försvinnande
Vad hände då med nunnorna sedan bröderna lämnat klostret? Vi har alltså inga annaler som berättar om nunnornas leverne under det sena 1500-talet på det sätt som Vadstenadiariet gjorde. Däremot finns det några skriftliga källor som kan ge en inblick i deras livsvillkor. Dels finns abbedissans räkenskapsbok för perioden 1539–1570, dels protokollet från det redan nämnda silverbeskattningsåret 1540. Det finns även en förteckning över föremål stulna år 1557, samt slutligen den inventarielista som upprättades i samband med stängningen 1595. I dessa dokument finns kommentarer om vad som stulits, sålts av och det som skänkts till nunnorna under den senare delen av 1500-talet, och genom inventariet också en slutredovisning: en historia av nedgång, tillfällig uppgång och slutligen fall.
När den nämnda silverreduktionen drabbade klostret 1540 förtecknades 26 altaren från vilka man tog större eller mindre mängder silver. Listan visar att de altaren som man tog silver ifrån huvudsakligen var belägna i lekfolkets del av kyrkan. Inget av de beskattade altarna hörde till dem som föreskrevs av Birgitta i klosterregeln. Klosterstiftelsens grund lämnades i princip i fred vid detta tillfälle.
När nunnorna redan 1548 sålde sin pengakista noterade skriverskan i räkenskapsboken att ”vi sålde en kista. Det var pengakistan”. Kanske insåg de att de inte skulle ha så mycket användning för den mer. Gör man ett överslag och ser vad som blir kvar när utgifterna är fråndragna, är överskottet för det mesta nere i nära noll under de flesta av räkenskapsåren 1539–1570. Undantaget är åren 1568–1569, då Johan III tillsammans med hustrun drottning Katarina Jagellonica bidrar generöst till klostret. Helt tomt i kassan tycks det i själva verket inte ha blivit förrän 1563, då kommentaren ”intet blifver nu kvar” dyker upp i räkenskaperna. Hur åtgärdade man denna kassabrist?
Till viss del fick nunnorna kontinuerligt gåvor som var avsedda att omsättas till reda pengar, som exempelvis silverskedar. Men för att överleva sålde nunnorna även andra ägodelar. Vissa typer av föremål sålde de av successivt under hela perioden, men med åren har de också sålt enstaka föremål som var för sig gett en större inkomst. När man vid ett tillfälle sålde hela 24 alnar sötvattenspärlor hämtade man uppenbarligen ur sina förråd av broderimateriel. Det framgår även att man avyttrade de avlidna nunnornas professringar, åren efter de respektive dödsfallen. Ringarna gav sällan stora inkomster. Notiserna 1554 och 1564 uppger att man fortfarande ägde ett par ringar som tillhört heliga Birgitta, men 1595 fanns bara den ena kvar.
Klosterkyrkan övertogs
Samma år som bröderna drevs bort från Vadstena, 1550, drabbades sockenkyrkan Sankt Per av brand och lokalförsamlingen tog då sin tillflykt till den ”lediga” klosterkyrkan, medan man reparerade sin kyrka. I samband med den nu lutherska församlingens refugium i klosterkyrkan fick nunnorna lämna sitt upphöjda kor och flytta över till munkarnas nu oanvända kor i väster. Församlingen använde Birgittaaltaret som sitt gudstjänstaltare, vilket var placerat direkt under nunneläktaren. Gissningsvis ville de inte bli störda av några tidebönsläsande nunnor, rakt ovanför sina huvuden. Övriga altaren, vilka var ganska många, lämnades orörda ytterligare ett par år. Vid kung Gustav Vasas och Katarina Stenbocks bröllops- och kröningsfest 1552 fick några av de utländska musikerna tyvärr för sig att angripa och förstöra många av altarna som fanns i kyrkan, både lekmännens och kanske även klostrets altaren. Omfattningen av förstörelsen går inte att få klarhet om, men en hel del av altarbilderna skadades sannolikt innan man fick stopp på de kalvinskt influerade bildfientliga musikerna. Det är möjligt att merparten av de attackerade altarna var lekmannaaltaren, eftersom de var lättast för angriparna att komma åt. I så fall var det alltså inte heller denna gång klostrets altaren som drabbades i första hand, och förlusten för nunnornas egen del kan ha varit mindre även denna gång.
Stöld, plundring och försäljningar
Betydligt mer drabbades nunnorna av dels den stöld som inträffade 1557, dels när de danska soldaterna tio år senare, 1567, plundrade staden och tog sig in i klostret. Stölden drabbade uppenbarligen inte främst kyrkans altaren utan snarare själva klostret. Man förlorade 64 böcker och väldigt många textilier, mestadels föremål som var lätta att avyttra för tjuvarna och som tagit systrarna lång tid att tillverka. Trots att man visste vilka tjuvarna var, och trots att abbedissan klagade storligen hos kungen, fick de aldrig tillbaka något av det stulna. I räkenskaperna 1569 antecknades även att två av systrarnas professringar förlorades i samband med de danska soldaternas härjningar. Danskarna hade enligt anteckningarna stulit sr E.Hs ring och bränt sr Margaretas ring. Det var troligen dessa guldringar som påträffades vid utgrävningarna 1961, och som nu förvaras på Historiska museet. (Ett av danskarnas krigsbyten finns i dag i Thorvaldsens museum i Köpenhamn, abbedissan Katarina Bengtsdotter Gyltas lilla franska elfenbensdiptyk.)
