Av Klaus Misgeld
– Om yttrande- och religionsfriheten.
Den i USA producerade filmen The Innocence of Muslims och de nya Muhammedkarikatyrerna i den franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdo har använts som skäl för både våldsamma och fredliga protester, och även gett anledning till diskussioner om yttrandefrihetens gränser och villkor. Förståelse för (fredliga) protester har inte bara uttalats från muslimskt håll. Samtidigt har ledande muslimska representanter och debattörer fördömt de våldsamma aktioner som ägt rum i länder från Nordafrika till Asien.
Frågan handlar om mer än Muhammed. Den handlar bland annat om vilken respekt man kan förvänta sig att omgivningen visar för ens tro eller övertygelse. Den som har en viss politisk övertygelse har alltid fått finna sig i att bli föremål för häcklande, som då inte bara handlar om själva övertygelsen utan även om personer som representerar den. Samma sak gäller till en del för många religioner. Otrons religion, ateismen, har väl förskonats i högre grad än till exempel judar, kristna och muslimer – om vi håller oss till våra breddgrader. När det gäller den judiska tron, så har Förintelsen gjort saken mycket mer ömtålig och det finns all anledning till stor återhållsamhet. Men vi kristna har sedan länge fått vänja oss vid att bli föremål för allehanda karikatyrer, satirer och även nidporträtt. Den franska tidningen kan här också tas som exempel (den innehåller för övrigt även karikatyrer av judar). Hur som helst tror jag att de flesta kristna har blivit ganska hårdhudade och tål det mesta. De hanterar smädelserna litet som gåsen vattnet.
Men det kan finnas anledning att lyfta blicken och titta lite på en annan internationell arena än protesternas. En är Förenta nationerna. En annan är Europeiska unionen. Under många år har muslimska stater, inte minst Pakistan, i FN:s Human Rights Council (HRC/UNHRC) försökt att bannlysa religionskritik och ”förtal av religion” (defamation of religion), som ett brott mot mänskliga rättigheter. Resolutionerna har gått igenom i rådet, dock med knapp majoritet om man ser till antalet röstberättigade länder. Kritikerna, inte minst i Europa och Latinamerika, har sett resolutionerna som försök att strypa yttrandefriheten och att införa blasfemilagar (som i just Pakistan). En sådan resolution antogs i mars 2009 (10/22), en annan – åter med knapp majoritet – i mars 2010 (13/16; ”Combating the defamation of religions”). Dessa och tidigare resolutioner (sedan 2006) antogs även av FN:s generalförsamling, med allt mindre marginaler och som icke-bindande. Eftersom det blev allt svårare att få en majoritet för dessa uttalanden, lade Organization of the Islamic Conference (OIC) genom Pakistan i mars 2011 (och åter 2012) fram ett nytt resolutionsförslag. Nu skiftade man från skyddet för religionen till skyddet för de troende. Man krävde bland annat åtgärder mot bristande tolerans, mot diskriminering och våld ”based on religion or belief” (2011: 16/18). Detta förslag väckte inte längre samma motstånd som de tidigare försöken, eftersom det nu handlade mer om skyddet för individer med viss tro än för religioner.
Mot bakgrund av detta kan man fråga sig vad syftet är med ett gemensamt ställningstagande av The European Union High Representative for Foreign Affairs and Security Policy, Catherine Ashton, och generalsekreterarna för OIC, Arab League och ordföranden för Commission of the African Union (20 september 2012; A 412/12). Där betonas respekten för alla religioner liksom religionsfrihet och tolerans. Samtidigt som man understryker betydelsen av yttrandefriheten, säger man sig tro på ”vikten av att respektera alla profeter, oavsett vilka religioner de tillhör”. Alla budskap av hat och intolerans fördöms. Sedan tar man upp de senaste händelserna och under åberopande av ovan nämnda resolution UNHCR 16/18 säger man, att ”vi upprepar vårt starka engagemang att vidta ytterligare åtgärder och arbeta för internationellt samförstånd i fråga om tolerans och full respekt för religion”.
