Vadå signalfel?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING
Ska man nöja sig med ”signalfel” som förklaring till tågförseningar? Den som strävar efter att leva någorlunda klimatsmart och ställa bilen hemma vill faktiskt veta mer. Från katolsk utgångspunkt innebär påven Franciskus social- och mijöencyklika Laudato si (Lovad vare du) en uppmaning att tänka ekologiskt. Och Sverige sägs ha världens mest ambitiösa klimatpolitik. Varför kan då inte någon reparera de uppenbarligen grundläggande problemen med signalfelen?

På resan från Uppsala till reträttgården Berget, vid Rättvik, för att ge en kurs där stod de klart att tågbytet i Borlänge inte skulle fungera. Först trodde jag optimistiskt att vi möjligen skulle få 10 sekunder på oss att springa från en perrong till en annan, men signalfelen ledde till följdproblem med köbildning av andra tåg på rälsen och så vidare. I högtalaren sades det att man kunde ta nästa tåg två timmar senare eller åka buss som man skulle tvingas lägga ut för och sedan få återbetalt hos SJ. Jag började då diskutera med medpassagerarna och undrade varför vi passagerare ska ägna tid åt administration av extrainköpta bussbiljetter, förutom den tid det tar att bearbeta frustrationen över förseningen.

Passageraren mittemot berättade då att en av hennes vänner arbetar på Trafikverket (tidigare Banverket). Där har man konstaterat att det inte längre finns kompetens att reparera ställverken, det vill säga elkraftsanläggningarna för järnvägen. Det befintliga signalsystemet är från 1980-talet eller i vissa fall till och med från 1950-talet och de kunniga har gått i pension. Dessutom påstår Trafikverket att det inte längre finns reservdelar för det gamla systemet (ATC). Det är också vansinnigt dyrt att få ordning på järnvägen. Min medpassagerare nämnde siffran 800 miljarder kronor, vilket i så fall ligger i närheten av svenska statens årsbudget. Detta belopp verkar vara överdrivet, men man får ändå anledning att misstänka att erforderliga infrastrukturkostnader är avsevärda.

Trafikverket upplyser i en text som uppdaterades i januari 2017 (Tio påståenden om ERTMS) om förutsättningarna för att införa ett nytt signalsystem. Det finns olika utmaningar med de olika handlingsalternativen rent tekniskt. Där sägs dock inget om kostnaderna, men i somras förmedlades nyheten att det skulle landa på 3 miljarder kronor (läs mer i Aftonbladet här). Men detta tycks ändå bara gälla en del av totalbeloppet för investering i signalsystemet. Därtill kommer andra nödvändiga investeringar i järnvägen. Totalkostnaden för att få fram fungerande tåg verkar vara mycket hög, om än inte i paritet med statens årsbudget.

Javisst, debattartiklar om kollektivtrafiken har förekommit i medierna och om man gräver djupare i frågeställningen kan man se att till exempel Näringslivets Transportråd bevakar detta problem. Men det är väl ändå ganska sällan som de stora problemen med tågen tematiseras i samhällsdebatten? Under valrörelsen i somras tog få om ens något politiskt parti upp kollektivtrafiken. Det är märkligt med tanke på sommarhettan och de skogsbränder som i alla fall i någon utsträckning har med människans klimatpåverkan att göra. Kort och gott: varför inte lova att satsa mer på miljövänlig trafik?

En anledning till tystnaden kan vara att politiska företrädare inte vågar tala klarspråk. Man vågar inte ens tänka på förslag till hur enorma investeringar i järnvägen ska finansieras. Oacceptabelt stora skattehöjningar? Tuffa nedprioriteringar av andra sektorer i samhället?

På sikt blir det nog svårt att behålla positionen som världens mest miljömedvetna land, om inte grundproblemen med trafiken avtäcks i offentligheten och försök till lösningar identifieras.