1560-talet före Johan III framstår som knapert för nunnorna. De började avyttra fler dyrbara föremål under detta decennium än tidigare. 1565 och 1566 gjorde man förhållandevis lönsamma affärer. Först såldes en silverkräkla och silverspännen till en korkåpa. Sedan såldes en korkåpa, förmodligen den som de sålda spännena tagits från. Dessutom såldes en dyrbar kalk som ensam inbringade nästan lika mycket som kräklan och kåpan tillsammans. Om det nu var så stora förluster och utgifter, hur kunde de ändå klara sig så länge? En bidragande faktor var externa sponsorer. 1560-talets största bidragsgivare var klostrets fogde samt den sedan 1569 nye kungen, Johan III.
Bättre tider
Under Johan III:s regeringstid 1569–1592 inföll en markant bättre period för nunnorna, en tid med utrymme för betydligt mer tillförsikt inför framtiden som katoliker. Under denna epok inträffade emellertid ett omfattande ras i kyrkan, vilket kom att påverka hela kyrkans interiör för all framtid. Under bröllopet mellan Johan III:s dotter Sofia och Pontus de la Gardie rasade nämligen nunnornas tidigare läktare ned och krossade flera av dem som fanns både under och på den. Förödelsen måste ha varit förfärlig när denna minst 90 kvadrameter stora läktare av tegel, koppar och trä brakade ned på grund av överbelastningen från de alltför många åskådarna.
Det finns en del mindre inkomsttoppar i abbedissans räkenskaper. De har sin förklaring i enskilda donatorer, personer som ofta går att identifiera. Donatorerna kommer nästan uteslutande ur den svenska högadeln, och inte minst hovets krets. Slående är att det är ätten Vasa som dominerar, tätt följd av familjen Trolle. Det är alltså kungens och kyrkans folk som aktivt och med väsentliga belopp stödjer klostret. Detta ger en intressant motbild till den historieskrivning som framställer Vasahovets medlemmar som antikatolska – förutom Johan III och drottning Katarina.
Abbedissan är tyvärr inte så utförlig med personupplysningar i räkenskaperna som vi skulle kunnat önska, men hon noterar ändå namnen på olika individer, fru Ebba, herr Nils etc, men sällan med deras fulla namn. Ur släkterna Oxenstierna, Vinge, Bielke och Sparre är det olika personer som agerar donatorer vid skilda tillfällen. ”Barbro på Bro” nämns flera gånger och är identisk med Barbro Eriksdotter Bielke av Åkerö, som residerade på Brokinds slott fram till sin död 1553. Hon och drottningmodern, Ebba Eriksdotter Vasa, hör till de mer modesta givarna ur sin krets. Betydligt högre belopp bidrar Erik Trolles hustru Karin Eriksdotter Gyllenstierna med, liksom Margareta Mikaelsdotter Björnlår. Den sistnämnda var gift med riksrådet och Upplandslagmannen Axel Andersson Lillie av Ökna. Rikets ”grädda” understödde således klostret påtagligt.
Vasaättens kvinnor
Vasaätten är alltså en intressant aktör i sammanhanget. Ur ätten är det några kvinnonamn som återkommer: drottningen Margareta Lejonhufvud, hennes mor Ebba Eriksdotter Vasa, och dennas mor, det vill säga drottningens mormor, Anna Karlsdotter av Vinstorp. Mot slutet av räkenskaperna dyker även en av Gustav Vasas döttrar upp, men det är inte den som katolik kända prinsessan Cecilia utan prinsessan Elisabet. Det innebär att vi har fyra generationer kvinnor i rakt nedstigande led, ur rikets ledande ätt, som sponsrar Vadstena kloster. De skänker reda pengar och de bidrar genom att köpa föremål av systrarna. Fru Ebba köpte exempelvis en Mariabild av dem för ett betydande belopp.