Det mesta i denna resolution kan betraktas som rätt självklart och givet, även om det tyvärr måste sägas. Men ett visst ordval kan ge anledning till en fundering: vad menas med ”respekt för alla profeter”? Var slutar respekten, när det gäller kritiken? Vad menas med ”fullständig [full] respekt för religion” (med tanke på resolutionerna och utvecklingen inom FN:s råd för mänskliga rättigheter/UNHCR, där man från skyddet för religionen gick till skyddet för de troende)? Får religioner fortfarande kritiseras? Och slutligen: ”ytterligare åtgärder”: vilka är de? I ett nyligen publicerat dokument av Svenska Missionsrådet (SMR) riktat till EU påpekas också risken att skyddet för religion som kollektiv institution kan spelas ut mot den enskildes (till exempel kvinnors) rättighet (Input to the drafting process of EU guidelines on the Freedom of Religion or Belief, Swedish Mission Council, september 2012).
Intressant nog finns opinionsinlägg som går längre i detta sammanhang. Så skriver ordföranden för I.O.P. (International Progress Organization), som har sin bas i Wien, filosofiprofessorn i Innsbruck Hans Köchler, den 14 september (P/RE/23477c-is), att världens politiska ledare bör motarbeta det tilltagande användandet av våld och ökande främlingskap mellan religionerna. Så långt finns det bara skäl att hålla med, och även när han skriver att FN bör arbeta för att främja en interkulturell och interreligiös dialog. Men han säger också bland annat att FN i sin generalförsamling nu bör ta upp frågan hur man i medlemsländerna kunde komma fram ”till ett tydligt och otvetydigt fördömande av alla former av antireligiös propaganda”. Är det verkligen detta vi vill? Vad blir följden? Att det finns även katolska biskopar som vill att ”blasfemi” kriminaliseras, gör inte saken bättre.
Enligt Vatikanradion och den katolska informationstjänsten Fides har muslimska, kristna och hinduiska religiösa ledare den 26 september 2012, i samband med ett seminarium i Lahore/Pakistan, krävt att Förenta nationerna i en resolution skulle fördöma ”förtal och ringaktning av religioner” (defamation and contempt against religions). De vill också att Pakistans regering och icke-regeringsorganisationer via FN verkar för att distributionen av filmen The Innocence of Muslims skulle förbjudas. Bakgrunden är allvarlig, bland annat att en anglikansk kyrka i staden Mardan har förstörts av radikala element. Men de flesta av de närvarande religiösa ledarna talade främst för fredliga demonstrationer och fortsatt dialog. Och det är väl det som behövs, inte förbud som kan leda till okontrollerbara åtgärder från diverse regeringar. Extremister låter sig knappast lugnas genom en sådan resolution utan skulle tvärtom kunna använda den för förnyade attacker. Resolutionen kan fungera kontraproduktivt. OIC har sedan tagit ytterligare ett initiativ mot ”islamofoba aktiviteter” och för skydd av religioner, ett initiativ som dock egentligen syftar till förbud mot ”hädelser” och även riskerar att kunna användas mot yttrandefriheten.
Det är visserligen uppenbart att yttrandefriheten missbrukas. Den används som frihet för att såra andra, deras känslor och övertygelser. Yttrandefriheten kan rentav leda till något slags tvångsmässig föreställning att det krävs extrema tilltag för att bekämpa religiösa övertygelser som man inte gillar. Följden blir en ny ofrihet hos både ”förövaren” och offret. Och som katolik blir man naturligtvis inte glad när ens tro häcklas, eller över huvud taget, när religiösa övertygelser och religioner förlöjligas. Men jag vill inte att staten skall fördöma ”alla former av antireligiös propaganda”. Ty: var går gränsen, till exempel när en viss religions representanter gör anspråk på att hela samhällslivet bör genomsyras av just deras lära? ”Propaganda” för en viss religion (en offentlig predikan, till exempel) kan också betraktas som riktad mot en annan religion, eller mot ateismens religion. För att inte tala om yttrandefrihetens princip. Den är omistlig! Vilket inte betyder att inte respekt bör visas för vars och ens övertygelse, och smaklösa och sårande tilltag skall kritiseras – men inte förbjudas.