Fredrik Heiding 2018-10-31

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING
Ska man nöja sig med ”signalfel” som förklaring till tågförseningar? Den som strävar efter att leva någorlunda klimatsmart och ställa bilen hemma vill faktiskt veta mer. Från katolsk utgångspunkt innebär påven Franciskus social- och mijöencyklika Laudato si (Lovad vare du) en uppmaning att tänka ekologiskt. Och Sverige sägs ha världens mest ambitiösa klimatpolitik. Varför kan då inte någon reparera de uppenbarligen grundläggande problemen med signalfelen?

På resan från Uppsala till reträttgården Berget, vid Rättvik, för att ge en kurs där stod de klart att tågbytet i Borlänge inte skulle fungera. Först trodde jag optimistiskt att vi möjligen skulle få 10 sekunder på oss att springa från en perrong till en annan, men signalfelen ledde till följdproblem med köbildning av andra tåg på rälsen och så vidare. I högtalaren sades det att man kunde ta nästa tåg två timmar senare eller åka buss som man skulle tvingas lägga ut för och sedan få återbetalt hos SJ. Jag började då diskutera med medpassagerarna och undrade varför vi passagerare ska ägna tid åt administration av extrainköpta bussbiljetter, förutom den tid det tar att bearbeta frustrationen över förseningen.

Passageraren mittemot berättade då att en av hennes vänner arbetar på Trafikverket (tidigare Banverket). Där har man konstaterat att det inte längre finns kompetens att reparera ställverken, det vill säga elkraftsanläggningarna för järnvägen. Det befintliga signalsystemet är från 1980-talet eller i vissa fall till och med från 1950-talet och de kunniga har gått i pension. Dessutom påstår Trafikverket att det inte längre finns reservdelar för det gamla systemet (ATC). Det är också vansinnigt dyrt att få ordning på järnvägen. Min medpassagerare nämnde siffran 800 miljarder kronor, vilket i så fall ligger i närheten av svenska statens årsbudget. Detta belopp verkar vara överdrivet, men man får ändå anledning att misstänka att erforderliga infrastrukturkostnader är avsevärda.

Trafikverket upplyser i en text som uppdaterades i januari 2017 (Tio påståenden om ERTMS) om förutsättningarna för att införa ett nytt signalsystem. Det finns olika utmaningar med de olika handlingsalternativen rent tekniskt. Där sägs dock inget om kostnaderna, men i somras förmedlades nyheten att det skulle landa på 3 miljarder kronor (läs mer i Aftonbladet här). Men detta tycks ändå bara gälla en del av totalbeloppet för investering i signalsystemet. Därtill kommer andra nödvändiga investeringar i järnvägen. Totalkostnaden för att få fram fungerande tåg verkar vara mycket hög, om än inte i paritet med statens årsbudget.

Javisst, debattartiklar om kollektivtrafiken har förekommit i medierna och om man gräver djupare i frågeställningen kan man se att till exempel Näringslivets Transportråd bevakar detta problem. Men det är väl ändå ganska sällan som de stora problemen med tågen tematiseras i samhällsdebatten? Under valrörelsen i somras tog få om ens något politiskt parti upp kollektivtrafiken. Det är märkligt med tanke på sommarhettan och de skogsbränder som i alla fall i någon utsträckning har med människans klimatpåverkan att göra. Kort och gott: varför inte lova att satsa mer på miljövänlig trafik?

En anledning till tystnaden kan vara att politiska företrädare inte vågar tala klarspråk. Man vågar inte ens tänka på förslag till hur enorma investeringar i järnvägen ska finansieras. Oacceptabelt stora skattehöjningar? Tuffa nedprioriteringar av andra sektorer i samhället?

På sikt blir det nog svårt att behålla positionen som världens mest miljömedvetna land, om inte grundproblemen med trafiken avtäcks i offentligheten och försök till lösningar identifieras.

Fredrik Heiding 2018-10-31