I den svenska historieskrivningen är det tyvärr svårt att få någon som helst uppfattning om dessa kvinnor, annat än i bästa fall omnämnda i förbigående som makar/mödrar. Den äldsta av dem, fru Anna Karlsdotter av Vinstorp, är ett undantag därför att hon gått till historien som den hemska, spökande ”Pinntorpafrun” på Ericsbergs slott, det vill säga ett mindre hedrande omdöme. På senare år har visserligen Vasadöttrar och dito fruar fått mer uppmärksamhet än av tidigare forskning, men det är tydligt att deras roll i spänningsfältet mellan katolicism och lutherdom aldrig diskuterats. Carl Silfverstolpe nämnde dem och deras gåvor redan för drygt hundra år sedan, och sedan dess har det i praktiken inte hänt så mycket på forskningsfronten, trots såväl Magnus Nymans, Lars-Olof Larssons och Karin Tegenborg Falkdalens studier. Man kan undra hur dessa kvinnor kunde fortsätta med sina katolskt understödjande aktiviteter, samtidigt som kungen och hans närmaste män drev en annan linje.
Klostrets stängning
När Vadstenaklostret till slut stängdes 1595 på order av hertig Karl hade de ursprungligen 60 nunnorna succesivt reducerats till elva. Vid stängningen upprättades en inventarielista. Listan över ädelmetaller var inte lång 1595, men när det gäller textil utrustning verkar klostret ha varit ganska välrustat. Listan toppas av heliga Birgittas och Katarinas båda relikskrin, ett silverkrucifix och ett par silverljusstakar. Ett broderat gravtäcke till Katarinas grav nämns också bland de av pärlor och ädla metaller prydda dyrbarheterna. De liturgiska textilierna i listan omfattar 19 mässhakar av varierande färger och tyger, liksom antependier, altarbrun, relikvarier samt bokdynor, altargardiner, mattor, täcken etc. Varken skattefogdarna eller tjuvarna hade stulit några mässhakar, dalmatikor eller korkåpor. Det borde också ha funnits dalmatikor för de fyra diakonbröderna. Överraskande nog nämns inga dalmatikor, vare sig 1595 eller i abbedissans bokföring. Däremot finns det andra inventarielistor bevarade från klosterkyrkan som ännu 1635 förtecknar två blå dalmatikor. Några av föremålen i fatburen (förrådet) hörde egentligen också till kyrkan, som till exempel några kopparljusstakar, klockor, handfat och krus. Sist i listan nämns olika slags inredningstextilier och en fana.
Vart alla dessa föremål sedan tog vägen är mestadels okänt. Endast ett fåtal av dem går att identifiera i bevarade föremål i dag. Bara en handfull mässhakar och altartextilier finns kvar i klosterkyrkan. I några fall går det att urskilja en väg från klostret via adelsfamiljer till föremålens nya hemvist i andra kyrkor. Kopplingen mellan resterna av Katarinas broderade gravtäcke och Ödeby kyrka är ett sådant exempel, altarbrunet i Norrsunda kyrka ett annat. Åter är det adliga aktörer som även på detta vis bidragit till klosterminnets bevarande.
Trots beskattning, tjuvar, soldater och alla försäljningar hade nunnorna lyckats bevara vissa absolut nödvändiga föremål ända till 1595. De hade fortfarande full utrustning för ett mässaltare enligt Birgittas instruktioner i klosterregeln. För nunnornas andaktsaltare fanns även den föreskrivna monstransen. Den fana som nämns som en av de allra sista posterna 1595, var antagligen den i vigningsritualet föreskrivna bildprydda röda fana som skulle leda processionen när nya klostermedlemmar invigdes. Fanan var på så sätt avgörande för att vidmakthålla klostret. Till det absolut grundläggande för ett birgittinkloster hörde givetvis även Birgittas uppenbarelser, Birgittas och Katarinas helgonskrin. Nunnorna kunde avvara mycket, men inte dessa, inte om de skulle leva som de birgittinska nunnor som de hade lovat i sina klosterlöften.
Birgittabilderna i Bärbo, Edsbro och på andra platser kan tyckas märkliga under 1600-talets lutherska ortodoxi, men de kan också ses som en utlöpare av det engagemang för Birgittas verk som många inom adeln visat under både 1400-talet och 1500-talet. Under 1400-talet visade sig stödet i prebenden, familjegravar och genom att låta inviga familjemedlemmar i klostret. Under 1500-talet blev det allt svårare att stödja klostret med nya medlemmar, men de ekonomiska bidragen man kunde ge var viktiga för överlevnaden fram till 1595. Kanske spelade också en viss nationell stolthet in i valet av just Birgitta bland apostlarnas skara.
Litteratur
Vadstenadiariet: latinsk text med översättning och kommentar. Utgivare Claes Gejrot. Samf. för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, Stockholm 1996.
Johnson, Penelope D.: Equal in Monastic Profession: Religious Women in Medieval France. University of Chicago Press 1991.
Källström, Olle: Medeltida kyrksilver från Östergötland förlorat genom Gustav Vasas reduktion år 1540. Diakonistyrelsen, Stockholm 1935.
Silfverstolpe, Carl (red.): Vadstena klosters uppbörds- och utgifts-bok 1539–1570, Ivar Hæggsttröms boktryckeri, Stockholm 1895.
Eva Lindqvist Sandgren är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet.